1.6.7

äkert trodde han att de var igenom. Det var väl därför också som han började slappna av. Men det kunde han inte gå med på. Han kunde inte låta honom vara. Inte ännu. Ännu fanns det något som de inte alls hade berört. Kanske var han grym, men han gav sig inte. "Men hur skulle du ha gjort det? Jag menar, på vilket sätt skulle jag ha... dött?"

Han måste passa på. Ja, det var så han kände det. Om de någonsin skulle tala om detdär, måste det bli den kvällen. Han vågade inte vänta... Det var tungt för Berthold. Visst förstod han det. Att behöva gå in i dedär känslorna igen... Men det var ju inte så lätt för honom heller. Det var ju därför som han drev på. Han visste inte om han skulle kunna förmå sig att ställa dendär frågan någon annan gång.

Ändå skulle han ångra sig. Många många gånger. Kanske inte så mycket att han tog upp dendär frågan. Det var nog rätt. Det kan han inte komma ifrån. De behövde tala om detdär också, om de skulle ha någon möjlighet att komma vidare. Men varför skulle han göra det just då? Hur kunde han tycka att detdär var det rätta tillfället - när Berthold nästan höll på att somna...? Det var nog ett misstag. Han borde ha väntat. Borde ha trott att det skulle komma flera möjligheter.

Det blev ju för mycket. Berthold hade redan börjat slappna av - och så kom dendär frågan. När han trodde att han inte skulle behöva orka mera. Det var väl så det gick till. Med ens kunde han ju inte sitta längre. Fast han var så trött, for han upp ur stolen. "Det får räcka nu, Hariberth", sade han. "Du får förstå hur det känns för mig också. Jag har gjort mitt bästa för att svara, men nu orkar jag inte längre..."

Rastlöst började han gå av och an i rummet. "Det är ju tjugo år sedan! Tjugo år sedan jag ville dig något illa... Har du glömt bort att jag har försökt vara din far också? Säkert har jag inte klarat av det så bra alla gånger, men jag tror jag kan säga att jag har försökt... Jag tycker ju om dig, Hariberth - och ändå har du mig att säga allt dethär...! Kan det inte räcka nu? Skall jag behöva säga på vilket sätt jag ville ha ihjäl dig också...? Förstår du inte att jag också kan gå sönder...?"

Han vädjade till honom - och ändå gav han sig inte... Det var kanske detdär travandet. Han kunde ju nästan inte tänka. Det gjorde honom så illa till mods. Fram och tillbaka, fram och tillbaka - och varje gång han närmade sig dörren, trodde han att han skulle gå. Men det fick han inte. Han fick inte lämna honom på det sättet. Ensam med allt som de hade talat om. Det var väl därför som han också kom på fötter. Han gick runt bordet och ställde sig i vägen för honom. Så säkert hade han tänkt stoppa honom. Hur nu det skulle ha gått till.

Men Berthold stannade. Ett ögonblick trodde han att han skulle fösa honom åt sidan, men det hände inte. Han stannade bara och väntade.

"Nej", sade han och lät så bestämd att han själv blev förvånad. "Det tänker jag inte förstå. Jag tror du är skyldig mig denhär historien, just för att du säger att du tycker om mig. Om du kunde planera att döda mig, så har jag väl rätt att få veta hur det skulle ha gått till? Det är väl inte för mycket begärt?" Han försökte blänga på honom, men det gick ju inte. De stod för nära varandra och han var ju så kort. Han tog ett steg tillbaka, men kände sig ganska löjlig. Det mesta av hans kamplust var redan borta.

Berthold sade inget. Om han hade väntat sig någon munterhet från hans sida, så hade han inte behövt oroa sig. Han hade inte märkt något alls. Egentligen såg han sjuk ut. Pannan glänste av svett och han hade nästan ingen färg i ansiktet.

"Jag hann ju inte fundera så mycket..." Det kom så lågt. Han kunde knappt höra vad han sade. Men det var en början. Han skulle inte smita.

"Kan du inte sätta dig igen?" Han visste väl inte på vilket ben han skulle stå. Visst ville han att Berthold skulle svara honom, men nu började han bli orolig också. Det var ju så tydligt att han inte mådde bra.

Han tog honom i armen, försökte leda honom tillbaka. Men Berthold ville ju inte. Med en stel rörelse tog han bort hans hand. "Låt mig vara, Hariberth", sade han, igen med dendär rösten. Dendär tonlösa. "Ta inte i mig, så kan jag kanske fortsätta."

Han förstod hur han menade. Igen skulle han behärska sig. Det var så han skulle klara det. På det sättet skulle han kunna berätta. Men hans kropp verkade inte lika säker. Han såg så hård ut, särskilt i ansiktet. Det var hårt som sten. Ändå kände han sig inte det minsta lugnad. Dethär var inte styrka. Dethär var en sten som höll på att spricka upp. Det var därför som han inte fick röra vid honom. Då skulle spänningen bli för stor. Då skulle det hända.

Han blev bara räddare. Han tyckte inte om dendär behärskningen. Dendär hårdheten. Han var rädd att den skulle ta livet av honom. Hjärtat skulle inte orka - eller också skulle han inte få luft. För vem kunde andas i en sten...? Han fick för sig både det ena och det andra. Berthold skulle ha skrattat, sagt att han bara inbillade sig. Men det var så hemskt. Dendär behärskningen var så hemsk. Igen kom han att tänka på gråten. Att nu skulle Berthold gärna ha fått gråta. Han skulle ha fått göra vad som helst, bara han slutade upp att behärska sig. Men gråta skulle vara bäst. På något sätt visste han det. Då skulle han inte spricka. Gråten skulle mjuka upp stenen. Gråt! ville han skrika, men han vågade ju inte.

Han vågade inte göra något alls. Bara se på detdär stenansiktet och hoppas att allt skulle gå bra. Att det inte skulle hända något hemskt... Ja, och så ångrade han sig. I den stunden ångrade han sig verkligen. Han skulle inte ha ställt dendär frågan. Han hade gått för långt. Det skulle vara hans fel, om det hände honom något... Det var ju så onödigt också. Nu fick han sitt svar. Han hörde hur han förklarade och förklarade. Hela tiden med dendär tonlösa rösten. Men han förstod ju inte. Han kunde ju inte förstå vad han sade.

Det var rädslan, förstås. Först på slutet började den ge med sig. Han märkte väl att det inte hände så mycket. Berthold stod kvar som förut. Han föll inte död ner på golvet. Han fortsatte med sina förklaringar också. Det var väl därför som han lugnade ner sig. Som han kunde fånga upp några ord. "...men någon olycka skulle det inte bli. Det hade jag ändå klart för mig. Då skulle hon väl aldrig ha gett upp. Aldrig slutat misstänka mig... Ja, du har väl förstått det nu? Att jag tänkte ganska mycket på hur min syster skulle ställa sig. Din död skulle... inte störa vårt förhållande - eller bara så litet som möjligt... Därför skulle det inte bli någon olycka. Om Wiba inte skulle bli misstänksam, måste det se ut som om någon annan hade gjort det..." Han såg på honom, medan han talade. Hela tiden såg han på honom. Själv såg han också tillbaka, men det blev ändå inget möte. Det var dendär hårdheten igen. Den fanns i ögonen också. De var lika hårda, lika livlösa som allt annat på honom.

Vad mera hade han sagt...? Jo, något om hur han hade känt sig. Hur detdär beslutet hade känts. Igen hade han haft en sådan där vag känsla. Ett obehag av något slag. Då hade han väl inte tänkt så mycket. Känslor var ju inte så viktiga för honom. Men nu kunde han förklara. "Det var inte för din skull", sade han genast. Förekom han honom. "Dethär handlade om oss. Jag och de andra bertholdarna. Mitt förhållande till dem. Jag tror jag kände att jag svek dem..." Detdär var nytt. Han hade ju faktiskt tänkt sig att Berthold hade gjort ungefär som han ville. Att han inte hade brytt sig om vilka lagar som gällde. Men så var det ju inte alls. "Detdär har du kanske från silvarerna", föreslog Berthold. "För dem kunde det säkert verka på det sättet, som om vi inte hade några lagar alls... Men Hariberth, det var ju våra lagar. Bertholdarnas lagar. Lagar som skulle hjälpa oss att hålla oss kvar vid makten. Det förstår du väl att jag inte kunde strunta i dem...! Det ville jag ju inte heller. Det var ju jag som skulle upprätthålla dem..."

Jo, han förstod. När han hade hört detdär, blev han genast övertygad. Det stämde ju mycket bättre. Passade så bra ihop med den Berthold som han hade lärt känna. Som var så noggrann. Så bunden av sina plikter... Men nu hade han alltså bestämt sig. Han skulle göra det i alla fall. Bryta mot Bertholias lagar - och på det grövsta sätt. Sända en oskyldig i döden... Igen skulle han göra något som han egentligen inte ville. Som gick emot hans innersta känslor. Inte undra på att han hade obehag.

Det var väl inte så mycket mera - eller också var det så självklart, det som följde. Med ens verkade allt så självklart. "Jag hade ju inget val", sade han "Det var väl så jag tänkte på det... En silvar i Adalheim. En som styrde självständigt också. Det var ju ett sådant hot...! Mot allt som vi hade vant oss vid. Mot allt som vi brukade tänka. Mot hela Bertholia... Därför hade jag inget val. Jag var tvungen att göra något. Bli av med detdär hotet. Om det betydde att en oskyldig skulle mista livet, så fick det väl göra det. Det var ändå mera rätt än att låta Bertholia gå under..."

Han kunde nog ha lyckats. Det trodde han fortfarande. Det var så många som ville bli av med honom och några hade sagt det högt också. Någon av dem skulle ha fått betala dyrt för sin oförsiktighet. Mera kunde han inte säga. Någon plan hade det inte funnits. Inte egentligen.

Igen trodde han honom genast. Han visste inte varför, men det gjorde han. Kanske var det något i hans hållning - eller i blicken...? Men Berthold fortsatte bara. Han ville förklara sig. Ville att han skulle bli övertygad. "Jag kunde ju inte veta att det var så bråttom. Att du snart... skulle vara utom räckhåll för mig." Ja, kanske var det blicken. Den verkade inte så livlös längre. Så kanske mådde han bättre nu... "Dessutom tänkte jag väl att det kunde vara en fördel. Att vänta, menar jag. Det skulle kunna få Wiba att slappna av. Släppa på sin uppmärksamhet... Jo, kanske var det så jag tänkte... Ja, och så skulle det ju bli krig också. Jag hade ju så mycket att tänka på..."

Sedan gick det så fel... Eller kanske hade det gjort det redan tidigare? Han visste inte säkert. Men Berthold ville gå. Han kunde se det på honom. Det var något otåligt över honom - och ändå stod han kvar. Behärskade sig. Väntade på ett klartecken från honom.

Han borde väl ha gett det. Men det gjorde han inte. Han ville inte att han skulle gå. Inte på detdär sättet. Kanske mådde han bättre än förut. Han borde i alla fall ha gjort det. För det var ju över nu. Han hade sagt allt som han skulle säga. Men det märktes inte på honom. Fortfarande var han så spänd. Så behärskad. Så plågad. Inte kunde han släppa iväg honom på det sättet. Han ville ju att det skulle bli bra först - och dessutom ville han tacka honom. Jo, han verkligen tacksam. För att han hade fått fråga ut honom. För att han hade försökt svara. För att han hade stått ut.

Men han hade haft andra skäl också. Det hade Berthold minsann gjort klart för honom. Länge och noga, precis som han brukade... Så kanske var det därför som han inte kunde slappna av nu heller, som han måste behärska sig. För att han redan var så upprörd, så arg på honom... "Du skall inte försöka pressa mig", hade han sagt. Det var några dagar efter dethär samtalet, då som de hade grälat. "Är det inte jag som skall bestämma detdär? Tycker du inte det? När eller kanske om jag skall ändra mig."

Han visste ju det själv. Han hade pressat honom. Hela kvällen hade han gjort det. Fram till detdär ögonblicket. Han hade inte låtit honom komma undan med några halvsanningar. Men inte var det väl det som hade gjort honom så upprörd? Han hade ju trott att han fick. Att han förstod... Men efter detdär ögonblicket? Hade han försökt tvinga honom då också? Var det därför som han hade gjort det? För att få honom att ändra sig...? Han visste inte. Fortfarande vet han inte. Han hade i alla fall inte tänkt på det sättet... Kanske hade han inte tänkt något alls. Det var väl det som var felet. Berthold brukade ju säga det. Han tänkte inte. Gjorde bara. Med ens hade han bara satt armarma om honom. Omfamnat honom. Han hade aldrig gjort det förut och han ångrade sig genast. Han kunde ju känna det - Berthold ville inte. Han var så stel i kroppen. Han försökte inte hindra honom, men inte tog han emot honom heller. Han bara stod där. Stel. Orörlig. Orubblig.

Han kunde förstås ha tagit ner sina armar. Tagit ett steg tillbaka. Men det ville han inte. Igen ville han inte ge sig. Det var inte det att han kände sig sårad. Inte alls. Just då kände han sig så säker. Han visste att Berthold tyckte om honom. Älskade honom. Kanske hade han aldrig känt sig så säker på det som just den kvällen... Och ändå måste han vara så spänd. Ändå kunde han inte ta i honom. Inte krama om honom. Det fanns något inom honom som var i vägen. Han hade velat få bort det. Det var kanske dendär ilskan, men det förstod han ju inte då. I alla fall var det därför som han inte gav upp. Som han inte kunde släppa honom. Om det var att pressa honom. Om det var det som Berthold hade menat... Ja, då hade han väl gjort det.

"Vad skall dethär betyda, Hariberth?" Han hörde det på rösten också. Lika omedgörlig. Här skulle inga känslor släppas fram.

Att jag älskar dig, ville han säga. Men han kunde inte få fram det. Det gick ju inte, när Berthold var på detdär sättet. När han måste vara så hård.

"Jag tycker nog att du kunde ha valt ett annat tillfälle. Inte när jag just har talat om hur jag skulle döda dig. Håller du inte med om det?"

"Nej. Jag tycker att det är ett bra tillfälle." Han menade vad han sade. Men ändå lät han inte övertygande. Han hörde ju det själv. Han lät bara envis. Trotsig. Liten.

Det kom ett underligt läte. Han kunde inte avgöra om det var ett skratt eller bara en grymtning. Sedan gick det snabbt. Berthold sade inget. Tog honom bara i axlarna och vred honom runt. Gav honom en knuff i ryggen så att han måste ta några steg in i rummet. Så att han skulle bli av med honom. Inte behöva ha honom så nära.

"Tack skall du ha, systerson", hörde han honom säga. "Men jag skall gå nu."

När han vände sig om, såg han bara ryggen av honom. Han var redan på väg därifrån.