1.5.3

edan gick det lättare. Ganska lätt i alla fall.

"Nu kommer du själv in i berättelsen", sade Berthold. "Fast du släpper ju inte taget om Wiba heller. Det är fortfarande hon som berättar. Du har ju henne att tala om hurudan du är..." Han skrapade sig i nacken igen. "Det begriper jag ju inte heller. Varför du måste göra på det sättet..."

"Jag tycker det blev ganska bra", vågade han säga. "Att jag kom henne närmare på detdär sättet. Jag menar, när det är hon som tänker om mig och inte tvärtom. Ja, egentligen handlar det ju fortfarande mest om Wiba..."

Berthold harklade sig. "Det gör det inte, systerson. Det är ju dig det handlar om. Hela tiden. Vad du tror att hon tänkte om att vara hochherrinna. Vad du tror att hon tänkte om dig... Jag trodde faktiskt vi var överens om det...?"

Jo, de var överens. När han tänkte efter, visste han att Berthold hade rätt. Han kunde inte veta vad Wiba tänkte. Inte egentligen. Det var bara vad han trodde att hon tänkte. Han förstod det - och ändå glömde han sig hela tiden. Varför kunde han inte hålla reda på vem det var som tyckte något...?

Det tog en stund, innan han märkte att Berthold hade börjat läsa.

Steg i korridoren fick henne att lägga ner pennan och bara lyssna. Det var Hariberth, visste hon nästan genast. Det var bara han som rörde sig på detdär tysta sättet. Fast idag var han visst ännu försiktigare. Stegen kom så dröjande, som om han inte riktigt visste vart han var på väg. Men i nästa ögonblick hördes en knackning och sedan såg hon hans mörklockiga huvud i dörröppningen.

"Mor", sade han tveksamt, "får jag komma in?"

Säkert såg hon undrande ut. "Behöver du fråga det?" sade hon tillbaka. "Brukar jag kanske köra ut dig, när du kommer?"

Hariberth skakade på huvudet. "Nej, men... det är något viktigt jag skulle vilja prata om..." Han tog några osäkra steg in i rummet, men vände sedan och slog sig ner i detdär soffhörnet han brukade sitta i som liten. Två eller tre år gammal hade han kunnat sitta där i timmar och bara titta på henne med sina stora mörkbruna ögon. Först hade det gjort henne ängslig. Hon hade inte kunnat begripa vad som sysselsatte honom så länge och hade till och med misstänkt att det kunde vara något fel med hans förstånd. Men så småningom hade hon lugnat ner sig. I andra avseenden hade pojken utvecklats normalt, så hon antog att han bara var ett ovanligt stillsamt barn, ett som gav sig tid att tänka och känna efter ordentligt. Hon hade förstått det, men ändå hade oron aldrig lämnat henne helt. Fortfarande önskade hon sig ibland att Hariberth hade varit litet mera framfusig, bara så att han lättare skulle smälta in i det bertholdska samhället.

Wiba satte sig bredvid honom i soffan. Det var säkert viktigare att hon lyssnade på Hariberth än att hon blev klar med räkenskaperna, men ändå tog det emot. Hennes röst lät litet ansträngd, när hon frågade: "Vad är det med dig idag, Hari? Har det hänt något tråkigt?"

Just som hon sade det, insåg hon att Hariberth hade varit nedstämd länge. Faktiskt kunde hon inte komma ihåg, när hon sist hade sett honom le. Han hade blivit mera sluten också. Även om han alltid hade levt mycket i sin egen värld, hade hon ändå kunnat besöka honom där. Men på sistone hade han inte velat släppa in henne. Han hade inte sagt det rent ut, men varit så fåordig att hon till sist hade lämnat honom i fred. Hon hade tänkt att dendär slutenheten hörde till åldern. Fastän han ännu såg ut som ett barn, skulle han snart fylla fjorton och tänkte säkert mycket på vad det skulle innebära att bli man. Det var knappast något som han ville tala med henne om...

Men nu var det väl inte det han grubblade över. Han hade ju ändå vänt sig till henne och dessutom mindes hon något annat. Han hade inte varit sig själv den första dagen heller. Nästan med detsamma hade han dragit sig undan henne och alla andra som ville hälsa honom välkommen. Så det verkade som om han hade tagit med sig dendär nedstämdheten från Berthburg. Ja, så förhöll det sig säkert. Hon hade bara inte velat tänka på det förut. Säkert hade berthburgarna låtit Hariberth få känna att han bara var adopterad. Att han inte var någon riktig bertholdare. De vuxna hade kanske inte sagt så mycket, men barnen. De vågade ju alltid mer...