1.4.4

ara att höra honom läsa dendär texten var upprivande. Nu var den inte bara hans längre. Den fanns hos Berthold också. Han kunde också tänka på den och komma med synpunkter. Fast det var ju inte något konstigt som han sade. Detdär hade han nog tänkt själv också. "Jo, det är länge sedan. Kanske var jag bara femton eller sexton och jag trodde nog att jag måste skriva på det sättet..." Jo, han trodde det och det fick honom nästan att ge upp. När han skrev på detdär sättet, ville orden inte lyda. Kunde inte följa med hans tankar. Det kändes nästan som om orden själva ville bestämma. Ville bara dra iväg med honom någonstans. Säkert tog det veckor att skriva detdär lilla stycket. "Ja, och sedan ville jag inte ändra på det. Jag tänkte att det kunde få vara på detdär sättet. Så att jag skulle låta som en historiebok, ungefär..."

"Jaså, du började så tidigt. Nå, det förklarar ju en del. Du kände dig väl lite bunden av det som du hade lärt dig i skolan... Men dessutom vill du låta som en historiebok..." Han skrapar sig i nacken. På detdär stället där han fortfarande har några hårtestar kvar. "Jo, jag hade också den tanken, att det var det du försökte göra. Fast helt säker var jag inte. Stilen är ju rätt. Du skriver just så högtravande som bertholdska historiker brukar göra. Men ändå är det något som inte stämmer. Ingen bertholdare skulle skriva sådär... jämlikt..."

"Jämlikt...?" Först förstod han inget alls.

"Ja, om silvarerna. Först vill du veta varför Wiba behandlade dem så väl, om hon ändå inte såg dem som jämlikar och sedan måste du förklara varför de ändå höll sig så lugna. Jag kan inte tänka mig att någon bertholdsk historiker skulle skriva på det sättet..."

Nej, kanske inte. Det hade han inte tänkt på. Men varför hade han inte gjort det? Och varför ville han ha med dedär raderna? Med ens började han undra över det. Han hoppades att det inte bara var för att det hade varit så besvärligt att skriva dem... "Men jag är ju inte någon bertholdare heller...", sade han och han hörde ju hur det lät. Tafatt.

"Nej - och det märks ju. Det var bara det jag ville säga. Att det blir lite förvirrande. Du låter som en bertholdsk historiker, men skriver om silvarerna som jämlikar..."

Säkert hade han rätt. Om Berthold sade att han skrev om silvarerna som jämlikar, var det säkert på det sättet. En före detta könig skulle inte missta sig om det. Det var ju därför som han hade förlorat makten, för att det skulle bli mera jämlikt. Han kunde nog lukta sig till sådana tankar, precis som en blodhund.

Ändå var det något som kändes fel. "Men inte försökte jag sprida några åsikter", försökte han igen. "Inte var det därför som jag började med dehär skrivböckerna..." Han kände sig så konstig. Inte så rädd, kanske. De hade ju kommit igång nu. Men det kändes så overkligt. Satt de verkligen och talade om detdär? Han och Berthold...? "Du måste ju förstå..." Han försökte sig på ett leende. Försökte väl vädja till honom, fast det var så länge sedan. Fast han inte alls behövde... "Jag hade ju ändrat mig. När jag skrev detdär, tänkte jag ju inte på samma sätt längre. Inte alls på uppror..."

Kanske var det då han började begripa. Varför det ändå skulle vara med, detdär lilla stycket. Det hade väl med stilen att göra. Om han inte hade försökt att låta som en historiebok, skulle han säkert ha kommit på det tidigare. Så kanske var det ändå stilen som vann... "Du har förstås rätt i det", sade han till Berthold. Han lät redan mera bestämd. "Jag tar ställning för silvarerna. På det sättet har jag inte ändrat mig. Men inte är det ju någon historia som jag försöker skriva. Inte ens en silvarisk historia. Inte är det ju silvarerna som jag tänker på... utan... utan... " Längre kom han inte förrän han blev osäker igen. Inte på vad han skulle säga. Det visste han nog. Men han blev så torr i munnen. Orden fastnade ju nästan. "...mig själv. Egentligen är det ju... mig som det handlar om. Jag... jag... tror ju... att hon gjorde det... med mig också... Att jag också var ett slags... prydnadsföremål... för henne..."

Det blev tyst en stund. Berthold bytte ställning. Det gjorde han ju jämt, men denhär gången fick det honom ändå att undra. Försökte han dölja något? Kanske tyckte han att det lät roligt detdär. Prydnadsföremål. Han hoppades verkligen att han inte tänkte börja skratta... "Du menar väl att hon inte kunde se dig", sade han. "I alla fall inte på samma sätt som du själv gjorde det... Ja, och att det berodde på hochherrskapet. Att det var därför som hon inte kunde se dig. För att hon bara hade det för ögonen..."

Jo, han förstod. Han sade det så bra också. Med så mycket hänsyn som han bara kunde begära. Men ändå gick det inte. Han kunde inte se honom i ögonen. Han kom liksom inte ända fram. Det var precis som om det hade funnits en hinna emellan dem.

"Säkert har du rätt", fortsatte han. "Men Hariberth, kanske skulle du inte bry dig så mycket om detdär. Prydnadsföremål..." Jo, nu log han ändå. Fast inte på något elakt sätt. "... det är väl inte det sämsta? Jag menar, det är ju så vanligt, detdär. Hur många barn tror du har föräldrar som inte är på detdär sättet? Som sätter sina egna behov före barnens? Som ens kan skilja på vad de själva och vad barnen behöver. Säkert har du rätt, men är det så farligt? Hon tyckte ju om dig, Hariberth. Håller du inte med om det? Ja, älskade dig också. Det tycker jag att hon visade, när du... när du..." Han tvekade. Funderade på hur han skulle säga det. "Ja, när du blev tvungen att ge dig av... När det började se ut som om du aldrig skulle ärva Adalheim..." När hon inte längre hade någon nytta av dig, tänkte de väl båda. Men Berthold ville inte säga det. Han kunde vara finkänslig också. Ibland. "Ja, hon kunde ju... ha slutat att tänka på dig då. Slutat att bry sig om dig. Men det gjorde hon ju inte."

Han blev så glad. Med ens var den inte där längre, dendär hinnan emellan dem. Han kunde se honom i ögonen och le också. "Jo, jag vet", sade han. "Kanske har jag jämt vetat det, fast..." Han kände sig så glad, så tacksam också. Det var väl därför som det halkade ur honom "...det var ändå skönt att höra det. Från dig, menar jag väl..."

Detdär hade han inte väntat sig. Själv hade han försökt vara så försiktig och så fick han detdär tillbaka. Som en knytnäve i magen. Ja, nästan åtminstone. Han drog ju efter andan. Flera gånger också. Jo, han märkte det. Det tog på detdär. Han såg det och kanske tyckte han synd om honom också, men egentligen begrep han inte så mycket. Han var så förvirrad. Först senare, när han blev ensam, började det klarna. Vad han hade hasplat ur sig. Tycker du om mig som jag var då också? kunde han väl lika gärna ha frågat. När jag var dendär pojken som hatade dig så mycket. Tycker du om honom också eller vill du fortfarande att det skall gå illa för honom...?

Men Berthold verkade förstå. Det tog en stund, innan han hade hämtat sig, men han svarade så bra. "Jag försöker ju", sade han. "Jag vill ju förstå dig. Men nog kan det väl hända... att... att jag glömmer bort mig ibland. Att jag börjar tänka och känna som jag gjorde förr istället. Det går kanske inte att undvika, nu när vi börjar... tala om dendär tiden. När vi börjar komma ihåg..." Han stannade upp. Undrade väl om han skulle säga något mera om detdär. Vad de skulle kunna minnas för något. Han bestämde sig för att det inte behövdes. "Men Hariberth", sade han istället, "det går ju över." Han såg honom så rätt in i ögonen. Kanske var de kyliga, dedär ljusa ögonen, men blicken var så fast. "Inte kan jag tro att vår vänskap är i fara. Om jag hade trott det, skulle jag inte ha gått med på att läsa dina skrivböcker."

Jo, Berthold förstod nog. I nästa stund fick han den ju tillbaka, dendär frågan. "Men hur är det med dig själv, systerson? Jag undrar just om det inte är jag som har mera orsak att vara rädd. Vid denhär tiden... ja, när du ännu gick i skola i Berthburg, då var det väl bara du som hatade. Jag blev ju rasande, förstås. Jag menar, när jag fick veta att Wiba hade gjort dig till sin arvinge. Men det var ju på henne! Dig tänkte jag väl aldrig på..."

Han tystnade, förstod med ens vad han hade sagt. Nu var det han som hade talat utan att tänka. "Jag hade ju krig i tankarna", försökte han mildra. "Det var ju nu som jag började förbereda detdär andra kriget mot Lansinaa..."

Det gjorde ont. Ännu gjorde det ont. Fast det var så länge sedan och fast han ju måste ha anat. Nog hade han väl anat hur det förhöll sig? Att Berthold inte precis hade gått omkring och tänkt på honom. Men ändå gjorde det ont. Han hade ju tänkt så mycket på honom. Dendär mannen som verkade vara så långt borta och så nära på samma gång. Königen i Bertholia. Hans morbror, fast utan blodsband. Det var förstås inga vackra tankar. Berthold hade ju rätt. Han hade hatat honom. Men ändå. Det var så orättvist. Han hade tänkt så mycket på Berthold. Men Berthold, han hade bara tänkt på krig.