1.7.1

uften känns ljum, när han öppnar dörren till balkongen. Fast solen ännu inte har nått över trädtopparna, är det redan så varmt. Värmeböljan håller i sig. Ännu en sommardag, fast det redan borde vara höst. Men han vill då inte klaga. Visst kommer det att bli en svettig dag i Tornhuset. Igen kommer han väl mest att stå bredvid och titta på. Men ändå. Hellre hetta än kyla. På sommaren känner han sig nästan som förr om åren. Det är härligt att vakna och inte ha dendär stelheten i kroppen.

Nej, han är inte stel. Men kanske skulle han ändå göra några övningar? Kanske är det ändå någon nytta med dem, fast det inte går att bevisa. Inte nu längre, inte i denhär åldern. Med kylan kommer ändå stelheten tillbaka. Det vet han ju. Så har det varit i många år redan. Hur mycket han än anstränger sig, så blir han inte av med stelheten. Det bästa han kan hoppas på är att den inte blir värre - eller inte så mycket värre.

Han suckar och sträcker på sig. Andas in den ljumma luften. Det må vara hur det vill med nyttan, men det känns bra att sträcka på sig. Sträcka upp armarna och töja på dem, en i taget. Rulla med axlarna. Vicka på nacken. Få bort dendär stelheten... Nej, stel är han ju inte. Det går lätt att göra dehär övningarna. Ganska lätt, fast han är så nyss uppstigen. Men något är det ändå. Något som han skulle vilja ha bort. Ett obehag av något slag.

Han sätter upp benet på balkongräcket och böjer sig framåt. Försiktigt. Inte tvinga fram något. Kanske börjar han lära sig det nu, när han närmar sig de sjuttio. Tålamod... Kanske har han drömt något? Det skulle kunna vara därför som han har denhär känslan. Dethär obehaget. Inte för att han minns något, men det skulle ändå kunna vara på det sättet. Det har han ju märkt förut också. Drömmar kan sätta sig i kroppen.

Han suckar. Det var väl något om dedär samtalen igen. Jo, det är han nästan säker på. Något ilar förbi inom honom och han kan känna vad det är. Ett litet litet stycke av dendär drömmen. Nu skulle han nog kunna komma ihåg den, om han vill. Men han bryr sig inte. Han tycker nog att han tänker tillräckligt på dedär skrivböckerna ändå. Mest hela dagarna. Han skall väl inte behöva drömma om dem också?



ast det är bättre nu. Lättare. Inte för Hariberth, det vet han nog. Men för honom själv. Han har redan sagt det mesta. Han vet det och han kan känna det också... Jo, han kan känna det. Nu har han också börjat känna av både det ena och det andra. Tydligen smittar det. Snart är han nog lika fnoskig som Hariberth... Men Hariberth. Han är orolig för honom. Nu är det nog mest för hans skull som han är orolig. Fast det har förstås också med honom själv att göra. Han vet ju inte om han kommer att klara av dethär. Tänk om han inte kan förstå? Om han inte räcker till... Men ändå. Han behöver ju bara tänka på hur det var för några månader sedan, i början av sommaren. När Hariberth hade haft sin stora utfrågning med honom. Inte känns det ju på samma sätt längre. Inte alls. Då var han verkligen nära att ge upp. Aldrig hade han trott att Hariberth skulle kunna vara på det sättet. Så beslutsam. Så omedgörlig. Så skoningslös. Förmodligen var det med avsikt som han retade upp honom, gjorde honom så förbannad att han inte längre brydde sig om vad han sade. På det sättet fick han ju reda på precis hur han hade tänkt.

Så hur kunde han? Hur kunde Hariberth få honom att häva ur sig allt detdär? Hariberth som är så... velig. Jo, han brukar kalla honom det. Mest inom sig, men visst har han sagt det högt också. Vad annat kan man säga om honom? En man som aldrig kan bestämma sig. Han klagar och klagar, men lyfter inte ett finger för att ändra på något. Han kunde ju inte ens bestämma sig för om han skulle bli hochherre eller inte. Jo, han tackade ja till titeln, men säkert bara för att alla ville det. Sedan höll han på att driva dem till vansinne genom att göra... ja, nästan ingenting. Vad de än försökte med, så hjälpte det inte. För en gångs skull var de på samma sida, han och Wiba... Ja, och så blev det bestämt att ett råd skulle styra Adalheim i Hariberths ställe. Det var ett välvilligt beslut, den unge mannen skulle få tid att mogna, men inget hände. Efter tjugo års tid är det fortfarande rådet som styr.

Efter tjugo år kan han nästan skratta åt det. Vad kan man säga om en sådan man? Är han velig - eller är det kanske precis tvärtom? När han tänker på dendär utfrågningen, vet han verkligen inte. Kanske var det inte så att Hariberth inte kunde bestämma sig - utan att han inte ville. Kanske vägrade han att fatta detdär beslutet?

Han borde väl inte förvåna sig. Han, om någon, har ju lärt känna dendär sidan hos Hariberth. Den som är allt annat än velig. Men det är lätt att låta lura sig. Man behöver bara se på honom för att börja tänka att han inte får något gjort. Det är något så overkligt över honom. De stora drömmande ögonen, mörka som skogstjärnar. Håret som spretar åt alla håll. När han skriver, har han fingrarna i det och sedan glömmer han bort att kamma sig. Dedär vita strimmorna också. Nog är det konstigt. Fast han bara är fyrtio år, har han så mycket vitt i håret. Precis som om han redan skulle vara gammal. Ibland kommer han att tänka på en liten tant. Liten har han ju jämt varit, men nu verkar han så bräcklig också. Man kan verkligen bli rädd för att han skall gå sönder. Det är detdär vita, förstås. Han borde ju inte vara så vit ännu. Och dendär smäckra lilla handen. Han kan se den framför sig. Hur den håller en penna eller kanske en bägare vin. Men inte ett svärd, aldrig ett svärd. Det går inte att föreställa sig.

En liten tant. En ömtålig liten tant. En som man måste ta hand om. Och ändå - han vet att det inte är hela sanningen. Hariberth är inte så hjälplös. Bakom all vekhet finns det något fast också. En hårdhet. En vilja som är så stark att den kan vara skrämmande. En som inte verkar ta några hänsyn alls... Hariberth skulle säga att han är orättvis. Säkert har han rätt också, men han kan ändå inte låta bli att tänka det. När Hariberth vill något, när han verkligen vill något, då händer det också. Han har ju sett det så många gånger. Bertholia föll. Han själv överlevde. Han och Hariberth blev vänner. Varje gång gick det precis som Hariberth önskade sig. Det senaste är förstås dehär samtalen. Hariberth ville att de skulle börja tala om det som hände för tjugo år sedan - och nu gör de det.

Han förstår ju inte hur det går till. Hariberth gör ju inte så mycket. Han är inte någon verksam man. Men ändå blir det precis som han vill. Han bara vill och så petar han lite grann. Ja och så vet han förstås var han skall sätta sitt finger. Det är säkert hans största begåvning. Att hitta sprickan i muren. Att veta var han skall sätta in stöten. Det är så det börjar. Han petar på det svaga stället och sätter igång ett ras av händelser. Stora händelser. Händelser som skakar om dem alla. Sådana gånger är det minsann ingen som klagar på att Hariberth inte kan bestämma sig. Inte han i alla fall. Då vill han bara ha den velige Hariberth tillbaka.

Men det förstås. Hariberth står ju också där, under samma ras. Om han ändå skulle vara litet rättvis, så är det faktiskt på det sättet. Hariberth är också med - och han är lika rädd som alla andra. Hukar och försöker skydda huvudet. Jämrar sig. En del av honom gör precis som alla andra. Klagar över att det händer för mycket. Vill bara att allt skall bli som förr igen. Kanske ångrar han sig till och med. Det är han inte riktigt säker på. Men om det inte var på det sättet, om han inte behövde sätta sitt eget liv på spel, om han bara kunde stå bredvid och titta på, lugn och oberörd - ja, då skulle väl ingen mänska stå ut med honom.

Nej, han vet att han är orättvis. Hariberth skulle i alla fall tycka det. Han skulle känna sig så anklagad. Jag vill inte betyda så mycket, kan han höra honom säga. Gnälla som ett barn... Det är väl inte något skäl, men kanske kan han ändå förstå honom. Kanske är det så att han gärna överdriver Hariberths betydelse. Han är väl vidskeplig eller något åt det hållet. Inget kan väl hända bara för att någon vill det - och med Hariberth är det ju inte heller så lätt att veta vad han verkligen vill. För det mesta är det både det ena och det andra och helst på samma gång.

Men petar gör han, det går inte att komma ifrån... Det konstiga är väl att inte slutar, att han aldrig lär sig. Han vet ju att han inte kommer undan själv heller - och ändå fortsätter han bara... Kanske kan han inte hjälpa det. Det verkar nästan som om han inte skulle märka när det händer... Det är väl detdär att han inte tänker så mycket, att han går efter känslorna istället. När något känns rätt, då göra han det bara. Just i den stunden är det väl det enda som han har i skallen.



å var det kanske i våras också, med detdär långa samtalet. När Hariberth hade sin stora utfrågning med honom. Det var Hariberth som piskade på. Det var han som styrde deras samtal, som visste - eller trodde sig veta - vart de var på väg.

Först gick det ju bra. Det verkade som om han kunde säga nästan vad som helst utan att Hariberth blev sårad - eller ens förvånad. Tydligen hade de tänkt ungefär på samma sätt. Hariberth hade också sett dendär sidan hos sig själv, dendär svagheten eller vad han nu skall kalla det, och försonat sig med den. Det var i alla fall vad han ville att han skulle tänka.

Men så hände något. Just som han började lita på detdär, som han började slappna av och bli mera öppen - då slutade det att vara på det sättet. Med ens fick han ändå en känsla av att han hade gått för långt. Svag fick han säga att han var, men inte att han hade gått sönder. Det var för mycket. Det var inte det att Hariberth inte skulle ha tänkt den tanken. Nej, det tror han inte. Men det kom för nära. Plötsligt kunde han ju inte se på honom längre. Själv visste han, men andra fick inte veta. Inte han, i alla fall. Det hade han inte försonat sig med.

Efter det ville han bara komma vidare, börja tala om något annat. Det var då som han ställde dendär frågan. På vilket sätt han hade tänkt göra det. Ha ihjäl honom. Nej, han brukade inte tänka på det. Det kändes så främmande, så omöjligt. Han kunde nästan inte tro att det var han som hade haft dedär planerna... Men det var det, förstås - och denhär gången slapp han inte undan. Hariberth var orubblig. Han försökte vädja till honom, förklara för honom hur det kändes. Att han höll på att gå i bitar. Men det hjälpte ju inte. Han måste in i det. Igen måste han bli dendär mannen... Hariberth blev rädd, det kunde han se på honom. Men ändå ville han inte sluta... Eller kanske ändå. På slutet verkade det nästan så. Då började han nog inse att han kunde gå för långt också, att han kanske redan hade gjort det - och det skakade om honom.



e har ju talat om dethär. Ja, inte bara om dendär utfrågningen utan om det som hände senare också, under deras så kallade familjemiddag. Han har försökt att reda ut vad som hände och Hariberth gjorde nog sitt bästa för att hjälpa till, men blev han nöjd...? Blev Hariberth nöjd...? Det skulle han kanske fråga honom. Tyckte han att de hade kommit dit de skulle komma? Uppnått det som skulle uppnås. Eller kanske ännu hellre - var det värt? Var det som de hade uppnått värt det pris som de båda måste betala...?