1.2 Byteshandeln

erthold! minns han att han tänkte. Det kunde inte vara någon annan. Ingen annan kom in på det sättet. Bara två knackningar, visserligen ovanligt ljudliga, och så slog dörren upp. Sedan var han inne i hans bostad. Någongång skulle han tala med honom om detdär. Han skulle faktiskt kunna lära sig att vänta, innan han klev på. Kanske skulle han göra det. Någongång. Fast det var ju inte så viktigt. Det var ju roligt också, att han trodde att han kunde komma in på det sättet. Han var ju inte oförberedd heller. Fast de inte hade avtalat något, var han ganska säker på när Berthold skulle komma. De hade en mångårig vana att träffas denhär tiden. När båda var klara med dagens arbete.

Klar och klar... Det skulle han väl aldrig bli. Men han hade i alla fall slutat skriva och gömt undan skrivboken också. Precis som han brukade göra, innan Berthold skulle komma. Långt innan, så att han inte skulle bli överrumplad. Det var dumt, förstås, för Berthold visste ju om att han skrev. Att det var det som han höll på med hela dagarna. Men han gjorde det i alla fall. Av någon orsak ville han inte att hans morbror skulle få ögonen på det han skrev. Nu var det ju den sista skrivboken också. Den äckliga. Han hade just börjat med den och snart skulle han fastna i den också... När han tänker på det, har han inte skrivit så många sidor sedan dendär vårdagen. En hel sommar har gått, men han har inte kommit så mycket längre.

Varje dag gjorde han detdär. Långt innan det blev dendär tiden som Berthold brukade komma, slutade han skriva och låste in skrivboken i en byrålåda. Nyckeln släppte han ner i en tom blomvas. Han kände sig barnslig när han gjorde det, men det hindrade honom inte. Berthold skulle inte få tag i den. Säkert var han orättvis också. Inte kunde han veta att Berthold skulle försöka ta den ifrån honom, men han var så rädd. Han kunde se det framför sig också. Han kunde se hur Berthold bara stoppade den under armen och gick sin väg med den. Flinande. Han skulle inte mena något illa. Det kunde han också se. För honom var det bara skoj. Han kunde inte föreställa sig hur det skulle kännas för honom.

Ja, det var så han brukade tänka. Om Berthold fick tag i skrivboken, skulle det vara försent. Då skulle han inte kunna hindra honom från att läsa den heller. Han kunde förstås försöka ta den tillbaka. Slita den ifrån honom. Men det skulle inte lyckas. Om han försökte med det, skulle det bara bli ännu roligare. För Berthold. Han kunde inte tänka sig att hans morbror skulle ge efter. Bara släppa taget och låta honom få sin skrivbok. Nej då. Krigaren inom honom skulle ta över. En gammal krigare som han kunde inte motstå nöjet att visa sin styrka. Han skulle vilja visa att han fortfarande var den starkare av dem, fast han närmade sig de sjuttio. Han skulle inte mena något illa med det heller. Han var bara sådan.

Men det fick inte hända. Så mycket roligt unnade han honom inte. Då var det bättre att gömma skrivboken, innan han kom. För han kunde ju inte kalla på hjälp heller. Jo, folk skulle rusa uppför trapporna och undra vad som stod på och visst, han skulle få sin skrivbok tillbaka, men det var ändå otänkbart. Han kunde inte göra så mot Berthold. Han kunde inte ens hota med att göra det. Berthold var ju hans vän och morbror också, fast de egentligen inte var släkt med varandra... Nej, det var inte bara det. Redan detdär skulle ha räckt, men det var något annat också. Berthold var inte bara hans vän och morbror utan också den förre königen. Han som blev avsatt för tjugo år sedan och som sedan hade börjat bo på Adalia. Fast bodde var egentligen inte det rätta ordet. Han var fånge på Adalia, fast kanske ingen tänkte på det längre. Han hade ju inga vakter eller så. Men han var fortfarande fånge. Han ville inte påminna honom om det.

Det var så det förhöll sig. Om Berthold fick tag i skrivboken, skulle han inte kunna stoppa honom. Då måste han få läsa den, fast det var det sista han ville. Ja, så tänkte han då i alla fall.


å kom han in. Knackade ännu en gång, innan han gick in i det rum som han vet att hans systerson brukar använda. Knackade, fast dörren redan var öppen. Säkert trodde han att han var mycket hänsynsfull... Men så han omskriver! Det rum som hans systerson brukar använda. Varför tänker han inte arbetsrummet istället? Det är ju här han arbetar. Här sitter han och skriver nästan varje dag. Så varför tänker han inte på det som ett arbete? Känner han sig så skyldig fortfarande? Det vill han inte. Han vill att han skall ha kommit över det.

Berthold var trött. Nickade bara, innan han gick och satte sig. Det var inte heller det rätta ordet. Damp skulle det vara. Han damp ner på sin vanliga plats. I den länstol som han antagligen hade börjat betrakta som sin. "Jag är för gammal för sådana här lekar", sade han och sträckte ut benen framför sig. Jo, han var trött. Det var hur tydligt som helst. Men ändå kunde han nästan inte fatta det. Det var något så obändigt med Berthold och dessutom var han så stor...! Länstolen verkade löjligt liten, när han satt i den. "Eller också är det pojkarna som har förändrats", fortsatte han. "De är skickligare nu än förr." Han förde fötterna fram och tillbaka, försökte töja på senorna. Fötterna var lika stora som allt annat på honom.

Han slog sig ner mittemot honom. Det var det han höll på med om dagarna, den avsatte königen. Lärde ut svärdsfäktning och andra krigskonster åt de yngsta av Adalheims soldater. Han hade gjort det länge redan, nästan i tio år, och ingen verkade ha något emot det. Tvärtom var han ganska omtyckt som lärare. Sträng, men inte omänsklig på något sätt. Han hade ju sitt sinne för humor också. Men den gången, när han först lade fram dethär förslaget, var det nog en hel del motstånd. Också Wiba tvekade, innan hon ställde sig bakom det. Tycker du verkligen att detdär är en en lämplig syssla för en avsatt könig? minns han att hon frågade. För en könig som Berthold dessutom...! Skall jag verkligen sätta ett svärd i handen på honom igen?

"Klaga inte, morbror", sade han och slog upp vin åt dem. "Du gör ju vad du gillar mest."

Men Berthold log inte. Han tog det inte alls som han hade väntat. "Och vad vet du om det, din spoling?" sade han med en röst som han inte hade hört på länge. Dendär skarpa, nästan föraktfulla.

Men när han såg på honom, ryckte han bara på axlarna. Ursäktande. Jag vet inte vad som kom över mig, verkade han vilja säga. Sedan försökte han förklara sig också: "Bry dig inte om detdär, Hariberth. Ibland måste jag bara få tycka synd om mig själv. Jag hade ju faktiskt tänkt mig att stupa på slagfältet, inte i lek med trettonåringar."

Tonen var lätt, men han blev ändå nedstämd. På en lång stund fick han inte sagt något alls. "Jag hoppades att du skulle tycka om att ha med soldater att göra", försökte han sedan.

Men det var också fel. "Hariberth!" Berthold himlade med ögonen. Hans systerson var ett straff från gudarna, skulle det väl betyda. "Ibland gör du mig galen", morrade han. "Det är dendär minen som du tar på dig. Jag står inte ut med den. Om du såg dig i spegeln, skulle du inte göra det själv heller. Måste du verkligen se så lidande ut?"

Men sedan skrattade han till. "Och så skulle du ju kunna ge mig detdär vinet, som du har slagit upp."

Han såg efter. Berthold hade ju rätt. Båda vinbägarna stod fortfarande på hans sida av bordet. "Jag ser inte lidande ut", sade han och räckte över den ena. Han försökte väl försvara sig, men det lät ganska förvirrat.

Berthold skrattade åt det också. Det verkade som om hans goda humör började komma tillbaka. "Jodå", sade han. "Det ser jag väl bättre än du." Kanske var det vinet. Berthold behövde nog bara få hålla i en vinbägare för att känna sig bättre. Om jag kunde för hälsan, skulle jag vara småfull jämt, brukade han säga ibland. Han slöt ögonen och såg verkligen ut att njuta, när han tog den första klunken. Han slappnade av också, precis som om vinet redan hade börjat påverka honom. Men det var väl inte möjligt. Han bara visste att han skulle bli mera avslappad och då blev han det.

När han öppnade ögonen, ville han förklara sig igen. "Hariberth, min pojke, försök nu att förstå. Du har ju gjort så mycket för mig... Jag menar... jag skulle nästan kunna tänka mig att börja med vad som helst. Kanske skulle jag sätta mig ner och börja sy på små dukar också, om det skulle göra dig glad. Ja, jag skulle i alla fall försöka. Men...", han såg nästan vädjande på honom, "jag vet ju inte om jag skulle klara av det. Kanske är jag inte skapt att uppfylla några andra drömmar än mina egna..."

Jo, han förstod nog. I alla fall trodde han att han gjorde det. Men inte kände han sig tröstad precis. Vad Berthold sade var väl att han inte var nöjd. En före detta könig kunde inte nöja sig med att öva svärdsfäktning med soldatpojkar. Det var inga königdrömmar precis... Jo, han förstod. Han förstod att han hade misslyckats också. Han hade inte lyckats ge Berthold ett liv som han kunde känna sig tillfreds med. Det blev tyst en stund, men sedan sade han det: "Harmas du fortfarande? Harmas du över att du inte fick dö dendär gången?" Han sade det så lågt att Berthold nästan inte kunde höra honom. Det var väl för att han redan visste. Han borde inte säga detdär. Berthold skulle brusa upp och kanske gav hade han orsak också. Men ändå kunde han inte hålla tyst.

Det gick som han hade väntat. Nästan i alla fall. Berthold började inte precis gorma, men han var skarp på rösten. "Sade jag inte att du skulle sluta plåga dig?" Han lät plågad själv också. Arg och plågad på samma gång. "Fick dö! Vad menar du egentligen? Tror du verkligen att du skulle ha kunnat hindra mig, om jag hade bestämt mig för det? Du är ju högfärdig, systerson. Vet du om det? Du tror ju att du kan göra folk lyckliga eller olyckliga. Men det var inte du som bestämde, Hariberth, utan jag själv. Jag valde att inte göra det. Jag hade mina egna skäl och det skulle jag kanske också säga, att inte hade de så mycket med lycka att göra..."

När han hörde detdär, ångrade han sig. "Du har säkert rätt", sade han och försökte sig på ett leende också. "Jag är väl högfärdig då." Jo, han ville lugna honom, men ändå var han ju uppriktig. Han tyckte om det som Berthold hade sagt. Det lät som om det kunde vara sant. Förstås kunde han inte göra Berthold lycklig eller olycklig. Ingen kunde göra något sådant för en annan mänska. Han höll med honom, men det var så konstigt. Ändå blev han inte nöjd. Den kom inte, dendär lättnaden som han väntade på. Berthold märkte det också. Det var nog därför som han inte log tillbaka. Han fnös bara. Detdär menar du ändå inte, verkade han vilja säga. Men det gjorde han, det gör han fortfarande, och ändå var det Berthold som fick rätt. På sätt och vis. Han hade i alla fall inte gett upp. Genast när han öppnade munnen igen, var det om detdär samma: "Men... men varför, Berthold? Du skulle väl kunna säga varför du inte gjorde det..."

"Varför jag inte tog livet av mig?" upprepade Berthold. Han lät så lugn, men säkert fick han anstränga sig. Han kände ju spänningen i luften. "Hör du, Hariberth...! Tycker du verkligen att detdär är en passande fråga? Jag skulle ju faktiskt kunna bli sårad..." Tappert försökte han skämta bort frågan också.

Igen skulle han ha kunnat ge sig. Berthold hade gett honom en möjlighet till. Men det gjorde han inte. Av någon anledning fortsatte han att envisas. "Inte du, morbror", sade han och lät så trygg att han själv blev förvånad. Var han verkligen så säker på det? "Du vet nog att jag inte vill bli av med dig. Men jag kan inte låta bli att undra. Om du inte har kunnat få det du drömde om, vad är det då som håller dig kvar? Vad är det som har hållit dig kvar i alla dessa år...?"

"Schwartzmond, Hariberth!" Nu var hans tålamod slut. Han smällde inte precis bägaren i bordet, men tog ändå i för hårt. Några droppar vin hoppade över kanten och gjorde röda små fläckar på bordduken. "Detdär var din skuld, Hariberth!" grälade han. "Jag tror nästan att du retar upp mig med vilja. Hur kan du fråga på detdär sättet? Har du ingen uppfostran alls? Nu får du skylla dig själv, om jag är otrevlig. Jag vet faktiskt inte om jag vill tala om detdär och också om jag bestämde mig för att göra det, så vet jag inte om jag kan. Går det alls att svara på sådana där frågor?!"

Nej, det gjorde det väl inte. Berthold hade säkert rätt. Igen. Han hade visst bara rätt dendär dagen! Det kunde ha retat honom, men det gjorde det inte. Inte så mycket i alla fall. Han förstod ju honom också. Sådana där frågor kunde man nog bara börja att svara på och redan det var mycket begärt. Om han gick med på det, skulle han bli tvungen att säga mycket som han aldrig hade sagt förut. Han kunde förstå att han inte ville. Det hade varit en närgången fråga. Han skulle inte ha trängt sig på honom på detdär sättet. Kanske skulle han ha sagt det också, men Berthold hann före. "Som du vill då, systerson", sade han. Det lät så bestämt. Som om han redan hade hunnit tänka efter och komma fram till ett beslut. "Jag skall berätta vad jag kan, men på ett villkor. Då får du också komma ut med dina hemligheter. Det blir att sluta smussla med dedär skrivböckerna."

Han kunde knappt tro det. Berthold hade sagt ja! Just när han skulle börja ursäkta sig, gjorde han helt om och sade ja istället! Han skulle svara på dendär frågan. Han ville försöka i alla fall. Tänk att han ville det! Det kändes så bra, ända tills han kom ihåg. Det fanns ett villkor också. Skrivböckerna. Det blir att sluta smussla med skrivböckerna, hade han sagt. Han skulle bli tvungen att öppna sig han också. Det hade han inte räknat med. Att han skulle vilja ha något tillbaka. Vad hade han tänkt sig egentligen? Att han skulle läsa hans skrivböcker...? När han kom så långt, var han så upprörd att han knappt kunde tala. "Men... men... det kan jag inte...", stammade han. Det hettade om kinderna också, som om han hade avslöjat sig på något sätt. Det hade han också, men det visste han inte. Inte än.

"Men Hariberth lilla...!" Berthold skrattade så att han knappt kunde tala han heller. "Inte visste jag... att du hade så stora... och förfärliga hemligheter. Dethär blir ju mera intressant än jag trodde."

Han borde ha skrattat med, men det klarade han inte. Vad var det som hände egentligen? Det kändes som om han hade tappat taget. Dethär samtalet skenade iväg och inte alls i den riktning som han ville. Han försökte bromsa. "Men jag behöver ju inte gå med på det." Han hörde själv hur han lät. Liten. Rädd. "Jag måste väl också vilja ha dendär... byteshandeln!" Ilsken. Han lät ilsken också. Han mer eller mindre spottade fram detdär sista ordet.

Men han skulle inte säga nej. Inom sig visste han det redan. Han kunde inte. Hur skulle han kunna vägra, när Berthold redan hade lovat? Det skulle ju vara så sårande. Som att säga att han inte litade på honom. Men det gjorde han väl? Jo, det var han säker på. I alla fall fanns det ingen som han hade mera förtroende för än just Berthold. Men det betydde ju inte att han berättade allt för honom. Man kunde väl ha förtroende för en mänska, fast man inte inte berättade allt? De var ju så olika och Berthold hade inte sagt allt, han heller. Båda hade de sådant som de teg om. Så hade det jämt varit. Ända tills nu. Nu ville Berthold ändra på det. Nog var det väl så han skulle förstå honom? Att de skulle börja byta hemligheter med varandra. Det ena mot det andra. Men han förstod inte vad han frågade om. Han visste ju inte vad som stod i dedär skrivböckerna. Tänk om Berthold skulle läsa dem och sedan inte kunna förstå honom. Om han bara kunde känna äckel... Vad skulle då hända? Då skulle inget vara som förr längre. Det skulle kunna förstöra allt mellan dem...

Åh, så han ångrade sig! Hur hade han kunnat vara så klumpig? Vart hade han försökt komma egentligen? De hade ju varit överens. Han förstod ju att han inte kunde ta över ansvaret för Bertholds liv. Han tyckte om att Berthold hade sagt det. Så varför blev han inte nöjd? Varför fortsatte han bara att fråga? Han försökte känna efter, men kom inte på något alls. Han var väl för upprörd. Det enda han kom att tänka på var något som Berthold hade sagt en gång. Det var på skoj, men säkert inte utan allvar. Du är som en närtz, sade han. När du en gång har bitit dig fast, kan du inte släppa taget. Han hade nog känt sig bitter, när han sade det.

Men denhär gången var han inte bitter. "Hari", sade han, just när hans tankar rusade som mest. Han brukade inte använda hans smeknamn, men nu gjorde han det. Han lät varm och trygg på rösten också. "Du har ju rätt. Du behöver inte gå med på något. Jag förstår nog, om du inte vill göra det."

Han såg upp och mötte Bertholds blick. Den var road, men inte på något sätt utmanande. Sedan försvann den roade glimten. "Kanske är det precis som du tror", sade han allvarligt, men lika tryggt som förut. "Jag skulle kanske inte förstå vad du skriver. Det kan hända att vi är för olika. Du lever med pennan i handen och jag med svärdet - fast det numera mest är ett trubbigt träsvärd." Han skrattade till, när han sade det sista, men inte bittert. Han lät inte bitter nu heller.

Då började han förstå. Han minns precis hur det gick till. Hur han tänkte. Han blev rörd. Så ödmjuk han kunde vara. Det hade han inte väntat sig. Inte från Berthold. Men just som han tänkte det, blev han osäker. Hade han inte? Men tänk om det var precis tvärtom, att han hade räknat med den? Tänk om det var därför som han hade varit så envis? Han hade ju undrat så mycket över detdär, att han inte kände någon lättnad. Fast han hela tiden höll med Berthold, så fortsatte han bara att fråga. Tänk om det var just dethär som han hade velat, att Berthold skulle börja tala om skrivböckerna.

"Jo, Berthold...", började han. "Jag... jag kanske vill ha dendär byteshandeln... i alla fall. Åtminstone är det en del av mig som vill det." Han fick fram orden, men det var nätt och jämt. Det kändes som om de ville fastna i halsen på honom. Det var väl också för att han var så kluven. "Men den andra delen... den vill helst springa och gömma sig."

"Det är inte bara du som är sårbar", sade Berthold.

"Nej, jag vet." Men det var bara som han sade. Egentligen trodde han inte att Berthold kunde känna sig på samma sätt som han. Kanske var han också rädd, men säkert inte lika mycket. Vad hade han att dölja egentligen? "Men du vet ju inte vad jag skriver om", sade han högt, "och jag tror faktiskt inte att du vill veta heller. Om du gjorde det, skulle du bara säga åt mig att bränna upp skrivböckerna. Genast." Kanske skulle du inte ens vilja se mig igen, tänkte han dystert.

De blev tysta en stund. Berthold satt kanske och tänkte, men inte han. Han var för upprörd för det. Skulle de verkligen göra det? Skulle de börja tala om det nu, detdär som hände för så länge sedan? Skulle Berthold läsa hans skrivböcker...? Det var de enda tankar som han hade och de var bara frågor. Några svar hade han inte. Men frågorna kom om och om igen och hela tiden drack han också. Inga stora klunkar. Han hade vant sig med att bara smutta på vinet, så det gjorde han nu också. Fast han kände sig som han gjorde. Men de blev många. Om han inte aktade sig, skulle han ändå bli full. En gång märkte han att Berthold såg på honom. Berthold visste det också. Han tålde inte att dricka. Men han sade inget. Båda såg genast bort igen. Nej, han tålde inte att dricka, men han kände sig så darrig. Han behövde något att lugna ner sig mer. Kanske förstod Berthold det också.

"Jo, Hariberth." Berthold kom in i hans tankar igen. "Jag tror nog att vi kan klara av dethär."

Han såg upp. Jo, Berthold verkade mena detdär. Det syntes på honom. Han var mera avslappad nu. Axlarna låg nere och ansiktet var slätare. Några rynkor hade slätats ut. Men själv mådde han inte bättre. Det kändes som om han höll på att gå sönder. De båda viljorna drog honom åt olika håll.

"Hur vet du det?", frågade han nästan misstänksamt.

"Vet gör jag väl inte", medgav Berthold, "men jag har en känsla av att våra erfarenheter ändå inte är så olika. Hariberth..." Han måste i alla fall hämta andan. Ta ett djupt andetag. Det var han tacksam för. Han skulle inte ha tyckt om att han inte hade känt någon osäkerhet alls. "Är det om dendär gången... som du måste fly... som du skriver?" Där tvekade han igen. Som du måste fly. Det var så han valde att nämna det som hade hänt mellan dem. Inte så illa. Han kom ganska nära, men utan att det började brännas. Men sedan tog han några steg till. "Jag tänkte... Kanske hände det något med dig då. Något som du inte kunde komma över. Du talar ju aldrig om den tiden. Jag fick för mig... att du kanske var nära att dö. Att det gick på det sättet för dig också."

Han sade det så snällt. Så försiktigt. Men ändå blev han bara räddare. Det kändes nästan som om Berthold hade lurat honom. Han talade om sig själv som en handlingens man. En krigare. Han borde inte ha begripit detdär. Han undrade just hur länge han hade tänkt på detdär sättet och inte sagt något till honom. Kanske var det mycket annat också som han hade tänkt och inte velat tala om... Han tyckte inte om det. Det började kännas som att han måste. Om Berthold redan visste sådär mycket, om han av sig själv hade kunnat komma fram till allt detdär, hur skulle han då kunna säga nej? Han kunde ju inte säga att han inte skulle förstå... Han märkte nog hur han svängde om. Först ville han inte visa skrivböckerna för att han inte trodde att Berthold skulle förstå. Nu ville han inte göra det för att han trodde att han skulle förstå för mycket. Han märkte det, men ändå ville han inte. Det kunde vara ett misstag. Han visste ju inte vad Berthold lade in i dedär orden. Vad menade han med nära att dö? Säkert var det något helt annat än vad han menade... "Men säkert var det inte så förödmjukande för dig...", sade han till sist.

Berthold ryckte till. Nästan som om han hade fått en örfil. "Var det inte?!" Han högg tag i armstöden, som för att häva sig upp. Kanske ville han börja trava runt i rummet. Men det hände inte. Sedan tog han ny sats. Drog efter andan, för att säga något långt, men det kom inga ord. Igen hade han ändrat sig. Till sist skakade han bara på huvudet. "Schwartzmond, Hariberth!" Men det ryckte i mungiporna på honom. Han var nära att börja skratta. Han brukade göra det ibland, när han inte kom på något annat att göra. När han var så uppgiven. "Jag vet inte vad jag skall säga. Jag trodde ju att det var jag som var tjockskallen av oss..."

Men själv kunde han inte. Han hade ingen skrattlust alls. "Nå, säg det då!" snäste han. "Tala om för mig varför jag är en sådan tjockskalle."

"Hari", försökte han lugna honom. "Bli inte stött nu. Jag blev bara så förvånad. Trodde faktiskt att du förstod mig bättre en så... Ja, egentligen tror jag fortfarande det. Du begriper nog, bara du får tänka efter lite."

"Men det kan jag inte!" klagade han. "Jag kan inte tänka. Jag har inte en enda tanke i huvudet."

"Tjockskalle!" sade Berthold igen. Nu skrattade han också, men det gjorde inte så mycket. Han hade sagt det med så mycket värme. Nästan ömt. "Då får jag väl hjälpa dig då", lade han till.