1.5.1

et blev tyst. En besvärad tystnad, som det brukar heta. Den varade ända tills Berthold kom att tänka på skrivboken. Han kunde ju fortsätta att tala om den. Han höll den fortfarande i handen. "Nu blir det ju tydligt", sade han och bläddrade fram ett par sidor. "Ja, detdär som du kom fram till förut. Att du inte skriver historia utan berättar om dig själv istället. Nu börjar det ju handla mera om dig..."

Han tvekade igen. Kände sig väl litet skyldig fortfarande. Men han ville säga det. Han kunde visst inte låta bli. "Ja, det är väl så jag skall tänka det? Det handlar om Wiba, men egentligen är det väl om dig själv nu också..." Han lät så harmsen. Det hade verkligen inte hjälpt att förbereda honom. Fortfarande kunde han inte smälta detdär. Hans sätt att berätta.

Hochherrinnan Wiba suckade tungt. Hela förmiddagen hade hon granskat räkenskaperna för Adalia, hennes egen lantgård. Det gick bra för gården, så det var ingen ledsam sysselsättning, men hon började ändå bli trött. Det skulle vara skönt att sträcka på benen ett tag. När hon blev klar, skulle hon nog söka upp gamle Uodalrik och be honom visa henne de nya hroderankorna. Kanske fanns det inte så mycket att se ännu, men med trädgårdsmästaren kunde hon alltid drömma en stund. Hon visste inte riktigt vad Uodalrik såg framför sig, men i hennes dröm var det fest och gästerna drack av det nya hrodevinet. De log och sade att 'Adeliana' var det bästa hrodevin de någonsin hade smakat.

Hon behövde få drömma en stund, för på eftermiddagen skulle hon ha ett möte med Gerwald Arn, överbefälhavaren för Adalheims styrkor, och det skulle nog inte bli så roligt. Säkert skulle han igen försöka övertyga henne om att just hans verksamhet behövde mera resurser. När hon tänkte på Gerwald Arn, önskade hon nästan att hon bara hade Adalia att ta hand om. Här fick hon ställa som hon ville, men inom hochherrskapet fanns det alltid så många viljor att ta hänsyn till. Det var tungt att jämka, även om hon egentligen var bra på det. Efter sjutton år som hochherrinna visste hon oftast när hon skulle pressa på och när hon skulle ge efter litet grann.

Men för det mesta trivdes hon som hochherrinna. Hon var gärna den som höll i trådarna, även om hon inte ville tro att hon var lika maktlysten som brodern, Bertholias könig. Kanske var det inte makten i sig som hon gladde sig åt utan mera de stora möjligheter som den öppnade. Genom sitt ämbete kunde hon verkligen åstadkomma något. Hon ville förändra livet för sina undersåtar, men göra det lättare för dem och inte som Berthold gjorde. Han tänkte bara på krig och verkade inte ens märka vilka umbäranden han utsatte befolkningen för. Redan hade han börjat drömma om ett nytt krig, fastän landet ännu inte hade hämtat sig från det förra.

Hon hade fått sitt ämbete på det enda sätt som den bertholdska lagen kände till att kvinnor kunde få det, nämligen genom att bli änka till en hochherre som inte hade några andra arvingar... Nog var det märkligt hur allt hade vänt sig till det bästa. Hon hade inte kunnat tänka sig något värre än att gifta sig med Ehewald av Adalheim, men ändå hade deras förening lett till så mycket gott. I efterhand var hon nästan beredd att tacka Berthold för att han hade tvingat henne att gifta sig med den snart sextioårige hochherren. Men så hade det minsann inte känts den gången. Då hade hon gjort allt för att få Berthold att ändra sig, men varken hennes tårar eller hotelser om självmord hade gjort något intryck på honom. Han hade bara sagt att det var hennes plikt som bertholdare att sätta landets nytta främst. Genom att gifta sig med Ehewald kunde hon föra Adalheim närmare tronen.

Dessbättre hade den gamle hochherren inte varit så svår att leva med som hon hade trott. Han hade inte propsat på att hon skulle dela säng med honom utan bara sagt att han hoppades att hon skulle ändra sig så småningom. Så hade han sagt, men numera misstänkte hon att det bara hade varit en artighet. Antagligen hade han varit lika lättad som hon över att slippa det intima umgänget. Kanske kände han sig svag, för bara några veckor senare hade han ju fått detdär slaganfallet som gjorde honom förlamad. Han hade förlorat talet också och det hade hon tagit som skäl för att börja undvika honom. De kunde ju ändå aldrig komma nära varandra, hade hon sagt till sig själv. När han hade dött, just före årsdagen av deras bröllop, hade hon inte känt någon sorg, men däremot ett sting i samvetet. Så ensam han måste ha känt sig dendär sista tiden.

Men sedan hade hon fått annat att tänka på. Redan under Ehewalds sjukdomstid hade hon börjat förbereda sig för att ta över hochherrskapet och efter begravningen hade brådskan bara ökat. Hon hade ju inte fått någon skolning för sitt ämbete, så hon hade tvingats sätta sig in i många nya ämnesområden på samma gång, Men så småningom, när den värsta osäkerheten lagt sig, hade hon känt en oväntad tillfredsställelse. Hon hade börjat ana att hon inte bara skulle klara av att styra Adalheim utan också tycka om att göra det. Hon hade fått någonting att bry sig om, det var väl det som hade känts så bra. Först då hade hon förstått hur tomt hennes liv hade varit förut, innan hon blev hochherrinna.

Hochherrskapet hade blivit hennes livsverk, men därmed också någonting att oroa sig för. Framför allt hade hon tänkt på att hon inte hade någon arvinge. När hon dog, måste Adalheim gå tillbaka till königen. Antagligen skulle han heta Rabe vid den tidpunkten, men det gjorde ingen skillnad. Jungkönigen lovade att bli precis som sin far. Han skulle slösa alla tillgångar på vettlösa krig och säkert inte ge sig förrän Adalheim var alldeles barskrapat. Den tanken hade hon inte kunnat stå ut med. Men hon kunde inte gifta om sig heller. Om hon fick en son, skulle han ärva hochherrskapet, men inte efter henne...! Giftermålet skulle göra maken till hochherre och själv skulle hon bara vara hochherrfrau igen. Hon skulle inte längre vara den som styrde i Adalheim.

Den tanken hade hon inte heller uthärdat. Men igen hade hon haft lyckan med sig. En tredje valmöjlighet hade uppenbarat sig, alldeles oväntat. En morgon för tretton år sedan hade en tjänstekvinna kommit med ett spädbarn till henne, en pojke som bara hade varit någon månad gammal. Tjänstekvinnan hade hittat barnet i en korg utanför sin dörr tillsammans med ett brev med påskriften "Till Hochherrinnan av Adalheim". Wiba mindes den ovana spretiga handstilen och de klumpigt vädjande orden. 'Höga dam, dethär barnet har inga föräldrar eller släktingar som kan ta hand om det. Kan ni som är rik och mäktig hjälpa det att få ett hem?'

Pojken hade tagit hennes finger i ett hårt grepp. Hon hade nog vetat att spädbarn kunde göra på det sättet, men ändå hade det berört henne. Det var som om han hade sagt till henne att de behövde varandra, han lika väl som hon. Först några år senare hade hon adopterat honom, men beslutet hade hon kanske fattat redan i dendär stunden.