1.4.2

erthold var bekymrad då. Rädd att han inte skulle kunna förstå. Men inte precis upprörd, inte arg i alla fall. Det blev han först senare, när han började läsa i dendär skrivboken. Före det hade han väl inte vetat. Inte kunnat tänka sig in i hur det skulle kännas att läsa något som var skrivet på detdär sättet. Så det hade inte hjälpt att förbereda honom. Hur Hariberth än hade förklarat, blev han ju ändå upprörd...

Men kanske gick det ändå inte så illa. Han minns ju när Berthold hade läst färdigt. När de skulle börja tala om den första skrivboken. Jo, det var mycket buller och bång, men var det så farligt egentligen...? "Där har du den!" sade han och smällde skriboken i bordet. Just framför ögonen på honom.

Nåja, smällde gjorde han väl inte. Skrivboken var för tunn för det. Men det kändes på det sättet. Han mådde ju inte så bra. Ända sedan Berthold fick skrivboken, hade han inte mått så bra. Faktiskt känt sig sjuk. Det var tre dagar sedan. Tre långa dagar. Han såg inte upp, satte bara händerna för öronen.

Men det hjälpte ju inte. Som han skrattade! Högt och rått. "Var glad att du inte fick den i huvudet", sade han. "Det skulle du ha förtjänat."

"Jag tycker inte heller om den", mumlade han. "Den ger mig bara kväljningar."

"För att du är rädd, ja."

Det visste han väl. Men inte mådde han bättre för det.

"Du är rädd för vad jag skall säga", fortsatte han, också helt i onödan."

Så slamrade det till igen, alldeles hemskt. Berthold satte sig. Visst var han bullrig av sig, av födsel och vana, men denhär gången bjöd han nog till också. Han var nästan säker på det.

Han hejdade sig i alla fall inte. "Tro inte att det är synd om dig, din lögnhals. Om du måste spotta ur dig en sådan smörja, skall du väl i alla fall inte vänta dig medlidande."

Konstigt nog började han ändå känna sig bättre. Om Berthold gormade åt honom, var det ju nästan som vanligt. Då var han inte sårad på allvar. Inte blev han sårad själv heller. Inte den gången i alla fall. Det var som om dendär bisterheten skyddade honom också.

Nu såg han upp. "Så du tycker att jag är orättvis, då?"

Han log. Inte något stort leende, men i alla fall. "Det har jag inte sagt. "

"Jag hoppades ju att du skulle tåla det."

Det ville han inte svara på. Fnös bara och så tog han tillbaka skrivboken. Öppnade den och hittade en papperslapp mellan sidorna. Det var Bertholds lapp. Bokstäverna var stora och ganska spretiga. Såg ovana ut. Han satt inte och skrev hela dagarna. "Nu skall vi se vad du tål, systerson", sade han. "Om du klarar av att höra mina tankar om det som du skriver."

Han sade det som på skoj, men ändå stelnade han till. Berthold märkte det också. Hejdade sig. Frågade med blicken, om han skulle fortsätta. Jo, han kunde vara känslig också. Ibland.

"Kommer du inte ihåg? Jag både vill och vill inte." Han log ostadigt. "Men nu är det försent. Nu kan jag inte säga nej längre. Nu skulle jag nog bli vansinnig, om du inte sade något. Nu när du har läst dendär skrivboken."