1.7.2

an sätter ner brickan och lutar sig bakåt i stolen. Sluter ögonen. Det är skönt att kunna ta det lugnt på morgonen. Att äta för sig själv. Att inte behöva gå någonstans. Ännu är det många timmar, innan han skall iväg till Tornhuset.

Nu har han ju tid att tänka också. Det är så mycket som han skulle behöva reda ut. Något som han tänkte på nyss också. Vad det nu var... Jo, att han har så svårt att förlåta honom. Det är ju konstigt, egentligen. Om någon av dem står i skuld, så är det väl han. Det var ju därför som han ville ge honom dendär möjligheten. Hariberth skulle få fråga vad han ville och själv skulle han göra sitt bästa för att svara. Han ville göra det för honom - och ändå gick det som det gick. Fast han hade bestämt sig, så kunde han inte klara av det. Till slut blev det ändå för mycket. Till slut blev han ändå arg på honom.

Så gick det. Fast han säkert inte hade någon orsak att bli arg, blev han det i alla fall. Så arg att han knappt kunde komma över det... Det var ju därför som han gav sig av. Till Hariberth sade han att han skulle ut och jaga och det skulle han förstås också, men ändå lät det så falskt. Inte kände han sig som någon jägare precis. Egentligen ville han bara komma bort. Vara för sig själv ett tag. Slippa träffa Hariberth på några dagar... Det var väl därför som han lämnade bud också. Som han inte sökte upp honom och talade om vad han hade för planer utan bara lämnade bud.

Kanske flydde han, men vad hjälpte det? Några dagar senare, när han kom tillbaka från jakten, var det inte mycket som hade ändrat sig - inte till det bättre i alla fall. Fortfarande var det spänt mellan dem - och nya utmaningar väntade ju också.



är han kom tillbaka från jakten, stod det fullt med vagnar på gården. Rådsmöte, kom han ihåg. Igen var det dags för det. Nå, han behövde inte låta sig störas. Rådets herrar och enstaka damer rörde sig mest i den andra flygeln, långt borta från hans egna kvarter. Han behövde inte ens hälsa på dem.

Men till köket måste han och det låg ju mycket närmare. Men vad kunde rådsmedlemmarna ha där att göra? De borde väl bli så väl trakterade att de inte behövde söka sig till köket mellan måltiderna. Det hoppades han i alla fall. Han ville ogärna stöta ihop med någon. Inte i dehär kläderna åtminstone. Han kunde ju gissa hur han såg ut efter flera dagar i skogen. Men det fick gå som det ville. Han måste till köket. Med ett rehtier över axeln, hade han egentlígen inget val.

Middagen var över. Köket var redan nästan tomt. En pojke hade ännu några kokkärl kvar att rengöra. En piga, en ovanligt söt en, höll på med golvet. "Ja?" stannade hon upp. Hon log så glatt att han förstod att hon inte kände igen honom.

Ändå kunde han inte låta bli att le tillbaka. "Du är ny här, tror jag." Det måste hon vara, för annars skulle han nog komma ihåg henne. Hon var verkligen söt. Mörk och livfull och så ljuvligt rund i kroppen. "Säkert vet du inte att det är husets skräck som du talar med."

Ett ögonblick såg hon oförstående ut. Men så skrattade hon bara. Obekymrat. "Ni är herr Berthold, eller hur?"

Han kunde ju knappt svara. Det var väl för att han ville ha henne. Det var så länge sedan han hade haft dendär känslan - ja, i alla fall på det sättet. Så starkt. Så överväldigande. Han visste ju inte alls vad han skulle ta sig till. En gång skulle han väl bara ha talat om det för henne. Sagt till henne att komma till hans säng. Men så var det ju inte längre. Det var väl därför också som han blev så rådvill.

Till slut kom han ändå ihåg att han hade ett ärende. Rehtieret. Han bad henne säga till om det.



edan i hallen väntade nästa överraskning. Också en kvinna, men inte okänd. Många år hade gått sedan sist, men visst kände han igen henne. Hur skulle han någonsin kunna glömma henne?

Hon såg nästan ut som han mindes. Lång och rak. Axelbred också. Hon hade jämt sett litet för stark ut för att vara kvinna. Men något hade ändå hänt under de gångna åren. Kanske var hon magrare nu? Hon såg kantig ut på något sätt. Det starka hade blivit till kantighet. Nästan bräcklighet.

Håret hade också grånat. Det var nästan helt grått. Men hon bar det som hon brukade. Uppsatt, men inte för spänt. Några slingor skulle jämt hänga ner. Hon ville ju inte se för stram ut, hade hon förklarat för honom. Ja, det var väl när de var unga. Han undrar vad han hade svarat. Om han hade sagt vad han tyckte. Att det inte skulle hjälpa så mycket. Det bästa hon kunde göra var att släppa ut håret. Hennes hår var ju ganska vackert. Tjockt och vågigt.

Han hade ju trott att hon ville göra sig vacker, men säkert tog han fel. Han brukade ju göra det. Men nu, när han såg henne igen, kändes det nästan som om han förstod. Av någon orsak var det lättare nu, när hon var äldre... Eller var det för att han var äldre, för att han hade lärt sig att se bättre...? Det skulle vara lagom, tänkte han i alla fall. Det var så hon ville ha det. Inte för mycket och inte för litet. Hon hade en stark känsla för hur det skulle vara, när det var rätt. Kanske hade hon jämt haft det.

Nej, hon var inte vacker. Inte då och inte nu heller. Hon var för stor för det. För grov. Men ändå. Hon såg bra ut. Faktiskt bättre än förr. Kanske var det dendär mörkgröna dräkten? Den var också precis som den skulle. Så rätt. Den var välskuren och av dyrbart tyg, men inte det minsta prålig. Det skulle ha varit ett misstag. Man prålade inte i Nya Silvaria. Men hon gick inte för långt åt andra hållet heller. Det var en enkel dräkt, men inte vanlig. Inte tarvlig. Det skulle också ha varit fel. Hon måste ju se värdig ut också. Tänka på sin ställning...

"Berthold!" Nu hade hon fått syn på honom. Det var försent att komma undan. Fast det hade det väl varit hela tiden. Han kunde ju inte tänka, inte bestämma sig. Tankarna bara yrde på.

Han förstod ju inte varför hon var där. Vad hon kunde ha för ärende. Hon brukade ju inte komma till Adalia. Istället var det rådsmedlemmarna som fick resa till henne. Det var så hon hade ordnat det. Mest var det ordföranden som reste, förstås. Raginwald, hette han. En bertholdare. För första gången i detdär rådets historia var det en bertholdare. Det var väl därför som han kom ihåg namnet. Det hade lett till klagomål, förstås. Högljudda klagomål. Men ändå inte till något mera. Efter såhär många år var det tydligen möjligt att välja en bertholdare också. Raginwald. Han skulle ha rest till Berthburg, så fort rådsmötet var över, men nu behövde han förstås inte. Kanske var det ändå bättre på dethär sättet? Att det var hon som rörde på sig och inte rådsmedlemmarna. Han hade tänkt på det ibland. Om hon verkligen kunde hålla reda på vad som hände i Adalheim, när hon aldrig var där. Men det var ju inte något som han behövde bry sig om. För hans del fick det gärna fortsätta just på det sättet. Då behövde han ju inte stöta ihop med henne, inte ens i misstag. Han undrade om hon också hade känt det på det sättet, om det var därför som hon inte brukade komma.

Men han ändrade sig nästan genast. Så kunde det förstås inte förhålla sig. Han behövde ju bara kasta ännu en blick på henne för att inse det. Wiba verkade ju inte alls vilja undvika honom. Tvärtom. Han kunde knappt tro det, men hon såg ju nästan förtjust ut... Nej, han kunde inte ta emot det. Varför skulle inte hon se glad ut? minns han att han tänkte. Hon hade ju all orsak. Säkert var det ett nöje för henne att se honom på dethär sättet. Maktlös - och i dehär paltorna också. Tydligen hade hon ännu inte fått nog med bekräftelse. Han bestämde sig för att spela med. "Königin", sade han och bugade sig. Hon kunde få dethär ögonblicket. Det var ju det snabbaste sättet att bli av med henne.

Men igen tog han fel. "Berthold!" kom det igen. Besviket. Så ville hon tydligen inte bli bemött. "Har du glömt bort att du är min bror också?! Du behöver väl inte åbäka dig på detdär sättet. Inte till vardags, i alla fall." För ett ögonblick lät hon nästan sårbar. "Det... det var ju därför som jag kom. För att träffa dig och Hariberth." Jo, sårbar. Hon lät faktiskt sårbar. Hon gjorde sig sårbar för att kunna nå fram till honom. Han undrade verkligen när hon hade lärt sig det. Hur det hade gått till. "Jag... jag hoppades ju... att ni skulle kunna tänka er... att bjuda mig på middag."

Det var förstås senare. Inte kunde han tänka på det sättet, medan de fortfarande stod där - öga mot öga. Då var det helt andra tankar som kom till honom. Det var alltså därför, tänkte han. Det var därför som hon hade kommit. För att träffa familjen. Hon ville att de skulle bjuda henne på middag. Han och Hariberth. De skulle få henne att känna sig som om hon hörde till en lycklig liten familj. Det var illa. Det var värre än något han själv skulle ha kunnat tänka ut. Det räckte inte med att han bugade sig. Hon ville ha hans tillgivenhet också.

Tankarna yrde på. Han tänkte så mycket, men ändå stod han bara tyst. Det kom ju inga... användbara tankar. Inte en enda tanke som han kunde förmå sig att säga högt...Vilken ansträngande dag det var...! Först flickan i köket och så Wiba, precis efteråt. Båda gjorde de honom stum.

Och Wiba bara fortsatte att förvåna. "Du behöver inte, Berthold", sade hon - och det kändes så bra på något sätt. Nej, han visste inte varför. Han kunde inte förstå det och inte tänka ut det heller. Fortfarande kände han sig som en myggsvärm i huvudet. Men en tanke minns han ändå, kanske den viktigaste. Hon försöker inte göra någon affär. "Men jag skulle verkligen bli glad, om du sade ja", fortsatte hon. "Vi är ju inte någon stor släkt. Utom Hariberth så är det ju nästan bara du och jag."

Han gick ju med på det. Inte då ännu, men så fort han hade talat med Hariberth. Han kunde nästan inte förstå det själv, men säkert hade det med dedär orden att göra. Att hon hade bett honom, verkligen bett. Att hon inte hade försökt göra affär med honom. Han hade tyckt om det - och det hade gjort honom nyfiken. Vad hade hänt med henne egentligen? Vad var det som hade gjort henne så förändrad...? Nåja. Han hade ju talat med Hariberth först. Säkert berodde det på honom också att han hade sagt ja. Han hade försökt att inte pressa på. För en gångs skull försökte han verkligen hålla tillbaka. Men han kunde ju se det på honom, hur gärna han ville att han skulle samtycka. En familjemiddag. En lycklig liten familj. Det var väl precis vad han jämt hade önskat sig. Långt innan Wiba kom på tanken.

Men sedan, just innan de skulle skiljas, blev det så konstigt. Det var nog inte Wibas fel. Det berodde säkert mera på detdär som han själv sade, som han hävde ur sig. Ja, till slut måste han ju ändå säga något. Bryta tystnaden. Men med huvudet fullt av tankar som han inte ville säga, var det minsann inte så lätt att välja sina ord. Det var väl därför som det blev som det blev. "Egentligen skulle du tala med Hariberth om detdär", sade han. Inte kunde han bestämma sig sådär bara, Han visste ju inte alls vad han tyckte. Om han skulle säga ja eller nej eller kanske något helt annat. Så han försökte väl vinna tid.

Men det begrep ju inte Wiba. Han förstår ju inte hur det gick till, men hon tog det som en förfrågan. En mycket försiktig förfrågan. Hon trodde att han ville påminna henne om vem som var herre på Adalia och på det sättet göra henne uppmärksam på hans ställning också. Han kunde knappt tro sina öron. Kanske gick det att förstå honom på det sättet också, men nog var det väl ganska långsökt...?

"Jag beklagar, Berthold." Hon såg ganska ledsen ut, när hon sade detdär. När han tänker på det, gjorde hon faktiskt det. "Men jag kan inte ändra på din ställning. Det skulle bara inte gå... Inte just nu, åtminstone.", försökte hon mildra. "Inte när vi har Raginwald också. Folk skulle väl börja tro att det är en sammansvärjning. En bertholdsk sammansvärjning." Hon log, när hon sade det, men det var inte menat som något skämt. Det förstod han nog.

Han blev upprörd. Inte för att hon hade sagt nej, det kan han inte tro. Det var ju inte detdär som han hade tänkt på. Det är det sällan numera. Kanske tycker han att det är lika bra som det är? Han vet ju inte vad han skulle ta sig till, om han blev sin egen igen. Hur han skulle känna sig... Så det var nog inte det. Mera då att hon kunde ta så fel. Hur kunde hon tro att han skulle fråga på det sättet? Visst är han förändrad, det vet han ju själv också. Men så annorlunda har han väl ändå inte inte blivit...!

"Nej, nej", fick han brått att säga. "Inte var det så jag tänkte. Inte alls." Men eftersom han fortfarande inte ville förklara sig, blev det en halvsanning till. "Jag menade bara att du skulle ta reda på hur det passar för Hariberth också."

Nu var det Wiba som blev tyst. Hon lade huvudet på sned, på ett sätt som han kände igen. Sådär brukade hon se ut, när hon inte riktigt hängde med. Innan de skildes, var de kanske lika förvirrade båda två.



edan blev allt bara mera invecklat. En enkel middag, hade Wiba sagt, men det var just det enkla som gav dem huvudbry. Hariberth och han brukade ju äta i Adalias stora matsal, tillsammans med alla andra. Det var enkelt för dem. Men säkert var det inte så hon hade tänkt sig denhär midagen. Så mycket förstod de. Men vad annat hon kunde ha menat var de inte säkra på. Var det maten som skulle vara enkel – eller var det just detdär att hon ville äta bara med familjen som var det enkla...?

Nåja. Platsen. Var de skulle ha sin middag. Den behövde de väl inte fundera så mycket på. Egentligen var den ganska självklar. Hariberths matsal. Hariberth var hennes värd under Adalia-besöket. Därför passade det bra att ha den hemma hos honom. Det var vad han och Hariberth sade till varandra, men vad de tänkte var kanske något annat. Hariberth stod ju utanför. Så tänkte han i alla fall. Hariberth hade ingen del i det som hade hänt mellan honom och hans syster, så därför kunde de båda vara ganska avspända med honom. För det mesta, i alla fall.

Valet var kanske självklart, men ändå inte enkelt. Det märkte de, så fort de kom dit. En unken lukt slog emot dem, när han sköt upp dörren till matsalen - och när han klev in, sade Hariberth att det blev spår efter honom. Han vände sig om för att se. Jodå. Alldeles tydliga. "Du har inte haft någon att städa här på åratal...!" anklagade han.

"Varför skulle jag det, när ingen ändå använder rummet?" försökte han försvara sig. Det kom ganska lamt, för Hariberth var nog lika förvånad som han. Fast det var hans matsal, hade han inte väntat sig att den skulle vara i dethär skicket. Hans min när han drog ett spår med fingret på matbordets skiva, fick honom att börja skratta. "Det är damm, min gosse. Har du aldrig hört talas om det?"

Men han tystnade, när han kom att tänka på tjänarna. Det skulle inte bli någon enkel middag för dem heller. Redan att bära upp maten från köket till Hariberths bostad var ett svettigt arbete och nu skulle de bli tvungna att storstäda också. Under pågående rådsmöte. När de redan hade händerna fulla.

Nej, de skulle inte vägra. Det visste han från förr. Men det fanns ju andra sätt att visa sitt missnöje. Ibland kunde han få höra ordväxlingar. Halvhögt tal som det säkert var meningen att han skulle höra. Gliringar om 'fint folk' och 'uppassning' och 'göra rätt för sig'. Sura miner kunde också förekomma, men inte mera än så. Aldrig något rakt i ansiktet på honom. Det var precis som om de fortfarande skulle vara rädda för honom - eller också tyckte de kanske att detdär var en bättre metod...? Verksam var den i alla fall. Fast de aldrig sade något högt, visste han precis vad de tyckte illa om. Rättade sig också, säkert mera än han ville medge. Det var ju en så olustig metod... Men för all del. Om han tänker på hur de först tog emot honom, borde han väl inte klaga. Då var det minsann inga sura miner och inget sladder heller. Inte som han fick veta om. Nej, fiendskapen var större än så. De passade upp på honom, gjorde som de skulle, men deras ansikten var slutna. Inte ett ord för mycket. Aldrig ett leende.

Men så blev det ju inte. Han hade oroat sig helt i onödan. Det förstod han ju redan när de hade talat med Giseppe, den nye förvaltaren... Nej, han skulle ju sluta med detdär. Nye. Det måste ju vara tio år eller mera sedan Illando dog... Men när Giseppe fick reda på att det var Wiba som ville ha den enkla middagen, då ändrade han sig genast. Med ens var inget besvärligt längre. Om gårdens eget folk inte räckte till, kunde de ju få handräckning av byborna. Men han trodde inte att det skulle behövas, inte när det var Wiba som bad... Giseppe behövde inte säga mera. Resten kunde han själv fylla i. Wiba var ju deras. Det var därför som de ville ställa upp. Folk på Adalia kände en slags äganderätt till hans syster. Hon hade bott så länge på Adalia och många kom fortfarande ihåg henne. Alla visste de hur mycket hon hade gjort för silvarerna. När hon blev königin, var det deras stolthet också. Naturligtvis skulle det bli precis som königin ville.

Likadant var det med köksmästen, Paollo. Nejnej, inget besvär. Inget besvär alls. Paollo blev ju så vimsig att han fick för sig att de alla tänkte på samma sätt. Till och med han, den förre königen. "Detdär gjorde ni bra, herr Berthold!" sade han. Översvallande. "Tänk att ni lyckades skaffa en så fin stek åt henne!" Han trodde det var därför som han hade gett sig ut på jakt - för att hitta en stek åt Wiba. Nej, Paollo var inte känd för att vara någon sansad man, men ändå. Inte förstod han hur han kunde komma fram till dendär slutsatsen. Trodde han att han visste om att Wiba skulle komma? Att hon skulle ha skickat bud till honom? Att de stod på så god fot med varandra...?

I nästa stund började han undra över sig själv istället. Kanske var det inte Paollo utan han som var... vimsig, som inte förstod det som köksmästaren och säkert många andra redan hade gjort. Att något höll på att hända... Nej, förresten. Om Wiba ville ha en middag med bara honom och Hariberth, då hade det redan hänt. Också om de bara satt vid samma matbord, utan att säga ett ord till varandra, var det ändå en förändring – och den gjorde folk osäkra. Något hade redan hänt och mera var kanske på väg. Skulle syskonen bli vänner igen? Skulle den förre königen bli frigiven? Skulle han få inflytande igen...? Kanske var det så Paollo hade tänkt. Kanske var det så de alla tänkte. Bäst att hålla sig väl med brodern också.

Inflytande. Han skulle kunna ha inflytande igen. Till och med som fånge skulle han kunna skapa sig en viss ställning. Allt som behövdes var bara att han och Wiba började umgås igen. När han hade talat med Paollo, började han begripa det själv också, kanske som den siste av alla. Han tänkte dedär tankarna och försökte känna efter, men inget hände. Han kände ingen förväntan. Ingen upprymdhet. Inga planer började ta form i hans huvud. Det enda han kände var trötthet – och en viss motvilja. Egentligen ville han bara bli lämnad ifred. Han var gammal nu. Han hade fått nog av förändringar.

Nej, han tyckte inte om det. Han märkte ju hur han började tänka också, hur misstänksam han blev. Vem hade han mött, sedan detdär om familjemiddagen kom ut - och hur hade de bemött honom? Hade de varit ovanligt vänliga och respektfulla...? Egentligen var det ganska lustigt. Andra gånger kunde han nog beklaga sig, men inte nu, inte denhär gången. Med ens tyckte han att allt bara var bra på Adalia. Han ville inte att något skulle ändra sig, inte till det bättre heller. Det verkade som om han hade fått nog av dendär sortens vänlighet, kanske redan som könig. Han ville inte att de skulle börja svassa för honom igen. Det orkade han bara inte... Det var dumt, förstås. Han borde väl inte ha brytt sig. Men kanske var det något särskilt med leendena på Adalia? I alla fall var de inte det minsta beräknande. Faktiskt var det nästan tvärtom. Man skulle ju inte vara för vänlig mot den gamle tyrannen. Det var nog den allmänna meningen. Han hade kommit undan för lätt. Men så ibland hände det bara. Ett samförstånd uppstod och så var leendet där, före alla tankar om vad som passade sig. Just i den stunden var det ingen som kom ihåg vad han hade gjort. För ögonblicket var han förlåten.

Förlåten...? Varför använde han det ordet? Vad menade han egentligen? Ångrade han sig...? Nej, säkert inte. Han förstod ju inte så mycket, det kan han väl gå med på. Men han gjorde ju som han trodde var bäst, så hur skulle han då kunna ångra sig...? Nej, han förstår inte nu heller. Han förstår inte vad detdär ordet betyder. Ångra sig. Att önska något ogjort... Men om man redan har gjort sitt bästa, hur skulle man då kunna då ångra sig...? Han hade ju inte sett några andra möjligheter. Fortfarande kan han inte förstå hur han skulle ha kunnat göra på något annat sätt. Inte med den förståelse som han då hade... Att önska något ogjort. Det skulle ju vara som att önska bort hela världen. Ja, världen sådan som han då såg den...

Det gjorde han kanske, kom han fram till. Men det var ju också meningslöst. Så vad kunde han ha menat...? Samförstånd... Han hade ju använt det ordet också. Först ett samförstånd och så ett leende, liksom i misstag. Det var visst så han hade tänkt. Då borde han väl tala om gemenskap istället? Kanske var det gemenskap som han kände, när han fick ett sådant där... misstagsleende... Ånger kunde det ju inte vara. Då skulle han nog inte tycka så mycket om dedär leendena. Ånger. Att önska något ogjort. Vad var det annat än att gräma sig...?

Men kanske tog han fel. Han är ju inte någon troende man, det är väl därför som han inte begriper... Men kanske är det just det som är att ångra sig? Att längta efter någon slags gemenskap. Att inte vilja vara ensam längre.



nart blev det ändå lugnare. Han började förstå att han hade oroat sig i onödan. Javisst. Något hade hänt, något hade rört på sig, men sedan kom det till ro igen. När deras middag var över och Wiba hade rest, då lade sig uppståndelsen. Det tog sin tid. Några dagar eller kanske någon vecka. Man ville vänta och se om det skulle hända något mera. Men när det inte gjorde det, då blev det lugnare. Känslorna lade sig och folk blev vanliga igen. Till och med köksmästaren lugnade ner sig så småningom.

Han borde väl ha sett dem. Om Paollo hade sett dem under dendär middagen, då skulle han nog genast ha förstått. Det var inte något stort på gång. Han hade inte behövt hetsa upp sig. Händelserna för tjugo år sedan var inte alls bortglömda. De talade ju inte om dem, varken han eller Wiba ville tala om dem. Men ändå fanns de ju där, som luften ungefär. Osynlig, men ändå så närvarande. Ja, luften var ett bra ord. Det verkade ju precis som om det var där de fanns. Det kunde man faktiskt få för sig. Den blev ju så tjock. Så besvärlig att andas. Hela tiden kändes det som om något skulle fastna i halsen på honom. När han talade och när han försökte äta också... Många gånger hann han ångra sitt beslut. Varför hade han gått med på dethär? Han hade ju anat hur det skulle bli, så varför sade han ja? Vad hade han inbillat sig egentligen...?

Kanske var det likadant för Wiba. Han hade en känsla av det. Fast det var hon som ville ha denhär middagen, så verkade hon inte heller kunna njuta av den. Det var något stelt över henne, också över hennes leenden. Något hopbitet. Här gäller det bara att komma sig igenom.

Men Hariberth. Han verkade inte så spänd. Han var nog den som klarade sig bäst denhär kvällen. Ja, i alla fall i början. Då verkade han ju precis som vanligt... Nej, kanske inte som vanligt. Det var inte det rätta ordet. Så spänd var han väl inte, men det var ändå något särskilt med honom. Inte var han som han brukade.

Så fin han är, minns han att han tänkte. Han trodde att han tänkte på kläderna. För en gångs skulle hade han ju klätt upp sig. Tagit på sig bertholdska finkläder. Men kanske var det inte bara det. När han tänker på det, var var det ett och annat som fattades. Jackan och byxorna satt för löst och dessutom var det något annat också. Jo, färgen. Den var alldeles för ljus. Ingen bertholdsk man skulle välja en sådan färg... Det var fel, men ändå rätt. Rätt för Hariberth. Det borde ha sett löjligt ut, men det gjorde det inte. Inte alls. Han såg fin ut. Just dendär klädseln tog fram något inom honom. Han skulle nästan vilja säga att det lyste om honom.

Fast nu blir han osäker igen. Kanske hade det inte alls med kläderna att göra? Han minns ju hur det lyste i ögonen på honom... Hariberth var ju annorlunda på det sättet också. Han var vuxen, men ändå kunde han se så lycklig ut. Som en barnunge som just skall få en gåva. Med den blicken i ögonen kunde han väl dra på sig vad som helst och ändå se fin ut.

Ändå hade han dendär känslan. När han såg på Hariberth, fick han en känsla av att något skulle hända. Något obehagligt, fast han såg så fin ut... Eller kanske just därför? Kanske skulle han börja se det som ett varningstecken, detdär? Är det inte just när det börjar lysa om honom, som faran är som störst? När han får dendär blicken. Då kan väl ingen veta vad som kommer att hända. Inte Hariberth själv heller, skulle han tro.

Men han gjorde förstås inget. Det var ju bara en känsla, en bland många andra. Inte kunde han börja fundera på den. Det var ju så mycket annat dendär kvällen. Och vad skulle han ha kunnat göra egentligen? Stiga upp och gå därfrån...? Nej och i nästa stund hade han ju redan glömt bort alltsammans. Då var han bara tacksam för att Hariberth var där. Det var nog Wiba också, skulle han tro. Båda två talade de ju mest med Hariberth. På det sättet slapp de ju tala med varandra och det blev ändå ett slags samtal.

Det började med en fråga från Wiba. "Vad är det, Hari? Har du bekymmer, när du har blivit så vit i håret?" Han kunde nog förstå att hon undrade. Det vita hade kommit så snabbt. Sist hon såg sonen, hade han kanske ännu varit helt mörk.

Han kände igen Hariberths min. Nu visste han inte alls vad han skulle säga. Han såg ut som han behövde tänka - länge. Men Wiba kunde inte vänta, stod väl inte ut med det. "Inte är det väl min bror som är så besvärlig?" kastade hon ur sig. "Jag har visst aldrig förstått honom, men ni två brukar ju komma överens..." Nej, hon försökte inte pika honom. Det förstod han då också. Det var bara det att hon måste få säga något, fylla ut tystnaden, och så kom detdär. Visst gav hon Hariberth en början, men det var inte hennes fel. Om han känner dendär gossen rätt, skulle han ändå ha fått sagt precis det han ville. Han skulle nog ha kommit på en annan förevändning.

Jo, för det var det ju. En förevändning. Det märktes ju på hur han svarade. När svaret kom till sist, hade det verkligen inte så mycket med frågan att göra. "Det kan ju inte vara så lätt att smälta", började han. Han minns hur han såg ut också, när han sade detdär. Dendär blicken som hon fick - så oskuldsfull. Säkert var den ett varningstecken, den också. "Jag menar, att det var du som gjorde det. Hans egen syster. Att det var du som tog ifrån honom allt. Du tänkte ju inte inte ens motsätta dig hans avrättning..."

"Hariberth!" kom det från dem båda, nästan samtidigt. För en gångs skulle var de överens, han och Wiba. Son och systerson var helt omöjlig. Wiba såg ut som om hon tänkte kommendera ut honom ur matsalen och själv skulle han nog inte ha haft några invändningar. Han var ju redan på väg upp ur stolen. Säkert skulle han ha velat ingripa på något sätt. Ta dendär sladdertackan i kragen och snabba på hans avfärd.

Men det gjorde han förstås inte. Inget av detdär hände ju. Wiba sade ingenting, bet bara ihop tänderna ännu litet till, och själv sjönk han tillbaka ner på stolen. Naturligtvis hände det inget. Vad kunde de göra egentligen? Hariberth var ju inget barn längre och dessutom hade de kanske redan börjat tveka. Ville de verkligen bli av med honom? Om Hariberth lämnade dem, skulle de ju bli ensamma. Helt utlämnade åt varandra. Skulle de verkligen kunna stå ut med det...? Ja, det var i alla fall vad han tänkte.

Så de gjorde inget. Satt bara där, tysta och ursinniga. Ingen sade något alls, inte Hariberth heller. Kanske hade han redan fått sagt vad han ville - eller också hade han börjat ångra sig. Ja, det var inte så lätt att veta med honom. Skämdes gjorde han i alla fall. Det märkte han ju. När han hade sagt detdär, kunde han ju inte se på dem längre. Satt och tittade ner i bordsskivan istället. Tittade och tittade, medan han blev allt rödare om kinderna. Han har ju så lätt för att rodna, den stackaren.

Nej, han kunde inte förstå honom. Hariberth som är så klok. Varför kunde han inte lära sig att hålla mun? Varför sade han sådant som han ju måste veta att han sedan skulle skämmas över? Fast han var så arg på honom, kunde han inte låta bli att tycka synd om honom också. Han såg ju så ynklig ut, där han satt. Kurade ihop sig, precis som om han trodde att det skulle börja hagla över honom.

Det gjorde det förstås också. Wiba var den första att hitta ord. "Jag väntar fortfarande på att du skall bli vuxen, Hariberth", sade hon, vass i rösten.

Själv måste han svära en lång ramsa, innan han kom på vad han ville säga. "Du skall låta mig tala för mig själv, din förbannade spoling."



gen ville han bara bort. Om han inte hade varit så nyss hemkommen, skulle han säkert ha gett sig ut på jakt. Men nu tyckte han inte att han kunde. Kanske var han rädd att behöva förklara sig. En så inbiten jägare var han ju ändå inte... Eller också blev blev det bara så tydligt. Skulle han låta Hariberth skrämma iväg honom - igen? Så feg ville han inte vara... Helst skulle han kanske ha velat glömma alltsammans. Det skulle ha varit det lättaste. Men det kunde han ju inte heller. Han var för upprörd för det. Han kunde inte bara fortsätta som om inget skulle ha hänt.

Det blev en mellanväg. Något mellan att fly och att stanna och kämpa. Han kunde ju hålla sig undan ett tag, kom han fram till. Bara träffa Hariberth vid måltiderna och så. I alla fall skulle han göra ett uppehåll med dehär samtalen. Det var det allra viktigaste.

Uppehåll blev det. Det skulle ta mer än en månad, innan de fortsatte med sina samtal. Men först hade de ännu ett. Han hade inte tänkt att de skulle ha det, men så blev det bara. Redan följande dag, dagen efter dendär middagen, stötte han ihop med Hariberth och passade han på att tala med honom... Nej, han ville inte. Det kostade verkligen på att göra det. Men han tyckte ju att han måste. Kanske var det på samma sätt igen, att han inte kunde visa sig feg, eller också var det för Hariberths skull. Visst var han förbannad, men han kunde ju inte låta honom gå och undra. Hariberth grubblade ju ändå så det räckte och blev över.

Så han talade om det för honom. Att han behövde vara för sig själv, att de måste skjuta på dedär samtalen ett tag. Hariberth nickade bara. Han såg ledsen ut, men inte förvånad. Kanske var det ungefär vad han hade väntat sig. Men någon ursäkt blev det ju inte, inte då och inte under middagen med Wiba heller. Fast han skämdes som en hund, bad han ändå inte om ursäkt. Han undrade varför. Menade han att han hade rätt att uppföra sig på detdär sättet...? Detdär gjorde honom nyfiken. Han ville verkligen veta. Säkert var det därför som han fortsatte som han gjorde. Började tala om vädret, sade att det var en utmärkt kväll att sitta på balkongen och supa. Ja, bjöd in honom, fast han just hade sagt att han inte ville träffa honom på ett tag.

Men Hariberth förstod precis, trodde inte för ett ögonblick att det var hans sällskap som eftertraktades. "Du vill väl bara att jag skall få huvudvärk", svarade han, som vanligt mera rätt på.

Då tog han också av sig masken. "Nej, var lugn du, gossen min. Jag skall nog se till att du inte blir för full. Jag vågar ju inte ens tänka på vad du då skulle kunna ta dig till..."

Hariberth rodnade, men vek inte undan. "Jaja", sade han bara. "Jag kommer väl då, så att du får skälla ut mig ordentligt."