1.6.3

luta nu!" sade Berthold. Då hade han redan nästan hunnit dricka ur. "Häll inte i dig på detdär sättet. Jag tänker inte säga emot dig, inte så mycket i alla fall..."

Han andades ut. Något hade han ändå förstått, det hörde han på tonfallet. Han skulle i alla fall inte bli avvisad.

"Det var ju inte så snällt sagt. Det kan jag nog erkänna. Jag vet inte vad som flög i mig... Det hände väl detdär som vi talade om förut. Gammalt agg kommer upp igen. Jag sade ju att du skulle vara beredd på det. Det måste ju nästan hända, när vi börjar röra i denhär grytan... Men Hari, måste du bli så arg? Kanske ville jag komma åt dig, ge dig ett tjuvnyp, men det var inte mera än så. Det är ju sant som jag sade också. Det var bara på skoj..."

Han kände på sig att Berthold såg på honom, att han ville möta hans blick. Men han kunde inte, inte då ännu.

"Men detdär andra..." Nu lät han mera fundersam. "Jag undrar verkligen om jag förstår dig rätt. Du verkar ju se... stryk... som... som... ett slags erkännande också. Det har jag aldrig tänkt på förut, aldrig hört någon annan säga heller... Men kanske har du rätt. Jag kan ju inte föreställa mig att någon skulle ta i en annans unge, en främmande unge, på det sättet..."

Jo, Berthold förstod. Först var han rädd att han inte skulle göra det, men nu slog det plötsligt om. Han fick ju inte begripa för mycket heller. "Var det så du menade?" hörde han honom fråga. Nu ville han ha en bekräftelse också. Han tvingade sig att titta upp och nicka.

"Men, Hari..." Han försökte le, men det var inte mycket till leende. Sällan hade han sett honom så osäker på sig själv. "Om det är så du tänker, förstår jag inte heller varför du blev så upprörd. Du märkte ju det själv - jag har ändrat mig. Idag skulle jag visst inte tveka att lägga dendär silvarpojken över knäna..."

Han ville inte förklara sig. Det var alldeles för tidigt. Men han blev ju inte tyst heller. Berthold märkte nog ingenting. Som tur var hade han något annat att säga också. "Men du är så orättvis, morbror", klagade han. "Jag kan förstå att det fortfarande gör ont och att du vill ge tillbaka på något sätt, men varför just på mig...? Du kan väl inte mena att det var jag som fick dig avsatt. Jag gjorde ju nästan ingenting..."

"Nej", medgav han. "Jag vet detdär - och ändå kan jag få dendär känslan. Jag vet inte vad det är. Av någon orsak vill jag bara komma åt dig ibland..."

Han drog sig fundersamt i hakan. "Kanske har det inte så mycket att göra med vad du gjorde... som med den du var. En silvarpojke som skulle bli Adalheims hochherre. Det väckte så starka känslor hos alla. Du fick silvarerna att börja hoppas och vi bertholdare - ja, vi kände oss förstås bara hotade..." Han nickade för sig själv. "Jo, det är nog förklaringen. Fast du knappt lyfte ett finger, så tänker jag ändå att det var du, att det var du som fick Bertholia att falla..."

Men det kunde han inte heller tåla. Igen for känslorna iväg med honom. Det var inte hans fel. Han behövde inte ta på sig skulden för detdär. "Lika gärna kan det väl ha varit du, Berthold - du och ditt tyranniska styre...!"

Berthold ryggade nästan tillbaka. "Hariberth... Jag försöker inte försvara mig. Jag vet inte ens om jag själv vill ha tillbaka Bertholia... Men folk gör ju inte uppror bara för att de blir... illa behandlade. De måste ju inse det också - och det var det du fick dem att göra. Aldrig förr hade silvarerna fått en så tydlig vink om att deras liv kunde förändras. En silvar kan bli hochherre också, sade du till dem..."

Kanske hade han rätt. Något sade honom att det kunde vara på det sättet. Men det var inte rättvist. "Men jag ville ju inte betyda sådär mycket. Jag kunde väl inte hjälpa vad alla kom att tänka på... och det var ju Wiba som bestämde att jag skulle ärva Adalheim..." Han måste harkla sig, innan han kunde fortsätta. Rösten blev så konstig på något sätt. Så gäll. "Berthold, förstår du inte? Jag var ju bara ett barn..."

Han nickade, men lät inte alls så medkännande. "Jo, jag vet. Men lugna ner dig nu. Du låter ju som en barnunge nu också. Tror du kanske att jag kommer att bli förbannad på dig, om du erkänner hur viktig du var...? Men det är ju precis tvärtom! Jag är trött på att höra om hur oskyldig du var...!" Han fortsatte snabbt, säkert för att han inte skulle börja säga emot. "Jo, jag vet. Det var inte ditt fel. Men du fick ju så mycket att hända, Hariberth...! Du ställde verkligen till det för mig. Så mycket tycker jag att du skulle kunna medge. Kanske skulle det lätta för oss båda, om du kunde göra det..."

Men han kunde inte. Det kändes fortfarande som om Berthold ville ge honom skulden. "Varför är det jag som skall börja?" Han hörde själv hur han lät. Trumpen. Han visste att han var barnslig, men ändå kunde han inte vara tyst. "Du skulle ju också kunna ändra dig. Sluta att bli så arg på mig..."

Kanske blänkte det till i ögonen på honom, men det tänkte han väl inte på. Sedan såg han ju bort också. Det tog några ögonblick, innan han fick ett svar på detdär. "Jag skall försöka", sade han då. Det kom så ovanligt spakt.

Men han tänkte inte på det heller. Inte just då. "Sluta att hota med stryk också", lade han till. Han ville väl göra sig av med allt det barnsliga på samma gång.

"Hota?" Berthold höjde på ögonbrynen. "Om du menade nyss, så tror jag att vi talade om vad som kunde ha hänt och i så fall för mer än tjugofem år sedan..." Antagligen ryckte det i ansiktet på honom också. "Skulle du inte kunna förlåta mig dedär orden nu?"

Men det ville han inte. Han kände sig inte det minsta förlåtande. "Men det var nu du menade, Berthold. Det har du ju erkänt. Nu igen ville du straffa mig - inte för något som jag har gjort utan för den som jag är. Var det inte så du sade, morbror...?"

Ju mera han tänkte på det desto argare blev han. "Det är ju inte första gången heller. Kommer du ihåg när du var ny här på Adalia? När du tyckte att jag inte skötte mig som hochherre? Då kunde jag minsann också få höra ett och annat..."

Detdär hörde kanske inte dit. Visst hotade han då också - ja, mera än så. Men orsaken var ju inte densamma. Han hade inte försökt komma åt honom, inte försökt ge igen. Egentligen var det ju tvärtom - han hade försökt stötta honom. Det var därför som han hotade och bar sig åt. Han hade trott att han kunde göra honom en tjänst. - Men det var förstås inte förrän senare som han kom att tänka på det. Just då mindes han bara att han hade hotat.

Berthold blev tyst igen. Han tyckte nog att det var något konstigt med honom. Han var så stilla på något sätt. "Vad vill du att jag skall säga, Hari?" sade han till slut. "Tänk på att det är en gammal bertholdare som du har att göra med. Jag tycker nog att du har lyckats tämja mig ganska bra. Här sitter jag så snällt och hör på alla dina klagomål..."

Jo, han hade försökt vara tålmodig. Det kunde han väl hålla med om. Men nu gick det inte längre. Just som han sade detdär, tog tålamodet slut. Han lyckades inte ens bli klar med dendär meningen. Med ens vände han sig bara bort.

Det var förstås helt i onödan. Han hade inte alls behövt vända ryggen till. Ändå märkte han ju det. Fast han var så inne i sina egna känslor, förstod han ju genast hur det var fatt. Det var inte ljudet. Egentligen var han ganska tyst. Men de breda axlarna skakade. Han skrattade så han skakade, den förbannade knölen. "Om du inte slutar, häller jag vin i nacken på dig", hotade han.

Det hjälpte inte alls. Berthold började bara skratta högre. Ändå lät han vinkruset vara. Kanske höll han på att bli vuxen igen? Han kom i alla fall fram till att det inte skulle vara så klokt. Om han kände Berthold rätt, skulle han inte tacka nej till en sådan utmaning. Han skulle bli förtjust - och sedan skulle han få tillbaka, med råge på...

Så han lät honom skratta. Själv fick han ju tid att tänka efter. "Du tycker att jag uppför mig som en trettonåring", sade han efter en stund.

Berthold vände sig tillbaka igen. "Bara delvis, Hariberth. Det var förresten det som var så roligt." Han torkade sig ur ögonen med skjortärmen. "Du får förlåta mig, men jag visste verkligen inte hur jag skulle bete mig. Du verkade ju vara både tretton och fyrtio - på samma gång."

Han försökte inte säga emot. Det var ju sant. Han hade ju märkt det själv också. Men det hade inte stoppat honom. Av någon anledning hade han velat vara just så barnslig. Han hade menat vad han sade också, i alla fall i det ögonblicket.

Men nu kändes det annorlunda. "Jag är ledsen att jag var så... otacksam", sade han plötsligt. "Jag förstår nog hur du har ansträngt dig för min skull."