1.6.1

ängre kom de inte den kvällen. Själv var han också nöjd med att sluta. Inte för att de blev så känslosamma... Jo, han säger de. Nu förstår han ju att det inte bara var han som blev känslosam. Berthold blev ju det också. Faktiskt var det nästan han som började. Det var ju han som gick in i Wibas arbetsrum för att känna efter. För att försöka leva sig in i hur hans systerson kunde ha haft det, när han var liten. Men sedan, när han också började känna sig rörd, då tog han fram dendär torra rösten...

Men han ville gärna sluta. De var båda ganska trötta och dessutom skulle det ju börja handla om dem nu - om honom och Berthold. Om deras första möte. Berthold hade redan läst om det. Det var också ett stycke som ingick i den första skrivboken. Så på det sättet hade det kanske varit naturligt att fortsätta. Som det nu blev, måste han ju vänta. Måste fortsätta att undra vad Berthold hade tänkt om detdär stycket. Men ändå. De skulle inte ha orkat. I efterhand vet han det. De behövde verkligen vila sig, innan de började tala om detdär.

De sköt ju inte upp det så länge heller. Redan nästa eftermiddag kom Berthold tillbaka. Denhär gången satt han vid skrivbordet, när han kom in. Han satt där, men så mycket skrivet blev det säkert inte. Han kunde inte samla tankarna, när han visste vad som väntade. Vad de skulle tala om, han och Berthold. Men han satt kvar och den sista skrivboken, den som han fortfarande höll på med, låg fortfarande framför honom. För första gången hade han inte gömt undan den. Det var förstås inte för att han ville att Berthold skulle läsa den. Verkligen inte. Det var ju den som var den äckligaste av alla. Men han var inte rädd längre. Han hade insett att han kunde säga nej. Berthold skulle inte bara nappa den åt sig.

Berthold satte några vedträn på brasan och själv gick han och hämtade ett krus vin. Morbrodern skulle vilja ha något att dricka, det visste han ju. Det ville han jämt och kanske ännu mera nu, när de skulle börja tala om deras första möte. Om vad Berthold hade sagt till honom dendär gången.

"Läs upp det, du", sade Berthold, när han hade satt sig. Han höll fram skrivboken. Men han tog inte emot den och Berthold satte ner den på bordet istället. Det var hur tydligt som helst. Ingen av dem ville läsa upp dedär raderna för den andre.

Du har inte sagt så mycket om Berthburg", började Wiba försiktigt. "Hur du har haft det där. Har... har min bror behandlat dig väl...?"


äkert var det en ganska mörk blick, som hon fick. Måste hon fråga detdär? Hon om någon borde väl veta hurudan königen var...

Igen måste han komma ihåg. Det var samma dag som han blev föreställd vid hovet. Det var då det hände, men inte förrän högtidligheterna var över. Medan de pågick, hände ju ingenting. Vad han kunde minnas var det ingen som sade eller gjorde något utom det vanliga. Han antog att det var Berthold som han skulle tacka. Han ville väl ha det på det sättet. Först senare, när de blev ensamma med varandra, lät han honom veta vad han verkligen tyckte.

Men då förstod han ännu inte. Han kunde inte gissa vad Berthold skulle säga till honom. Men rädd var han ju. Han kunde ju inte sitta ner, medan han väntade på att bli insläppt. Så mycket hade han ändå hört om sin morbror. Han förstod att det skulle kunna bli obehagligt - och ändå kunde han ju inte ana. Aldrig hade han kunnat tänka sig att det skulle bli så obehagligt som det faktiskt blev.

Berthold satt bakom ett skrivbord. Han såg upp, när han kom in, men reste sig inte. Istället vinkade han. Han vinkade och vinkade och ville hela tiden att han skulle komma närmare, gav sig inte förrän han hade gått runt skrivbordet och stod nästan inpå honom. Han ville tydligen se på honom. Noggrant. Han for med blicken över honom, upp och ner och upp igen. Själv visste han inte alls vart han skulle se.

Svetten rann längs ryggen på honom. Han visste inte var han skulle ha ögonen. Men ändå lade han ju märke till det - hur lika de var. Berthold var förstås större. Till och med när han satt, kunde man se hur storväxt han var. Men Wiba var också lång och kraftig, åtminstone för att vara kvinna, och de hade precis samma slags hår. Brunt, men ändå så färglöst på något sätt. Det bruna gick väl mot grått, men säkert berodde det på hårstråna också, att de var så raka och stela. Raka och stela, upprepade han för sig själv. På något sätt förstod han att det var rätt. Det var en bra beskrivning på de båda syskonen. Raka breda axlar. Stora grova fingrar. Grova regelbundna ansikten.

"Jaha", sade Berthold till sist. "Du är alltså dendär silvarpojken som min syster har tagit till sitt hjärta. Som hon till och med har gjort till sin arvinge." Han log, när han sade det, men inte var det något varmt leende. Men han var belåten, det märkte han nog. Kanske förstod han varför också. Berthold hade tyckt om vad han såg - eller rättare sagt vad han inte såg. "Inte vill jag ju verka besviken", fortsatte han, "men nog hade jag väntat mig att min... systerson skulle vara lite... ståtligare. Silvarerna är ju inte så långa, men de brukar ju vara ganska stadiga. Men du, min pojke, har visst varken längd eller bredd."

Men ögonen - de var inte lika. Jo, Wibas ögon var väl också blå, men ändå inte alls som Bertholds, inte alls så ljusa och klara. Han hade aldrig sett någon som hade sådana ögon - det lyste ju nästan om dem. Det var vackra ögon, det tyckte han nog, men skrämmande. De gav ljus ifrån sig, men inte någon värme. Han kom att tänka på istappar.

Inte tänkte han väl detdär. Kanske var det mera något som han kände. Egentligen kunde han ju inte tänka. Han förstod att han blev förolämpad och försökte komma på något. Han hade så gärna velat säga något tillbaka, något lika elakt. Men det kom inga tankar. Det enda han visste var att han kände sig het. Antagligen var han röd i ansiktet. Det var väl därför som Bertholds leende blev ännu bredare.

"Det skall du veta, Hariberth av Adalheim." Det lät konstigt, när Berthold använde hans titel. Han betonade den alldeles för mycket. "Du skall veta att jag skulle ha hindrat henne, om jag bara hade anat. Men inte kunde jag gissa vad Wiba hade i tankarna. Att hon var så maktgalen att hon inte kunde ordna med en arvinge på det normala sättet, genom att gifta sig." Han skrockade till, med ens nästan belåten med systerns tilltag. "Om hon hade gift sig, förstår du, skulle hon ju inte ha kunnat fortsätta som hochherrinna. Då säger lagen att det är maken som skall styra. Men det kunde hon inte finna sig i. Tydligen kunde hon inte släppa makten, när hon en gång hade fått tag i den."

Sedan såg han så förväntansfull ut att han förstod att det skulle komma något ännu elakare. "Så hon behövde dig verkligen, Hariberth. Bara ett barn som du, ett som saknar föräldrar, kunde rädda hochherrskapet åt henne. Det förstår du väl? Hon hade ju inte kunnat adoptera dig, om du inte hade varit ett hittebarn." Han visste att det var sant, för Wiba hade också talat med honom om detdär. Hon hade inte använt samma ord eller tonfall, men betydelsen hade varit densamma. Den gången hade han knappt hört på, det hade inte verkat så viktigt just då. Men nu kände han sig förnedrad. När han kom ihåg att det var det som var meningen, knöt sig nävarna av sig själva.

Berthold skrattade, men ändrade genast sätt. "Seså, pojke", sade han sakligt, "lugna ner dig nu. Du får nog lov att vänja dig vid sådana där anmärkningar. Du kommer snart att märka att berthburgarna inte är så glada åt att ha en silvar ibland sig. De menar att silvarerna skall sköta sina jordlappar och inte blanda sig i landets styrelse, som de ändå inte begriper sig på. Det tycker jag själv också, men ändå har jag beslutat att du skall få stanna här. Inte för att jag tror att du är mera lämpad att styra än andra silvarer, men för att olyckan redan är skedd. Det var ett misstag av Wiba att göra dig till sin arvinge, men hon gjorde ändå klokt i att sända dig hit. Om någonting kan rätta till detdär misstaget, så är det säkert denhär skolningen. Du kommer att bli undervisad tillsammans med de andra hochherresönerna, landets framtida styresmän.

Men det skall du komma ihåg, min lille silvar." Med ens var sakligheten också borta. På slutet var det bara tänder och klor. "Din ställning är inte säker. Långt därifrån. Kanske låter jag dig ärva Adalheim eller också gör jag det inte. Din enda möjlighet är att vara uppmärksam - inte bara på dina lärare utan på mig också. Framför allt på mig. Lyssna noga på vad jag vill att du skall göra, nu och i framtiden, så kanske det blir som du vill... Men jag varnar dig, Hariberth. Försök inte gå emot mig, inte det allra minsta. Då är det inte bara din ställning utan också ditt liv som är i fara. Förstår du vad jag säger, pojke?"

Han spände ögonen i honom, fordrade att han skulle svara, men läpparna var så torra. Hur han än försökte, kunde han inte få fram något ljud. Så han nickade bara och Berthold nickade tillbaka. Han blev så lättad när han gjorde det - att han godtog hans svar, att han äntligen fick gå därifrån.


å, hur var min bror?" frågade hon igen.

Hariberth ryckte på axlarna. "Jag har inte sett till honom så mycket. Enda gången som han talade med mig var när jag just hade kommit. Då kallade han in mig på sitt arbetsrum."

"Och vad sade han den gången?"

Igen ryckte han på axlarna. Han försökte verka likgiltig, men hon kunde nog se att minnet plågade honom. "Han sade att silvarer inte förstår sig på att styra. Men att jag kanske ändå skulle få bli hochherre, om jag gör precis som han säger..."

Hon nickade bistert. Detdär lät nog som hennes bror.

"Men jag får inte göra emot honom, inte det allra minsta. Om jag gör det, sade han, skulle... skulle han... se till... så jag inte överlever..."

"Vad? Hotade han dig till livet?!" Hon ville inte tro det. Inte ens hennes knöl till bror kunde väl säga något sådant till en trettonåring?

Men hon kunde inte se på honom. Varför skulle hon plåga sig, när hon ändå inte kunde hjälpa honom? Hon visste ju redan vad hon skulle säga, vad hon måste säga. "Hariberth", började hon, "jag förstår nog att du har haft det besvärligt i Berthburg, men ge inte upp. Bry dig inte om Bertholds pikar. Min bror har en elak tunga och du är minsann inte den enda som fått lida för den. Han strör omkring sig elakheter bara för att sätta folk på prov, för att se vad de är gjorda av för virke. Försök bara att behärska dig. Det brukar göra intryck på honom."

Orden rann ur henne, precis som om hon skulle ha övat på dem. Senare skulle hon undra över det. Tänk om hon hela tiden hade vetat? Kanske hade hon känt på sig att hon en dag skulle bli tvungen att säga just dehär orden...? "Inte heller skall du ta så allvarligt på hans krav på lydnad. Just nu skall du förstås inte gå emot honom, men senare, när du är Adalheims hochherre, kommer du att ha mera frihet. Då har du en egen maktställning att stöda dig på. Den kan rentav bli så stark att det är königen som frågar efter din vilja och inte tvärtom..."

Kanske hade hon övat. Men i så fall hade det inte varit någon nytta med det. "Kan ni inte ordna så att jag får undervisning här på Adalia istället, mor?" hörde hon Hariberth säga. Han hade ju inte ens hört på...!

Han lät så hoppfull, men själv kände hon sig bara mera eländig. Hon tvivlade ju inte på att det var hennes skyldighet att beröva honom beröva honom detdär hoppet. "Att bli undervisad på Adalia skulle inte vara detsamma, Hari. Hochherre blir man på slottet eller så blir man det inte alls. Vem skulle bry sig om dina anspråk på Adalheim, om du inte har fått din skolning på slottet...?" Hon skakade långsamt på huvudet. "Nej, Hari, du måste nog härda ut i Berthburg. Lär dig att handskas med dina fiender och försök också att hitta några vänner..."

Hariberth svarade inte. Plötsligt reste han sig bara upp och gick mot dörren. Hon skulle just be honom komma tillbaka, när han själv vände sig om. "Då tror jag inte att jag vill bli hochherre, mor. Ni får nog försöka hitta en annan arvinge till Adalheim."
Kanske darrade han på rösten. Han var nog inte så lugn och kall, som han försökte verka. Fast kanske var det inte förrän senare som hon kom att tänka på det. Just då blev hon väl bara stum. Tankarna blev så orediga att hon inte kunde säga något alls. Berthold! kom det för henne. Sådär brukar han också låta. Tydligen är det på honom som han brås... Under ett kort ögonblick glömde hon bort att de egentligen inte var släkt med varandra.

Sedan ville hon ha en ursäkt. Han skulle inte tala till henne på detdär sättet. Det var ouppfostrat och dessutom hade han ju ingen orsak. Hon hade ju bara tänkt på hans bästa. Han borde ha lyssnat, för det var goda råd som han hade fått. Det var hon säker på... Hon skulle just säga det till honom, när hon märkte att hon var ensam. Hariberth hade redan gått därifrån.