1.5.4

e skulle inte tala mera om hans skrivsätt, men ändå kunde de liksom inte komma ifrån det. "Kommer du ihåg detdär?" var det första som Berthold frågade. "Har hon talat om för dig att hon trodde att du var... efterbliven?"

Han skakade på huvudet. "Nej, det kan jag inte minnas. Men jag tror ju ändå att det kan ha varit på det sättet..."

Berthold suckade. Tungt. "Men besöket på hennes arbetsrum då. Är det ett verkligt minne?"

Kanske suckade han själv också. Trött kände han sig i alla fall. Skulle han fråga på samma sätt om allt som han hade skrivit...? "Jag vet inte. Jag minns inte så noga. Inte vet jag om det var just där som vi hade dethär samtalet... och kanske var det flera samtal också. Fast inte så många. Det kan jag inte tro. Hon ville ju inte tala om detdär - om hur jag hade det i Berthburg. Så mycket är i alla fall sant..." Sedan trodde han att han kom på det. Hur han skulle säga det... ja, så att Berthold skulle bli nöjd. "Det är en sammanfattning", sade han. "Tänk på det som en sammanfattning. Det var ungefär sådär det var mellan mig och Wiba dendär sommaren... Och arbetsrummet verkade ju rätt. Det var Wibas värld. Där kände hon sig hemma. Men jag passade ju inte in där..."

Men han misstog sig. Berthold blev bara tyst. Han ville ju inte ens se på honom.

"Vad är det?" frågade han till sist.

Då såg han upp, men blicken var mörk. "Ja, det är väl lika bra att jag talar om det. Jag var där idag, Hariberth. Jag gick upp och tittade på Wibas gamla arbetsrum. Tittade på skrivbordet där hon satt och arbetade. På soffan som du brukade krypa upp i..."

Han trodde ju att han hade förstått. Men när Berthold sade detdär, fick han igen samma känsla. Att det var först nu som han förstod. Hur han fick Berthold att känna sig. "Men jag tror inte att jag hittade på... just detdär", försökte han. Han var inte säker på varför han sade det. Om han ville försvara sig själv eller få Berthold att känna sig bättre till mods. "Det kan ju ha varit... sant."

"Jaja", sade Berthold. Han lät redan som vanligt. Det hjälpte väl, när han märkte att han förstod. Att han äntligen gjorde det. "Jag förstår nog hur du menar... Men Hariberth." Han hade något mera att säga också. "Jag hade en så konstig känsla däruppe. Jag var ju aldrig här, när du var liten. Hälsade ju aldrig på er. Men när jag kom ut ur detdär rummet, då hade jag ändå den känslan. Det kändes nästan som om jag skulle ha besökt er... Allt är ju så oförändrat där. Jag antar att det var därför..."

Wibas arbetsrum. Han vill inte använda det, fast det rätteligen är hans nu. Det är precis som Berthold säger. Wiba finns kvar där fortfarande. Hon och hennes duktighet. Hela rummet berättar om den. Varje liten enskildhet. Se på mig! säger skrivbordsstolen. Jag vet hur man gör för att komma dit man vill... Det är länge sedan han gick dit. Han kunde inte sitta i dendär stolen, när han faktiskt var Adalheims hochherre och ännu mindre kan han det nu. När han bara håller på och skriver... Han skulle förstås kunna göra om rummet. Berthold har föreslagit det. Men kanske vill han inte det heller. Han kan väl inte bara göra sig av med henne? Det skulle kännas så fegt.

Men Berthold gick in där. Säkert var det inte så lätt för honom heller. Han trodde nog att de kände ganska lika i förhållande till Wiba. Nej, kanske inte till henne själv, men till hennes framgångar. Berthold själv hade mest haft motgångar, men hans syster - hon gick från seger till seger... Men ändå gjorde han det. För hans skull gick han ändå in i detdär rummet. Han ville känna efter hur de kunde ha haft det...

"Hariberth?" Berthold lät orolig. "Säg någonting då! Jag visste inte om jag skulle berätta detdär, men inte trodde jag att du skulle ta illa upp..."

"Det... det... gjorde jag inte heller." Plötsligt kunde han nästan inte tala. Han blev så rörd. Så löjligt rörd. "Antagligen blev jag... glad..." Han såg inte upp, men Berthold märkte det ju ändå. Han hörde ju hur han lät. Hur tjock han var på rösten. Kanske förstod han att han måste kämpa mot tårarna också. Jo, det gjorde han. Han visste ju vad Berthold tyckte. Hans systerson fick inte bli för känslosam.

"Jaha", sade han, i sin mest torra ton. "Det är väl bäst vi slutar för ikväll. Vi verkar visst inte tåla mera glädje just nu."