1.7.3

a, och så kom han. Han kom ganska sent, men egentligen blev han inte orolig. Han trodde nog att han skulle komma. Hariberth brukade göra det. Komma, fast han förstod att det kunde bli obehagligt. Han måste nästan beundra honom för det. Att han var så villig att stå ut med obehag.

Men försiktig var han. Han minns ju hur han såg ut, när han kom. Hur han stannade upp i dörren till balkongen. Dendär osäkra blicken. Vill du verkligen att jag skall komma? Nej, han sade det inte, men det var så han såg ut. Så han nickade och visade på stolen som han hade satt fram. Men Hariberth tvekade, ville inte sätta sig. Kanske tog han ett par steg till, innan han ställde sig med ryggen mot väggen, helt nära dörren. Ifall han skulle behöva gå igen.

Det retade honom. I tjugo års tid hade han försökt att vinna dendär lille mannens förtroende, men tydligen utan att lyckas...! Ja, det var vad han tänkte, men bara för ett kort ögonblick. Sedan fick han börja ta tillbaka. Inte var han så lätt att tas med, det visste han ju också. Han kunde vara både lynnig och härsklysten - och kanske allra mest det senare. Det var i alla fall vad Hariberth brukade säga. Han hade nog fått stå ut med ett och annat, särskilt under deras första år tillsammans. Dessutom behövde han kanske inte tänka på detdär sättet. Hariberth kom ju ändå! Det fanns förtroende mellan dem, om han valde att framhålla det istället.

Men ändå. Det var något på gång. Det gamla och invanda var på väg bort och ingen av dem visste ännu vad som skulle komma istället. Det var därför som Hariberth var så osäker och som han själv var så stingslig. Något höll på att ändra sig... Det visste ju Hariberth också, han med sina vidöppna sinnen. Han måste ju veta det ännu bättre. Men då förstod han ännu mindre varför han skulle ha så bråttom. Varför ville han tvinga fram det nya...?



etdär var förstås senare. Vad han sade till Hariberth var något helt annat. Av någon underlig anledning började han klanka på hans kläder. Igen hade han dedär... bondekläderna! Tunn som han var, såg han ju nästan ut att försvinna i dem. "Jag begriper inte varför du envisas", sade han. Säkert lät han just så vresig som han kände sig. En vresig gammal gubbe. Han kunde väl ha satt på sig något annat bara för denhär gången? Ja, bara för att blidka honom. Han skulle ha behövt det. "Du ser ändå inte ut som någon bonde. Bara som en bertholdare som leker att han är det. En som är rik nog att kunna hålla på med sådant."

Han hade ju slutat att anmärka på Hariberths kläder. Det måste ju vara tio år eller mera sedan sista gången. Inte brydde han sig så mycket längre, inte egentligen. Men han var ju som han var, kunde inte bara säga vad han tänkte. Han behövde ta det långsamt, ett steg i taget. Det var väl därför som han sade detdär... Men kanske var det ändå inte så dumt. Hariberth log ju, när han hörde detdär. Visst såg han uppgiven ut också, men han förstod ju ändå. Att det egentligen inte var detdär som han ville gräla om, att det bara var en början. "Vad skulle du tycka mest om, morbror?" sade han. "Skälla ut mig eller ge mig en örfil eller att jag tar på mig bertholdska kläder?"

Han svarade inte, satt väl bara där och såg vresig ut. Kanske hoppades han att Hariberth skulle ta över, säga det som behövde sägas.

Det gjorde han ju också. "Jag tänkte bara att någongång måste ni ju börja tala med varandra..."



edan var det lätt att fortsätta. "Och du skulle bestämma när, eller hur?" morrade han.

Hariberth gav honom en trotsig blick, men så ändrade han sig. När han svarade, lät han nästan vädjande. "Det är ju så länge sedan. Det är ju tiotals år sedan ni såg varandra sist - och så är det bara mig som ni talar med...! Jag försökte ju bara hjälpa er att komma igång..."

Tiotals år...! Det kunde väl betyda tjugo år också. Han antog det, men så kändes det ju inte. För honom var det bara tjugo år som hade gått. Han hade behövt den tiden för att komma över det som hade hänt... Men Hariberth hade ju fel. Inte brydde han sig om detdär med avrättningen, att hon inte hade gjort något för att förhindra den. Varför skulle han bry sig om det? Han ville ju dö själv också... Men det andra stämde ju. Det var så det kändes. Wiba hade tagit ifrån honom allt. Allt som betydde något. Makten. Hon tog ifrån honom makten och sedan tog hon hans plats också. Ersatte honom... Han vet inte varför han tänker på det sättet. Det gör fortfarande ont - och inte är det ju sant heller. Inte helt. De kallade henne königin, men inte fick hon så mycket makt. Inte kunde hon styra på samma sätt som han hade gjort. Inte lika självständigt. Det skulle silvarerna aldrig ha gått med på... Kanske ville hon inte heller, måste han väl tillägga.

Tjugo år. För honom var det en kort tid, men visst kunde han förstå Hariberth också. Säkert kände han inte på samma sätt. Dehär tjugo åren, de var ju hela hans vuxna liv. Dessutom visste han ju hur han hade väntat. Det verkade betyda så mycket för honom dethär, att hans båda närmaste skulle bli sams igen. Säkert var det därför också som han blev så otålig. Tiden brukar ju bli lång, när man längtar.



an förstod, men ändå kunde han inte finna sig. Han ville inte bli tvingad. "Vet du vad, Hariberth?" sade han. "Jag tycker nästan att du håller på att bli en tyrann, du också. På ett sätt till och med värre än jag. Mig gick det ju i alla fall att skylla på. Man visste precis vem som hade gjort fel. Men du, du menar bara väl. Vad du än ställer till med, så måste man bara tiga och lida."

Hariberth log svagt. "Tycker du det är det du gör, morbror?"

Nej, kanske inte. Det måste han ju medge. Han brukade inte tiga och lida. Han var väl inte den sorten. När han tänkte efter, hade han inte gjort det denhär gången heller. Hariberth hade nog fått höra vad han var värd... Men vad hjälpte det? Han kunde svära och gorma så mycket han ville och ändå ledde det ingenvart. Hariberth hade ju inte ens bett om ursäkt. "Jag förstår ju att du vill att det skall bli bättre mellan oss", sade han. "Att Wiba och jag skall bli mera avspända med varandra. Men du kan väl inte tvinga oss...?! Är det inte vi själva som skall bestämma om och när vi skall börja reda upp våra mellanhavanden...?"

Han blev ganska osäker, det blev han verkligen. "Men tvång är väl ändå för mycket sagt?" sade han så trevande. "Var det inte mera som ett förslag...?"

"Försök inte slingra dig", sade han. Men han lät så trött. Själv hade han ju verkligen tänkt, han borde ha kunnat övertyga honom - och ändå lät han på detdär sättet. Ja, kanske hade han redan sina aningar om hur dethär samtalet skulle sluta. "Du visste ju att vi inte ville tala om detdär - och ändå skulle du ha oss att göra det. Vad är det annat än att försöka tvinga...?"

"Jag tänkte väl att ni hade ändrat er..." Säkert bet han ihop tänderna. 'Tänkte väl...' Hur kunde han säga på det sättet? Visste han inte ens vad han tänkte?! "Det skulle väl inte ha varit så konstigt?" fortsatte Hariberth. "Jag menar, nu när ni hade bestämt er för att träffas och allt." Ett osäkert leende. Fladdrigt. "Inte kunde jag tro att ni skulle bli så arga heller..."

Men det kunde han inte heller gå med på. "Du visste nog - eller du skulle ha vetat, om du inte hade haft så bråttom. För oss räckte det med att bara träffas. Det var mycket nog, när vi inte hade setts på tjugo år." Han suckade. Igen dendär känslan av att det var lönlöst.



en så kom han på en ny tanke. Det fick honom att piggna till, åtminstone för en stund. "Jag tror nästan du har glömt något, Hariberth", började han. "Men det har inte jag. Jag kommer nog ihåg en ung man som inte kunde tåla att jag försökte påverka honom på något sätt. Till sist fick han mig övertygad. Jag började också tänka att det var orätt. Man skall inte försöka tvinga någon... Men nu börjar jag tro att jag ändå har missuppfattat något. Är det kanske bara jag som måste hålla tillbaka, medan du får göra precis som du vill?"

Det tog. Hariberth svarade inte, men sjönk plötsligt ihop. Tog stöd med ryggen mot balkongväggen och lät sig bara rasa, ända tills han satt på huk. Skjortan skrapade mot väggen, men det tänkte han inte på. Det var sannerligen en handling som gick att tolka.

Han kunde inte låta bli att retas litet. "Vad var det som hände, Hariberth? Gick luften ur dig?"

Hariberth sade inget, gav honom bara en snabb, nästan lömsk blick. Han kände igen dendär blicken, visste vad den betydde också. Jag vet inte vad jag skall säga, men det är inte detsamma som att du har rätt.

Skjortan hade byltat ihop sig. Nu verkade han ännu mera försvinna i dedär kläderna. Han såg ut som en hög med skrynkliga kläder. En liten surmulen klädhög. Han skulle ha gett med sig, men istället gjorde han sig bara liten. Säkert förstod han att Berthold inte kunde komma åt honom då. Det visste de nog båda. Men inte borde han väl dra nytta av den vetskapen? Inte skall väl en fyrtioårig man uppföra sig på det sättet?

Det är en sorts undergivenhet. Precis som en valp lägger han sig på rygg och hoppas att den stora hunden inte skall göra honom illa... Kanske var det därför som han inte klarade av att döda honom, dendär gången för tjugo år sedan. Då skulle han ha fått sin avrättning, precis som han ville - och ändå kunde han inte göra det. Till sin egen förvåning gjorde han en helomvändning istället, gav upp sitt motstånd och lät silvarpojken komma nära... Han trodde väl att han hade ett övertag, men det var också fel. Hans nyfunne systerson var inte alls så foglig. När han verkligen ville något, drev han igenom det också. Han hade en envishet som både förvånade och skrämde. Kanske lade han sig på rygg, men det fanns ett dödsförakt i den handlingen. Gör vad du vill med mig, verkade han säga, men jag tänker ändå inte ge mig. Det är länge sedan han tvivlade på att han verkligen menade vad han sade.

Jo, han håller av dendär lille mannen. Men ändå kan han önska att han aldrig hade mött honom. Det gick ju inte att tala med honom...! Han kunde komma med hur goda skäl som helst, men Hariberth blev ändå inte övertygad. Han bara satt där, liten och trotsig.

"Jag hoppas du inte tänker skita på golvet i alla fall", hävde han ur sig.

Hariberth rörde knappt en min. Detdär var inte värt att svara på, tänkte han kanske och det kunde han väl hålla med om.



röttheten kom tillbaka. Men han fortsatte att försöka övertyga. Han kunde väl också vara envis. "Kanske var det på samma sätt förut också?" sade han. "Jag tänker på detdär långa samtalet som vi hade. När jag..." Inte ville han dra upp detdär igen, men vad kunde han annat göra? Det var väl det enda som fanns kvar att ta till. "När jag berättade vad jag hade haft för tankar om dig..." Att du var för svag. Att jag hade tänkt göra mig av med dig. Döda dig... "Påstår du att du ville hjälpa mig då också? Att det var därför som du gick på som du gjorde?" Som du aldrig ville sluta plåga mig...

Det hjälpte, kanske till och med mera än han hade väntat sig. Hariberth kunde ju vara så lyhörd. Säkert hörde han också detdär som han inte hade sagt. I alla fall blev han skakad. Verkligen omskakad. Trotset föll av och lämnade honom osäker, men ansvarig igen. Vuxen. "Jo. Nej. Jag vet inte, Berthold. Jag tänkte väl att du behövde få det ur dig, men..."

"Ja?"

"...men jag var rädd hela tiden. Ett tag var jag säker på att jag hade gått för långt. Jag trodde ju att du skulle få hjärtslag eller något..." Han gömde ansiktet i händerna. "Förlåt mig, Berthold. Jag vet att jag var hemsk mot dig..."

"Jaså, det medger du?" Han märkte att han lät ganska syrlig, men det kunde inte hjälpas. "Och ändå påstår du att du vill hjälpa mig? Hur skall jag förstå det egentligen...?"

Men han satt bara där, med händerna för ansiktet. "Hari?" manade han på. Fast han lät nog vänligare denhär gången.

Hariberth såg upp, men tvekade. Kommer du att tåla dethär? verkade han fråga.

Han nickade och försökte se uppmuntrande ut. Lugn och trygg. Det lyckades väl inte så bra, men det blänkte i alla fall till i ögonen på honom. "Försök inte, morbror", sade han. Kanske log han till och med. "Jag vet att du inte kommer att tycka om dethär."

Ändå började han förklara sig. Det tog en stund. Faktiskt talade han längre än han brukade, men vad sade han egentligen...? Han var ju så vag också, det gick nästan inte att förstå honom... Kanske var det inte meningen heller, kommer det för honom... Men det var inte bara för hans skull. Så mycket medgav han ändå. "Jag trodde väl att det skulle bli lättare sedan", försökte han förklara. "Jag menar, för mig också. Att det skulle bli lättare att leva tillsammans..." Han log ett av dedär fladdriga leendena. "Så du behöver inte tycka att jag är något dygdemönster. Antagligen vill jag bara få det så bekvämt som möjligt."

Det sista var väl ganska onödigt. Inte brukar han tänka på Hariberth som någon moralens väktare. Han är... snäll. Det är sant. Kanske den snällaste mänska han någonsin har lärt känna. Men det verkar ju inte vara något mål för honom. Han försöker inte vara snäll - och inte har han märkt att han skulle begära det av någon annan heller.



en såra kunde han likväl.

Det hördes på honom att de närmade sig det ställe som han trodde skulle såra. Det var något med hans sätt att tala. Igen var han så vag, men ändå inte som förut. Nu försökte han inte villa bort honom, kom det för honom. Nu var han verkligen osäker. Han hade en känsla av att han bara tog tag i en ända och började dra. Inte ens han själv visste vad som skulle komma upp. "Men denhär gången... Jag vet inte... Jag skulle nog inte ha pressat dig..."

Jo. Visst hade han velat hjälpa. Han hade trott att han kunde göra livet lättare för dem båda. Men det var något annat också, något som inte lät lika bra. "Du vill inte höra det", sade han igen. När han inte svarade, fick han en vild, nästan argsint blick: Skyll dig själv då! Och så kom det, detdär som han helst hade velat hålla inne med. "Jag behövde väl bara få höra det... Nej, inte vad du sade. Det var väl inte så överraskande. Nog har jag väl förstått ungefär hur du tänkte. Men jag ville väl veta hur... Jag menar, på vilket sätt du skulle berätta..."

Han behövde inte säga mer. Han förstod precis. Han ville veta hur han skulle ta det. Hur han skulle låta på rösten - ja, och säkert hur han skulle se ut i ansiktet också. Han ville veta hur han skulle känna sig, när han måste tala om detdär. När han måste säga dedär orden.

Han var ju inte oförberedd. Det hade gått några dagar sedan detdär samtalet. Han hade hunnit tänka igenom det, hur många gånger som helst... Hans första tanke var väl att Hariberth ville ge tillbaka. Att det var därför som han var så hänsynslös, som han bara fortsatte att piska på honom. Men han släppte den fort. Om Hariberth hade velat hämnas, skulle han ha gjort det för länge sedan. Dessutom, måste han medge, var han inte på det sättet. Mycket kunde sägas om hans systerson, men inte just det. Han var inte hämndlysten av sig. Så dendär tanken, kom han fram till, hade nog mera med honom själv att göra. Kanske skulle han hellre ha haft det på det sättet...? Han hade tänkt på detdär sista också, det som Hariberth hade velat tiga om. Men inte så mycket. Hariberth hade ju rätt i det - det var sårande. Fast han var förberedd, blev han sårad nu också. Så det var därför, tänkte han. Hariberth ville veta hur han kände sig, när han sade dedär orden. Eller ännu mera bestämt, hur mycket det plågade honom. Det var det som han ville veta. Måtte Schwartzmond ta honom! "Du tror visst fortfarande att jag bara väntar på ett tillfälle att göra dig illa", sade han högt. Han hörde själv hur sårad han lät.

Hariberth såg uppgiven ut. "Förstås måste du ta det på det sättet.

"Nå, hur vill du att jag skall ta det då?" Redan lät han kylig. Han var snabb att dölja sig, men det var förstås ändå försent.

"Berthold..." Hariberth började resa på sig. Kanske hade han tänkt röra vid honom, klappa honom på knäet eller något, men så ändrade han sig. Till all lycka gjorde han det. Så något hade han kanske ändå lärt sig de senaste dagarna.

Han suckade, men satte sig igen. Denhär gången tog han faktiskt dendär stolen som han hade satt fram. "Du skulle inte låta sådär", sade han sedan. Själv lät han förebrående, men mild på samma gång. Han kom att tänka på en gammal gubbe. En som hötte med fingret, men utan att förvänta sig så mycket. Med ens var det Hariberth som var den äldre av dem. "Förstår du inte att det beror på skrivböckerna?" fortsatte han. "Att du har börjat läsa i dem. Jag blir ju bara så rädd, när jag tänker på vad det står i dem. Vad du kommer att läsa..." Han tvekade, men bestämde sig för att säga det också. "Jag... jag antar att jag försöker ta reda på... vad du kommer att tänka om dem..."

Det var nytt. Så långt hade han inte tänkt. Han tyckte nog att det var något som klarnade, när han fick höra detdär. Jaså, var det därför! tänkte han igen. Jo, det kunde nog stämma. Visst kunde han häva ur sig ett och annat, han var ju så omedelbar, men inte på dethär sättet. Inte så hänsynslöst. Hariberth verkade ju inte kunna lämna honom ifred. Hela tiden måste han liksom peta på honom, ta reda på vad som fanns därunder. Vad han egentligen tänkte. Om han skulle våga ha honom att läsa allt som han hade skrivit.



o, han förstod. Men inte visste han om han kunde tåla en sådan behandling. "Var det därför som du tog i mig också? För att du ville veta hur jag skulle ta det...?" Han blev nästan lika stel som då. Också nu måste han tvinga fram orden.

Men han tog fel, det var ändå en tröst. "Vad?" sade Hariberth och begrep visst ingenting alls. Och sedan, när det började gå upp för honom hur han hade tänkt, blev han stor i ögonen. "Nej, inte alls!" skyndade han sig att säga. "Det kan du väl ändå inte tro...!" Han lät faktiskt ganska upprörd.

Men sedan tog det emot. Igen ville han inte förklara sig - och igen gjorde han det ändå. "Jag försökte ju visa mig tacksam också." Det verkade som om han satt och tittade på sina fötter. Han hade sandaler på sig och tårna stack ut som små tunna korvar. Men kanske var det bara han som märkte det, Hariberth ville nog bara inte se upp. Det var visst pinsamt för honom att säga detdär. "Jag menar, för att du stod ut med mig hela dendär långa kvällen."

Själv gjorde han det säkert inte lättare för honom. "Det var väl bara för att jag kände mig så skyldig", sade han tillbaka. Sedan blev han ännu mera bitsk. "Dessutom tror jag att du räknade med det."

Hariberth svalde tungt - och erkände. "Jo, jag antar det. Förlåt."



en det kunde han ju inte. Inte ens då var han beredd att förlåta. "Du sade också", påminde han. "Så det fanns väl ett annat skäl också? Det var inte bara det att du kände dig tacksam - eller hur...?"

Hariberth såg upp. "Det andra vill du inte heller veta", sade han, med trots i blicken. "Om jag säger det, då blir du bara ännu argare. Så mycket har jag åtminstone fått klart för mig ikväll."

Men han skulle nog ha sagt det. Det var inte det den betydde, dendär blicken. Det kände han på sig. Skyll dig själv då, kunde han nästan höra honom säga. Du får väl skylla dig själv, när du är så envis. Det är inte mitt fel, om du blir arg. Detdär hade han ju tänkt förut också, men ändå kändes det annorlunda nu. Nu verkade han så liten. Igen hade han gjort sig sådär liten och oansvarig.

Han skulle nog ha sagt det, men ändå blev det inte så. "Vad menar du?" hann han bara säga - och så kunde han själv fylla i. "Jaså. Du skulle hjälpa mig då också. Göra mig lättare att leva med." Han lät bitter. Han hade inte menat att låta på det sättet, men det gjorde han. "Jag undrar bara vad du trodde att det skulle leda till...", fortsatte han - och så förstod han det också. "Du trodde att jag skulle bryta ihop, eller hur? Du hoppades på det, din fördömda valp. Säkert hade du tänkt erbjuda mig din beniga lilla axel att gråta ut emot...!" Jo, Hariberth fick rätt. Han blev arg.

"Inte var det något som jag tänkte", försökte han försvara sig. "Det hände väl bara... För att jag kände mig tacksam och så tyckte jag synd om dig också..."

Synd om...! Det var nästan mer än vad han kunde tåla. Vem ville nu bli tyckt synd om - och dessutom var det ju Hariberths fel...! Det var ju han som hade gjort så att det blev synd om honom. "Om du tyckte så synd om mig", sade han, "kunde du väl bara ha låtit mig komma undan litet lättare?"

"Jo. Kanske hade det varit bättre." Men han såg inte på honom. Han lät inte så övertygad heller. Detdär sade han nog bara för att blidka honom.

Men han blev nog bara ännu argare. "Det hände väl bara...!" härmade han. "Så kan man väl inte säga? Det är väl inget försvar? Vad skulle du ta dig till, om jag också började på samma sätt...? Hoppsan! Jag råkade visst slå till dig. Det blev visst en rejäl smocka, men det var inte meningen...!" Nej, han vet inte. Var det alls jämförbart? Då trodde han väl det, men nu vet han verkligen inte. En kram - och en smocka?

Hariberth tyckte nog inte det. Han sade inget, men han kände ju igen dendär minen. Igen såg han sådär trumpen ut.

"Det kunde ha hänt dendär kvällen", försökte han igen. "Förstår du inte det? Jag kunde ha skadat dig, Hariberth. Du skulle inte ha tagit i mig, när jag var i detdär tillståndet."

Mera trumpen tystnad.



an gjorde ett sista försök. "Men Hariberth. Vad skall det tjäna till? Vad tycker du att du har uppnått egentligen? Inte är det ju något som har ändrat sig mellan mig och Wiba. Inte på grund av det som du sade i alla fall. Jag skulle vilja säga att det enda som verkligen hände var att du fick så mycket ovett att du helst ville krypa in under bordet..."

Detdär roade honom. Han kunde knappt tro det, men Hariberth drog på munnen. Ja, först trodde han faktiskt att han tog fel. Hariberth satt ju i skuggan nu och dessutom hade han blicken i golvet. Men när han såg efter igen, gick mungiporna fortfarande upp. Visst var det ett leende. Han satt där och log för sig själv...!

Förstås kunde han inte låta bli att fråga upp.

"Ja, men då var ni i alla fall överens", sade Hariberth och såg upp. Leendet var kvar. Han verkade inte ha något emot att dela med sig av sin munterhet. "Båda två tyckte ni ju att jag var helt omöjlig..." Sedan blev han allvarlig igen - men inte trumpen. Trumpenheten försvann visst med detdär leendet. "Jag kanske har fel, men litet närmare varandra kom ni kanske ändå? Kommer du ihåg vad Wiba sade, just innan vi skildes?"

Han mindes nog. När de hade lugnat sig igen, hade Wiba sett på honom och sagt att det kändes bra att ha dem här. På Adalia kunde de göra som de ville, utan att behöva bekymra sig om landets styrelse. Här var de nog trygga, hennes båda galningar. Ja, det var väl ungefär så hon hade uttryckt sig. Det var verkligen ganska vågat. Visst hade hon sagt det med både värme och humor, men ändå. Han skulle aldrig ha kunnat svälja det - inte förrän Hariberth hade gjort sitt lilla inlägg och de båda hade blivit rasande på honom. Då gick det. Efter all uppståndelse kunde Wiba säga detdär och han kunde ta emot det också. Nej, han blev inte förolämpad. Faktiskt skrattade han till och med. Han visste verkligen inte vad han skulle säga tillbaka, men han skrattade och höjde sin bägare mot henne. "Skål på dig, syster!"

Så Hariberth hade väl rätt. Något hade ändå hänt. Efter detdär uppträdet var det inte längre så spänt mellan honom och Wiba. Han medgav det, men vad gjorde det för skillnad? Egentligen tyckte han inte att det hade någon större betydelse. Det sade han till Hariberth också. "Kanske var det bra det som hände, men det hann vi ju aldrig komma fram till. Det var du som bestämde det åt oss. Först bestämde du åt vilket håll vi skulle gå - och sedan började du skjuta på också."

Hariberth svarade inte. Igen sjönk han ner i dendär trumpna tystnaden. Jag vet att jag har rätt, fast jag inte kan bevisa det. Nej, Hariberth skulle inte ge sig, men själv kände han att han började få nog. Orkade inte försöka övertyga längre. Han hade ju redan sagt allt han hade tänkt säga, men utan att komma någonvart. Så kändes det i alla fall just då. Hariberth ändrade sig aldrig. Vad han än sade, så betydde det inte ett skvatt.



et var väl därför som det kom, detdär infallet. Han kände sig bitter och så ville han ge igen på något sätt. Det var väl så det hände. Han kan förstå sig själv, men ändå känns det inte bra. Fortfarande känns det obehagligt att tänka på detdär. Han kan bara hoppas att Hariberth aldrig förstod vad han hade tänkt göra.

"Kommer du hit, Hariberth?" började han. Då hade han redan ställt sig upp.

"Vad är det?" Hariberth reste sig också, men tvekade. Visste inte om han skulle ta dedär tre fyra stegen eller inte. Visserligen hade han skäl att vara misstänksam, men han tyckte ändå inte om det.

"Ja, ingen smocka i alla fall", sade han tillbaka, säkert ganska ovänligt.

Ännu tvekade han. Han kunde se på honom vad han tänkte. Varför vill du att jag skall komma över till dig? Kan du inte bara säga det? Men det kunde han ju inte - och till slut kom han ändå. "Jaja", sade han bara och så kom han.

Så stod de mittemot varandra. Det var då han hade tänkt säga det. Nu kan du ju lägga armarna om mig, om du så gärna vill. Nu passar det bättre. Varsågod bara! Han visste varför han skulle ha sagt det. Det var för att få honom att skämmas. Om han inte kunde tala honom tillrätta, så kunde han i alla fall göra så att han också måste känna obehag. Ge tillbaka.

Men så blev det ju inte. Kanske berodde det på att de stod närmare varandra, att han kunde se honom bättre. I alla fall kändes det som om det var först nu som han verkligen såg honom. Såg hur det brann i ögonen på honom och hur huden spände i ansiktet. Hur medtagen han såg ut. "Du har visst inte heller haft det så lätt", flög det ur honom. "Har du inte kunnat sova igen?"

Medkänsla. Det var inte vad de hade väntat sig, inte någon av dem. De blev nog lika förvånade båda två. Och Hariberth, öppen och omedelbar som han var, hann inte skydda sig alls. Känslan gick rakt in i honom - och genast blev han blank i ögonen. "Hela veckan har du bara varit arg på mig", sade han ynkligt som en barnunge.

Inte ens Hariberth stod ut med att vara så skyddslös. Han slog händerna för ansiktet och vände sig bort. Säkert skulle han ha gått därifrån också, om han inte hade hindrat honom... Nej, det gick verkligen inte som han hade tänkt sig. Nu var det ju han som gjorde det, som lade armarna om Hariberth. Han fick tag i armen på honom och drog honom intill sig. Igen handlade han utan att tänka. Jag kan inte låta honom gå.

Så mycket visste han. Han kunde inte låta honom gå, inte på detdär sättet. Men inte blev det rätt nu heller. Inte blir det bra, bara för att man inte tänker. Nej, faktiskt har han haft obehag för detdär också, för att han tog i honom. Men kanske är det inte förrän nu som han börjar inse det. Inte samma slags obehag, inte som med detdär infallet han fick. Dethär var ett mera smygande obehag. Ett sådant där obehag som man kan få när man inte helt förstår.

Det var inte för att han hindrade honom. Det kan han inte tro. Men kanske för det sätt som han gjorde det på. Säkert var han inte så varsam. Fast han tyckte synd om honom, så var han ju arg också, på samma gång. Ännu hade han inte kommit över hans försök att driva på honom. Göra honom lättare att leva med - som Hariberth själv hade uttryckt det. Det var väl därför som han tog i honom som han gjorde. Han minns precis hur hård han var i händerna, till och med när han strök honom över håret. "Åja", sade han. "Du får väl räkna med det, om du tänker fortsätta med att försöka ändra på mig. Folk brukar inte tycka om det och jag är inget undantag. Någonting får du räkna med att det kostar." Och så tog han tag i dendär smala knotiga nacken och skakade om honom. Inte så mycket, men ändå. "Jag vill ju inte att du skall bli hur ivrig som helst", sade han.

Denhär blandningen av ilska och ömhet... Det är väl den som har plågat honom. Ja, som har fått honom att skämmas också... Och ändå hade den inte känts så fel. Han hade i alla fall inte avvisat honom. Och han trodde nog att han var faderlig. För ett ögonblick trodde han säkert det.

Det berodde väl på Hariberth också. Att han fann sig i dendär behandligen. Igen var han en valp som undergivet fann sig i hur den stora hundens behandlade honom... Det var inte för att han ångrade sig, det förstod han ju. Inte heller nu ville han lova något. Han sade inget om att han skulle försöka göra annorlunda nästa gång. Kanske visste han inom sig att han inte kunde? "Jag försöker inte ändra på dig", sade han istället. Vädjade han. "Kan du inte förstå det? Hela tiden var det bara ingivelser. Just då verkade det inte så dumt som jag gjorde..."

Men egentligen var det ju löjligt. Hariberth är fyrtio år gammal. Han borde inte låta sig behandlas på det sättet... och det visste han nog själv också. Säkert var det därför som han blev så röd om kinderna. Han visste att han blev uppläxad som en skolpojke och skämdes över det. De hade båda skämts över det.

Kanske var han ändå inte så långt ifrån att förstå. Med ens fick han ju nog också. Med ens kände han bara vämjelse inför det han höll på med. Han lät händerna falla och tog ett steg tillbaka. "Tycker du att du förtjänar dethär?" frågade han, nästan nyfiket. Han såg på dedär glödande kinderna och fick en ingivelse att han skulle röra vid dem. Men denhär gången lät han bli.

Det var så konstigt. När han hade sagt detdär, så hände det något. Valpaktigheten bara försvann. Det var som om hans fråga hade gjort den onödig. Det kändes så bra - och ändå begrep han ingenting. Allra minst kunde han förstå sig på Hariberths svar. "Jag vet inte", sade han. "Om du tror det, så gör jag väl det." Det lät enkelt, men han förstod inte ett dyft. Hur skulle det kunna bero på honom?

"Ja", fortsatte Hariberth, "jag vill ju vara dig till lags..." Nu försvann skammen också. Det var inte längre kinderna som lyste utan hans leende - hans underbart vackra leende. Det var inte ofta som han log på det sättet, men när det hände kändes det som om allt blev ljust omkring honom. Kanske är det sådan han är, minns han att han tänkte, egentligen. Ett strålande ljus.

Han hade inte en aning om vad han menade. Inte då och knappast nu heller. Däremot visste han att han borde akta sig. När Hariberth log på detdär sättet, det var då som han verkligen kunde ställa till det. Han visste det, men ändå kunde han inte låta bli att le tillbaka. Försiktigt. "Försöker du vara mig till lags?", upprepade han. "Det har jag då inte märkt något av. Du gör ju nästan aldrig som jag vill."

"Gör jag inte?" Leendet slocknade. Med ens var han bara vanlig igen. "Men jag vill ju att du skall tycka om mig, inte vara arg på mig." Nu var det som det brukade. De gjorde sitt bästa för att nå fram till varandra, men ändå kom de visst aldrig fram. Jo, de färdades åt samma håll och vägarna gick precis bredvid varandra, men ändå tog de inte ihop. Så ungefär kände han det.

Han skrattade till. På ett annat sätt kände han sig lättad. Han visste att faran var över. "Det är väl inte att vara till lags! Vad du menar, Hariberth, är visst bara att jag inte skall bli arg på dig - vad du än tar dig till. Om det är det du hoppas på, kan jag lova dig att du kommer att bli besviken. Många gånger."

Såg han ledsen ut? Kanske. Ljuset var i alla fall borta. Igen kunde han se på honom hur trött han var. Det var väl ungefär så han kände sig själv också. Trött och ledsen. Besviken också. Jo, lättnaden fanns där. Faran var ju över, men på samma gång också förtrollningen. Det magiska ögonblicket var förbi. Kvar var bara en känsla av att han hade missat något. Kanske hade deras vägar ändå korsat varandra, bara som hastigast, men han hade knappt märkt det. Han hade inte förstått... vad det nu var han skulle förstå. Det kändes som ett misslyckande också. Han hade inte förstått - och kanske hade hela samtalet gått fel. Inte hade han haft någon bestämd uppfattning om hur det skulle gå, men såhär hade han då inte tänkt sig det.

Men han orkade inte bry sig. Mest av allt kände han sig trött. "Blir du ledsen", sade han till Hariberth, "om jag går ifrån dig nu? Jag orkar inte prata mera ikväll. Antagligen kan vi inte komma så mycket längre heller."

Då log han faktiskt. "Tänker du gå till Tornhuset?" gissade han.

Jo, Hariberth hade rätt. Han tänkte ta huvudet fullt. Hälla i sig så mycket att han inte kunde tänka en enda redig tanke. Det skulle bli skönt, tänkte han. Nästa dag skulle han förstås vara bakfull, men det var också i i sin ordning. Då skulle han inte heller kunna tänka något.

Men ännu var han klar i huvudet. "Tänker du göra mig sällskap?" kom han på. Inte ville han ha Hariberth med sig, om han skulle supa...!

Hariberths leende blev bredare. Tydligen kunde han gissa detdär också. "Nej då", sade han, bara en aning retsamt. "Var inte orolig, morbror. Du skall få göra det ifred."