1.1 Tidigt om morgonen

ej, han kan inte fortsätta. Orkar inte tänka på detdär igen. Vill inte komma ihåg precis hur det var. Han börjar bara känna sig äcklad. Spyfärdig... Dessutom är det ju inte någon mening. Varför skall han hålla på och pina sig, när han ändå inte kan visa det? Aldrig kommer han att kunna visa dethär. Inte för någon. Inte för Berthold heller. Inte ens han skulle tåla att läsa det och han har ju ändå läst allt det andra. Om någon skulle kunna förstå, borde det vara han. Men dethär är annorlunda. Det andra var bara konstigt, men dethär är äckligt också. Han blir ju äcklad själv, så säkert skulle Berthold bli det ännu mera. Han som är så noga med allt. Kanske skulle han aldrig vilja se honom igen.

Fast det tror han ändå inte. Inte skulle han lämna honom. Inte för något som dethär. Kanske skulle han vilja, men han skulle inte kunna. Inte förmå sig. Just för att han är så noga. Så ansvarsfull, i alla fall när det gäller honom. Men det är just ingen tröst. Visst skulle han försöka förstå, men tänk om han inte kunde? Han skulle fråga och fråga och själv skulle han försöka förklara sig, fast han inte är så bra på det, men han skulle göra sitt bästa, och till sist skulle Berthold ha reda på allt. Han skulle veta allt, men det skulle inte hjälpa. Kanske skulle han ändå känna sig äcklad. Det skulle väl ingen av dem kunna överleva.

Han drar pläden tätare omkring sig. Det är inte kallt i rummet, men han fryser i alla fall. Det gör han jämt, när han har sovit illa. Kanske borde han lägga sig igen? Det finns tid ännu. Det är fortfarande mörkt ute och huset är tyst. Han skulle kunna sova ett par timmar till. Han slår ihop pärmarna på skrivboken och reser sig, men han går inte till sovrummet. Istället hämtar han en annan skrivbok. Den väger inte mycket i handen. Det är den första skrivboken och den tunnaste också. Han fick den av Adelmo, när han ännu bara var en pojke. När han inte ville tala med Adelmo själv, fick han skrivboken istället.

Det är så länge sedan. Det är mer än tjugo år sedan han blev färdig med den första skrivboken, men det var först i våras som någon fick läsa den. Som Berthold fick läsa den. Han är den ende som har gjort det. Adelmo gjorde det inte. När den gamle mannen hade gett honom skrivboken, frågade han inte mera efter den. Kanske väntade han att Hari själv skulle börja tala om den, men så blev det inte. Inte kunde han tänka sig att börja berätta för Adelmo. Inte hade han tänkt göra det för Berthold heller, men det hände liksom bara. Kanske borde det aldrig ha hänt. Just nu känns det verkligen på det sättet.

Ändå måste han nästan skratta, när han tänker på hur det gick till. Det var så typiskt på något sätt.