1.6.5

edan började han berätta. Först gick det så bra. Ibland måste han stanna upp och fundera, men för det mesta flöt orden. Han verkade inte ha några svårigheter alls. Det var väl för att han bara talade om sig och Wiba. "Kanske hade jag inte så mycket makt som du tror, Hariberth", började han. "Det hette ju att königen var enväldig, men det skall nog inte tas så bokstavligt. Ingen kan väl göra precis som han behagar. Också för mig fanns det... obehagliga följder. Säkert skulle jag aldrig ha erkänt det, men jag drog mig verkligen för att stöta mig med min syster...

Det kunde du väl ha gissat", fortsatte han. "Jag menar, du har ju Wiba att säga det i dethär stycket. Hon talar ju om för dig hur självständig Adalheims hochherre kunde bli, också gentemot königen. Jag kan förstå att du inte ville lyssna på henne just då, men hon visste nog vad hon talade om. Redan hade hon Adalheim i sin hand och hon började få beundrare på andra håll i landet också..." Där fick han en hastig blick. "Inte många förstod hennes... pjoskande med silvarerna... och dendär adoptionen... Ja, i den frågan hade hon väl inget stöd alls. Att ha en silvarisk fosterson kunde kanske gå an, men att låta honom ärva...! Du minns säkert inte så mycket av detdär, Hariberth, men jag lovar dig. Det var en stor skandal..."

Jo, han hade förstått det. Men Berthold hade ju rätt. Det var bara som folk hade berättat. Själv kunde han inte komma ihåg något. Han var väl bara fem eller sex, när Wiba bestämde sig för att adoptera honom.

"Men ändå var det inte många som ville ha henne avsatt. Hon var alldeles för framgångsrik. Alla kunde vi se hur välmående Adalheim hade blivit... Visst fanns det avundsjuka också, men jag vet inte..." Han drog sig i hakan som han brukade. "Wiba hade ett sätt att handskas med den också. När någon ville komma åt henne, svarade hon med att erbjuda en god affär - och inte bara ur Adalheims synvinkel. Hon var verkligen noga med att det inte skulle löna sig att vara emot henne... Och budskapet gick fram. Folk började se Adalheims rikedom som en möjlighet för dem själva också. Till och med jag kunde tänka på det sättet.

Han sökte hans blick. "Där har du en förklaring till, Hariberth. Jag var rädd för att stöta mig med henne - och dessutom hoppades jag på en god affär. Det var därför som jag inte ingrep mot henne. Jag ville vänta och se hur mycket hon skulle erbjuda mig..." Han skrattade till. "Ja, vad hon skulle erbjuda, behövde jag inte fundera så mycket på. Egentligen visste jag ju redan. Hon skulle stöda mig i detdär kriget som jag planerade. Jag förstod ju det. Annars skulle hon inte ha vågat trotsa mig på detdär sättet..."

Berthold hämtade andan. Där hade han kunnat komma emellan, men han visste inte vad han skulle säga. Han kände sig så förvirrad. Kunde dedär syskonen bara strunta i sina känslor...? Wiba hade avskytt detdär kriget. Det visste han ju. Men ändå skulle hon tydligen ha kunnat tänka sig att hjälpa Berthold... Och Berthold igen, han hade ju avskytt honom... Nej, kanske inte honom. Men tanken att han skulle komma in i familjen, att han skulle få en silvarisk systerson. Det var det som han inte hade kunnat tåla... Nej, han förstod inte. Skulle han ändå ha kunnat tänka sig det - om bara Wiba erbjöd mycket nog...?

Det syntes väl på honom. Berthold brukar ju säga det. Det är lätt att gissa vad han tänker. Så kanske var det det han gjorde. "Du undrar hur jag kunde ta det så lugnt", sade han i alla fall. Han behövde ju inte fråga ens...! "Men det gjorde jag inte", fortsatte han genast. "Jag är ganska säker på det. Det kan kanske låta på det sättet, men jag tror inte att jag tog lätt på dendär adoptionen. Antagligen var det precis tvärtom..." Där måste han ändå stanna upp ett tag och tänka. Det var ganska invecklat, det han försökte säga.

"Jag vet inte. Jag var ju knappast den som stannade upp och kände efter... Men ändå. Det var någonting. En känsla av något slag. Visst. Jag var bra på att lura mig själv. Jag vet det. Men ändå kunde jag känna något. Något var fel. Det kändes så overkligt... Ja, just det. Det var denhär känslan av overklighet. Jag visste ju att hon hade gjort det. Att Wiba hade adopterat dig. Men ändå kunde jag inte förstå det. Det gick liksom inte ända in. En silvar kunde inte vara släkt med mig. En silvar kunde inte bli hochherre heller. Inget som jag hade upplevt hade förberett mig på något sådant..."

Rasande var jag också, förstås." Han fick ett snabbt och kanske skuldmedvetet leende. Antagligen tänkte han på alla de gånger som han hade brusat upp just mot honom. "Den känslan brukar jag ju inte kunna hålla tillbaka." Fortsättningen kom en smula för snabbt. "Men inte på dig, Hariberth. Till och med på den tiden visste jag nog vem jag skulle lägga ansvaret på. Det var ju Wiba som hade gett dig dendär ställningen. Som hade satt dig i en ställning där du bara måste röra upp känslorna på folk..."

Men han behövde inte säga något. Han märkte ju det själv, hörde hur falskt det lät. "Men... inte tyckte jag ju synd om dig heller. Tro inte att det är det jag försöker säga..."

Antagligen var det då som han började vrida på sig. Han bytte ställning och suckade och bytte ställning igen. Det var ju inte något ovanligt precis, men han kunde inte tro att det var stolens fel. Inte denhär gången. Han minns ju hur han såg ut. Inte brukade han ju se ut på detdär sättet, bara för att han satt obekvämt.

Han blev ju så tung också. Så tung på rösten. "Om jag skall vara ärlig, tänkte jag väl inte alls på dig... Jo", ändrade han sig genast, "men inte på det sättet. Inte så att jag skulle ha brytt mig om dig. Jag tänkte väl bara att du var i vägen. Du hindrade mig. Du... du var som ett gruskorn som jag hade fått i ögat..."

Som du ville ha bort, tänkte han. Möjligen var de två som tänkte det. I alla fall kom han inte längre. "Förlåt mig, Hari, men du har ju bett om att få höra dethär..."

Han blev inte sårad. Det var väl för att han verkade ha så ont själv. Egentligen var det ganska konstigt. Det var precis som om de skulle ha bytt roller. Nu var det Berthold som hade ont, men själv kände han inte så mycket. Han borde väl ha tyckt synd om honom, men det gjorde han inte. Om han kände något alls, så var det lättnad. Nog var det skönt att märka att han hade ändrat sig.

Sedan fortsatte han att tala om Wiba. "Det var hennes fel", sade han igen, "men jag kunde ju nästan inte tro det. Det var verkligen inte likt min syster att göra något så... oförståndigt. Att upphöja en silvarpojke på det sättet... Dethär var ju inte som att ordna med vården av gamla och sjuka... utan något helt annat. Något farligt. Jo, jag kände på mig det. Redan då visste jag att dethär, det kunde leda precis vart som helst..."

Han hade inte velat ha dendär adoptionen. Det var hur klart som helst. Men ändå hade han inte gjort något. Inte ingripit på något sätt. "Jag visste ju inte hur jag skulle tänka", försökte han förklara. "Jag ville ju lita på henne. Jag behövde hennes stöd, så därför ville jag lita på henne. Men jag blev ju inte klok på henne. Vad ville hon egentligen? Var det bara en arvinge till Adalheim som hon var ute efter - eller var det något mera...?"

Han förstod vad han menade. Men, nej. Det kunde han ändå inte tro. Inte hade hon planerat att störta honom. Så långt hade hon inte tänkt. Inte då ännu. Att adoptera honom var kanske omstörtande, men inte hennes tankar. Hon hade väl bara tänkt på Adalheim. Som vanligt hade hon bara tänkt på hochherrskapet. Hennes livsverk fick inte gå till spillo.

Det blev så förvirrat. Han förstod inte hur han kunde fortsätta som han gjorde. Först sade han att han ville lita på Wiba och sedan började han tala om hur han hade tänkt göra sig av med henne. Utan att blinka.

Mest hade tänkt på förräderi. Om han kanske skulle kunna anklaga henne för det. Men det hände ju inte. Han kunde inte bestämma sig. "Hon började ju bli så stark", sade han igen. "Det var så många som var beroende av henne, fast de inte stödde henne öppet."

Jo, nog förstod han väl. Helst hade han velat bli av med henne. Lita på henne gjorde han väl bara för att han var tvungen. Men det lät ju inte klokt. Ordet lita hade verkligen mist sin betydelse.

Så han väntade. Snart nog, trodde han, skulle hon komma med sitt erbjudande och när hon hade gjort det, då fick han ju se. Då skulle han nog veta vad som behövde göras.

"Ja, jag väntade", sade han igen, "men du kan väl tänka dig hur mycket jag tyckte om det...! Vad inbillade hon sig egentligen? Att hon kunde göra affärer med königen som med vem som helst...? "Han skrattade kort. "Men det kunde hon förstås - och det visste vi båda. Jag ville inte erkänna det, men nog förstod jag att hon hade mig fast.

Kanske var det det som gjorde mig mest rasande. Att hon kunde tvinga mig. Att jag måste finna mig i något som var så... så..." Han fick en snabb blick. Får jag säga det? "... motbjudande... Det var väl därför som jag inte brydde mig. Jag menar, jag kände mig ju inte det minsta bunden.Om jag bara hade sett en möjlighet, en liten liten möjlighet, skulle jag inte ha tvekat att lura henne. Det kan du vara säker på..."

Då förstod han. Först då kunde han verkligen förstå. Inte heller Berthold kunde strunta i vad han kände. Det blev ju aldrig någon affär. Det kom andra händelser emellan. Men om han hade sagt ja, då skulle han inte ha menat det. Han skulle bara ha gjort det för att vinna tid och den tiden skulle han ha använt för att försöka finna en annan lösning, en som inte var så... motbjudande.

"Men Berthold", stack han emellan. "Du hade ju henne fast också. Tror du verkligen att hon hade mera förståelse för dina planer? Du vet ju vad hon tyckte om dina krig. Jag undrar just... Tror du inte att hon också skulle ha gjort nästan vad som helst för att slippa dendär affären...?"

Berthold såg länge på honom. Detdär hade han visst inte tänkt på. Ibland var de så lika, dedär syskonen, men ingen av dem ville ju erkänna det. Så gick det nu också. I nästa stund sköt han ifrån sig tanken. "Kanske har du rätt, Hariberth, men vad har det för betydelse? Hennes historia låter ändå så annorlunda, också i mina öron."

Bättre, menade han - och det måste han ju hålla med om. Wibas historia lät bättre. Det tyckte nog alla. Men var den bättre? Hade de inte tänkt ganska lika...? Men Berthold skakade på huvudet. Av någon orsak ville han ha kvar dendär skillnaden. Han hade märkt det förut också. Jämt var han så försiktig med vad han sade om Wiba.

"Dessutom var det ju dig vi skulle tala om", påminde han. "Om mina planer för dig."