1.2.1

erthold! minns han att han tänkte. Det kunde inte vara någon annan. Ingen annan kom in på det sättet. Bara två knackningar, visserligen ovanligt ljudliga, och så slog dörren upp. Sedan var han inne i hans bostad. Någongång skulle han tala med honom om detdär. Han skulle faktiskt kunna lära sig att vänta, innan han klev på. Kanske skulle han göra det. Någongång. Fast det var ju inte så viktigt. Det var ju roligt också, att han trodde att han kunde komma in på det sättet. Han var ju inte oförberedd heller. Fast de inte hade avtalat något, var han ganska säker på när Berthold skulle komma. De hade en mångårig vana att träffas denhär tiden. När båda var klara med dagens arbete.

Klar och klar... Det skulle han väl aldrig bli. Men han hade i alla fall slutat skriva och gömt undan skrivboken också. Precis som han brukade göra, innan Berthold skulle komma. Långt innan, så att han inte skulle bli överrumplad. Det var dumt, förstås, för Berthold visste ju om att han skrev. Att det var det som han höll på med hela dagarna. Men han gjorde det i alla fall. Av någon orsak ville han inte att hans morbror skulle få ögonen på det han skrev. Nu var det ju den sista skrivboken också. Den äckliga. Han hade just börjat med den och snart skulle han fastna i den också... När han tänker på det, har han inte skrivit så många sidor sedan dendär vårdagen. En hel sommar har gått, men han har inte kommit så mycket längre.

Varje dag gjorde han detdär. Långt innan det blev dendär tiden som Berthold brukade komma, slutade han skriva och låste in skrivboken i en byrålåda. Nyckeln släppte han ner i en tom blomvas. Han kände sig barnslig när han gjorde det, men det hindrade honom inte. Berthold skulle inte få tag i den. Säkert var han orättvis också. Inte kunde han veta att Berthold skulle försöka ta den ifrån honom, men han var så rädd. Han kunde se det framför sig också. Han kunde se hur Berthold bara stoppade den under armen och gick sin väg med den. Flinande. Han skulle inte mena något illa. Det kunde han också se. För honom var det bara skoj. Han kunde inte föreställa sig hur det skulle kännas för honom.

Ja, det var så han brukade tänka. Om Berthold fick tag i skrivboken, skulle det vara försent. Då skulle han inte kunna hindra honom från att läsa den heller. Han kunde förstås försöka ta den tillbaka. Slita den ifrån honom. Men det skulle inte lyckas. Om han försökte med det, skulle det bara bli ännu roligare. För Berthold. Han kunde inte tänka sig att hans morbror skulle ge efter. Bara släppa taget och låta honom få sin skrivbok. Nej då. Krigaren inom honom skulle ta över. En gammal krigare som han kunde inte motstå nöjet att visa sin styrka. Han skulle vilja visa att han fortfarande var den starkare av dem, fast han närmade sig de sjuttio. Han skulle inte mena något illa med det heller. Han var bara sådan.

Men det fick inte hända. Så mycket roligt unnade han honom inte. Då var det bättre att gömma skrivboken, innan han kom. För han kunde ju inte kalla på hjälp heller. Jo, folk skulle rusa uppför trapporna och undra vad som stod på och visst, han skulle få sin skrivbok tillbaka, men det var ändå otänkbart. Han kunde inte göra så mot Berthold. Han kunde inte ens hota med att göra det. Berthold var ju hans vän och morbror också, fast de egentligen inte var släkt med varandra... Nej, det var inte bara det. Redan detdär skulle ha räckt, men det var något annat också. Berthold var inte bara hans vän och morbror utan också den förre königen. Han som blev avsatt för tjugo år sedan och som sedan hade börjat bo på Adalia. Fast bodde var egentligen inte det rätta ordet. Han var fånge på Adalia, fast kanske ingen tänkte på det längre. Han hade ju inga vakter eller så. Men han var fortfarande fånge. Han ville inte påminna honom om det.

Det var så det förhöll sig. Om Berthold fick tag i skrivboken, skulle han inte kunna stoppa honom. Då måste han få läsa den, fast det var det sista han ville. Ja, så tänkte han då i alla fall.