1.6.4

an var inte klar. Det var ännu något som han ville fråga om, men han visste inte om han borde. Berthold började se så hängig ut. Han hade blicken i golvet, men säkert såg han inte något alls. Ögonen var halvslutna och de stora händerna låg stilla i famnen. Vinbägaren stod bortglömd på bordet. Antagligen skulle han vilja gå och lägga sig nu.

Men nu var den rätta stunden. Om han inte frågade nu, skulle det väl aldrig bli av. En annan gång skulle han kanske inte våga. "Orkar du med en fråga till?" sade han och skämdes. Han visste ju att Berthold inte skulle vägra, inte när det var om dem som han hade skrivit. Han var nästan säker på det.

Jo, han fick rätt. Men det tog en stund. Faktiskt tog det så länge att han trodde att han hade somnat. Men sedan svarade han ju och utan att behöva fråga något. Så då måste han ju ha hört. Kanske sov han inte precis, men säkert var det inte så långt ifrån. "Jag trodde väl att jag inte skulle slippa undan så lätt", sade han med ett slappt leende. "Få höra då, Hariberth."

Han borde väl inte ha sagt det, inte just då, men det gjorde han. "Jo, jag undrar över dendär adoptionen... Stämmer det verkligen detdär som jag skriver? Att du inte hann stoppa Wiba..." Där stannade han upp. Han ville säga det på ett skonsamt sätt, men det gick ju inte. Det fanns ju inte något sådants sätt. Hur han än vände på orden, måste han påminna dem båda om hurudan Berthold hade varit. Till slut sade han det bara. "Jag menar... varför förstörde du inte bara detdär papperet? Du.. du var ju inte så noga med lagar eller så. Eller..." han måste svälja emellan, "varför lät du mig inte bara... försvinna...?"

Han bättrade inte på något, men så han hackade...!

Men Berthold märkte nog ingenting. Han hade så fullt upp med sig själv. Han blev ju som förvandlad...! Just i det ögonblicket hände det. Plötsligt var hans morbror borta och den förre königen var tillbaka igen. Han som hade så kalla ögon. När han såg in i dedär ögonen, kunde han känna hur kylan gick in i honom också. Han förstod att han inte hade något värde. Det hade ingen betydelse, om han levde eller dog. Inte för dendär mannen.

Kanske inbillade han sig. Om det hände, om han verkligen mötte den förre königen, var det i alla fall bara ett kort möte. Redan i nästa ögonblick var hans morbror tillbaka. "Om detdär var en enda fråga", försökte han skoja, "så är jag glad att jag inte lovade två..." Men sedan, när han kom att tänka på vad han faktiskt skulle säga, tappade han nästan modet. "Hari... varför vill du ha mig att tala om detdär? Du vet ju hurudan jag var, att jag bara tänkte på makt..."

Men nu var det han som var hård. Faktiskt var han så omedgörlig att han själv blev förvånad. Berthold kunde inte få slippa undan. Det räckte inte med att han läste hans skrivböcker utan han måste ju vara med också. Måste vara villig att komma ihåg, också det som han helst ville glömma. Han kunde ju inte bara sitta där och nicka och se förstående ut. Då skulle han själv också tystna, det var han säker på.

Förstod han inte det - eller var det det han ville? Ville han att det skulle bli som förr igen? Men de hade ju försökt med att tiga. I tjugo års tid hade de försökt undvika detdär som gjorde så ont, men det hade ju inte hjälpt. Ändå hade ingen av dem kunnat glömma.

Jo, han förstod nog. Det var bara det att det tog emot. Han ville inte. Men sedan ändrade han ju sig. Han behövde bara blänga på honom en stund för att han skulle ge med sig. Först började det rycka i läpparna på honom och så kom skrattet. Detdär är verkligen något som han tycker om hos Berthold. Beundrar till och med. Att han kan skratta och ge med sig på samma gång. Själv skulle han nog bara ha sett trumpen ut. "Så jag får inte vara feg", sade han enkelt. "Som du vill då, systerson. Jag skall försöka komma ihåg hur jag tänkte. Men glöm inte att det var du som bad mig..."