1.4.1

anske var det inte helt sant detdär. Att det var bara då, för tjugo år sedan, som han hade tänkt på detdär sättet. Att hans liv hade blivit så... ynkligt. Fortfarande kunde han ju göra det. Inte med samma starka känsla, kanske. Men ändå. Hade han inte gjort det denhär kvällen också?

Ändå fick han den. När han hade hört Berthold tala om sina förödmjukelser, bestämde han sig. Han skulle ge honom den första skrivboken. Så det måste ju ha gjort intryck på honom, detdär som han hade sagt. Kanske fick det honom att känna sig litet mindre ensam. Men så trygg blev han ju inte. Kanske var han till och med lika rädd som förut. Det var väl bara det att det blev så klart för honom. Det måste bli Berthold. Antingen han eller ingen alls. Om inte Berthold förstod, då skulle nog ingen annan kunna göra det heller.

Han ville göra det genast. Redan när Berthold hade slutat tala, ville han ge honom skrivboken. Men det gick ju inte för sig. Inte kunde han tänka sig att vända upp och ner på dendär vasen, medan Berthold såg på. Men något senare på kvällen, när de kom upp från kvällsvarden, då hade han redan gjort det. Tagit fram skrivboken igen. Då behövde han bara be honom vänta ett ögonblick. "Ta den!" minns han att han sade. De stod i dörren till hans bostad. "Ta den fort, innan jag ångrar mig."

Men ändå släppte han inte taget. En stund höll de båda i skrivboken. Ända tills Berthold suckade och lät handen falla. "Ja?" sade han och väntade. Han ville vara tålmodig, men det kostade på. Det kunde han nog märka. Båda började bli trötta vid dethär laget. De hade ju talat så länge. Vågat sig in på detdär känsliga också. Särskilt Berthold, förstås. Det var ju han som hade sagt mest. Själv hade han mest oroat sig. Tänkt på vad han kanske skulle komma att berätta. Men det var ju tungt det också. Dessutom hade de just ätit. I alla fall han kände sig däst.

Ändå ville han förklara sig. Kände att han måste. "Det är ju inte precis någon vanlig dagbok", började han. "Jag skulle ju inte visa den för någon, så... ja, därför tänkte jag att jag kunde skriva... ja, mera som jag vill. Som en berättelse ungefär. Så att det står vad alla tänker..."

Berthold förstod inte. Han måste säga det flera gånger och ändå hjälpte det knappt. "Men det kan du ju inte veta", sade han till sist. "Du kan ju inte veta hur någon annan tänker..." Han visste inte vad han hade väntat sig. Kanske att han skulle bli upprörd. Kanske till och med börja skälla på honom. Men dethär var nästan värre. Han lät bara lam.

"Nej, det förstås. Det är ju bara som jag tror att de tänker. Men Berthold..." Han tvekade. Skulle han verkligen fortsätta? Berthold såg verkligen trött ut. Skulle kanske inte ens orka lyssna. Men han behövde ju få veta. Han måste ju säga det, innan han började läsa... "Jo, du förstår. Det är mera ännu. Faktiskt är det inte bara tankar som det gäller. Som jag försöker föreställa mig. Utan handlingar också. Ibland skriver jag som om något skulle ha hänt, men det vet jag ju inte. Det kan jag inte vara säker på. Du skulle nog tycka att det är troligare att det inte har hänt..."

Berthold bara stirrade. Blev inte upprörd nu heller, för han kunde ju inte ta emot det. Dethär var för mycket för honom. "Kanske förstår jag inte alls vad du talar om." Han satte handen mot dörrposten. Tog stöd, precis som om han var rädd för att ramla. "Säger du verkligen det som du verkar att säga? Att du hittar på historier - och om folk som du känner...?!"

Hittar på! Förstås måste han använda de orden. "Inte hittar jag på", försökte han försvara sig. "Inte brukar jag tänka ut vad jag skall skriva utan... utan... det kommer liksom av sig själv. Som i en dröm ungefär..." Det lät inte klokt. Han drog med fingrarna genom håret. Försökte tänka, men fingrarna fastnade ju bara. Stråna var så tunna att det jämt blev knutar. "Det kan väl finnas flera sätt", försökte han igen. Säkert lät han inte vettig nu heller. "Jag menar... Något måste väl inte ha hänt... för att det skall vara sant. Det skulle väl kunna vara sant... på något annat sätt också...?"

Han väntade och väntade, men inget hände. Det gick som han hade väntat. Berthold förstod inte. Dethär var inte något sådant som han kunde förstå sig på. Han var för noga. Trodde nog att allt gick att förklara, bara man tänkte efter ordentligt... "Kan du inte säga något?!" flög det ur honom. "Jag tror faktiskt inte att jag har hittat på något om dig..."

Det gick fram. Nu såg han i alla fall på honom. "Tror?! Vet du inte ens om, när du hittar på något...?" Faktiskt skrattade han också, men det lät så uppgivet. "Vad hade jag väntat mig egentligen? Att en tomte som du skulle kunna skriva så att vanligt folk kan läsa det?" Han skakade på huvudet. "Jag kommer nog inte att begripa ett ord av dethär..."