1.5.2

ast inte var det ju bara Berthold som blev upprörd. Om han skall vara ärlig, blev han det själv också. Kanske ännu mera än morbrodern. I alla fall visade han det mera. Han var ju nära att börja skrika åt honom, fast han nästan inte hade sagt något alls. Vad hade han sagt egentligen? Att detdär var hans egna tankar och inte Wibas. Men det var ju sant. Det visste han själv också - och ändå blev han så upprörd. "Säg det bara!" sade han, när Berthold hade tystnat. "Du kan lika gärna säga att jag ljuger, för det är ju ändå det som du tänker. Erkänn det bara!"

Berthold ville säga något lugnande, det syntes på honom. Men så ändrade han sig, förstod kanske att det inte skulle hjälpa. Att han inte ville ha någon meningslös klapp på axeln. Det var väl därför som han började förklara istället. "Inte menar jag att du ljuger, Hariberth. Kanske har jag sagt något åt det hållet, men det var ju mest på skoj. Men det kan jag inte förneka, att det känns konstigt dethär. Du skriver som om du visste allt om henne, men det gör du ju inte. Hur skulle du kunna göra det? Du är hennes adoptivson, det är på det sättet som du känner henne. Men jag är ju hennes bror. Om jag skulle sätta mig ner och skriva om henne, skulle det säkert bli en helt annan historia. Håller du inte med om det?"

Jo, han höll med. Men det var ju så självklart! Han behövde inte få det förklarat för sig. Han försökte säga det, men Berthold fortsatte bara. "Om Wiba skrev om sig själv, skulle det också bli en annan historia, säkert sannare än både din eller min. Ja, det antar jag i alla fall. Hon måste ju vara den som bäst känner till sitt eget liv. Men inte vet jag om jag skulle vilja säga sann. Också hon kan väl bara se från ett enda håll..."

Igen ville han komma emellan. Denhär gången märkte han det, men bad med blicken om att få fortsätta. Så han försökte tåla sig. "Men när jag läser din historia, Hariberth, då glömmer jag ju bort detdär. Fast jag vet att det är bara dina åsikter, så börjar jag tro på det du skriver. Att det är hela sanningen. Och det beror på detdär sättet som du skriver på. Du skriver ju som om du var där, som om du visste precis allt... Jag antar att du kommer ihåg något. Att Wiba har sagt något om dedär samtalen med Gerwald Arn. Men det är ju inte det du skriver. Istället talar du om hur hon känner sig just före ett sådant där samtal. Precis som om du skulle kunna ha reda på det."

"Jag vet detdär!" Nu kunde han inte hålla sig längre. Han tyckte att Berthold slösade bort deras tid. "Jag försökte ju tala om det för dig också. Förbereda dig på hur jag skriver. Men du hörde tydligen inte på." Hans röst blev gällare och fingertopparna slog mot bordsytan. Tapp tapp tapp. "Jag visste väl det. Jag visste väl att du inte skulle kunna förstå. Vi skulle aldrig ha börjat tala om dethär..."

Med ens kände han Bertholds hand över sin. Över sina rastlösa fingrar. Han slet genast åt sig handen. Skulle han börja nu igen?! tänkte han. Varför kunde han inte låta honom vara ifred? Han kunde väl hålla inne med det, i alla fall denhär gången. När han visste hur rädd han var.

Men han tog fel. Han behövde bara se på Berthold för att bli säker på det. Han hade inte tänkt... uppfostra honom. Faktiskt var det ganska länge sedan sist. Det måste han ju medge. Berthold hade blivit försiktigare. Men när han först kom till Adalia, då kunde kunde han verkligen få höra. Jo, han kunde tänka sig att bli hans morbror, men bara på vissa villkor. Nej, det sade han förstås inte. Men han förstod det ändå. Plötsligt var det så viktigt att han var Adalheims hochherre och att han gjorde väl ifrån sig också. Och Berthold visste förstås precis hur ett hochherrskap skulle skötas.

Men det var då, för tjugo år sedan. Nu såg han bara gammal ut. Gammal och grå. Han såg ut som aska i ansiktet. "Om du inte lugnar ner dig", sade han, "så vet jag inte vad jag gör. Jag vågar nog inte säga ett enda ord till." Det var inte något hot. Han sade det så lågt att han knappt kunde höra det. Faktiskt lät det mest som en bön. Gör inte dethär mot mig, mot oss...!

Han försökte ta sig samman. "Kanske har du rätt. Kanske är det orättvist att skriva som jag gör, som om jag visste precis allt. Men det hjälper ju inte. Jag är ju redan nästan färdig och det blev ju på dethär sättet. Inte någon dagbok utan en historia istället. Jag vet inte varför. Kanske kunde jag inte skriva på något annat sätt..." Han såg på Berthold, men fick inget stöd. Han var fortfarande grå i ansiktet. "Men du känner ju henne", försökte han säga. "Om det var en främmande mänska, då skulle jag kanske förstå dig. Men det är ju Wiba, din egen syster. Då behöver du väl inte tro på allt? Säkert kommer du att märka, om jag skriver något fel. Något som du inte kan gå med på..."

Då svarade han i alla fall. "Var inte så säker. Kanske känner jag henne inte alls så bra.. Fast hon är min syster och vi båda växte upp i Berthburg, så tror jag inte att vi sågs så mycket. Jag har i alla fall inte så många minnen av henne. Hon var ju flicka och tre år yngre också och jag, jag skulle ju bli könig. Jag har ju berättat om det. Om hur det var. Att det var så mycket ståhej omkring mig... Och senare, när vi blev vuxna, kom vi ännu längre ifrån varandra. Wiba flyttade ju bort... Ja, det ville hon förstås inte. Det var jag som tvingade henne, precis som du skriver. Det tänker jag inte förneka. Jag tvingade henne att gifta sig med gamle Ehewald - så att hon kunde börja husera i Adalheim istället..."

Han skakade på huvudet och skrattade. Men så glad lät han ju inte. "Dumt nog gjorde jag det. Tvingade henne till Adalheim. Jag trodde ju att det skulle ge mig ett övertag i denhär delen av landet. En hochherre som börjar bli gammal och så min egen syster. Men så blev det ju inte..." Han skrattade igen. Lika glädjelöst. Ännu ett misstag, kunde han nästan höra honom tänka. "Jag borde väl ha kunnat gissa. Ja, som vi grälade om detdär giftermålet... Inte kommer jag ihåg så mycket av Wiba, inte från dendär tiden. Men detdär kan jag ju inte glömma. Då visade hon verkligen vad hon gick för...! Du beskriver det så bra. Inte har jag något att invända här heller. Hon försökte ju med allt. Precis allt. Du kan inte ana hur nära jag var att ge efter... Vilket förstås är precis vad jag borde ha gjort. En klok karl skulle inte ens ha låtit henne komma i närheten av Adalheim...

Men är det något som stöter dig då?" skyndade han sig att säga. Han var väl litet orolig för att de skulle komma av sig.

"Egentligen inte", sade Berthold. Men han lät så vresig, när han sade det. "Det finns inget som jag kan sätta fingret på och säga att dethär är fel. Men vad har det för betydelse? Jag menar, när jag nästan inte kommer ihåg något. Om jag bara har några få egna hågkomster och de inte går emot det som du berättar, ändrar det väl inte på så mycket? Din historia blir ju inte sann för det. Den bara verkar sann..." Han skruvade på sig. Olustigt. "Jag tror att det är det som stör mig. Jag vet inte hur jag skall försvara mig mot det som du skriver. Det går in i mig och tar över, blir den enda sanningen för mig också..."

Kanske var det först då som han började förstå. Hur det kunde kännas att läsa det han skrev. Hur det kändes för Berthold. Varför han blev så upprörd. Men det hjälpte ju inte. Det var ändå på det sättet som han hade skrivit.

Det satt tysta en lång stund. Han försökte tänka, men inte kom han på något. "Du måste väl sluta bara", sade han till sist. "Det finns ju ingen annan lösning. Glöm bort skrivböckerna och så fortsätter vi som vi gjorde förut..." Han försökte säga det lätt. Som om de bara behövde ta ett steg tillbaka. Men inte var det ju så han kände sig.

Berthold såg upp. Ett ögonblick verkade han överlägga med sig själv. Men sedan skakade han på huvudet. "Ha inte så bråttom nu, Hariberth. Kanske behövde vi bara reda ut dethär...?" Men han lät inte så säker. Kanske sade han det mest för att vinna tid. Ändå var det som om något skulle ha förändrats mellan dem. Han lät redan lugnare.

En stund senare var det ännu tydligare. "Var inte orolig", sade han. "Jag tror nog att jag kan klara av dethär."

Han ville förstås veta varför. "Ja...", sade han tveksamt. "Hur skall jag säga det? Kanske kom jag fram till att det inte gör så mycket. Vad du än hittar på om Wiba, så kan det kanske ändå inte rubba mig. Jag tror att det var det som jag var rädd för. Att jag skulle bli tvungen att börja tänka som du. Att det skulle hända utan att jag ville det och framför allt utan att jag märkte det. Att din historia skulle bli min - och min egen skulle gå förlorad. Men när jag tänker efter, så tror jag inte att det är möjligt. Min historia är ju inte bara det som jag kommer ihåg. Den är ju så mycket mera än det. Den är väl allt som har gjort mig till den jag är idag...

Han log. "Kanske kan du lura mig lite grann, Hariberth. Men inte så mycket. Antagligen har du rätt i detdär som du sade förut. Jag kommer nog att känna av det, om du skriver något som jag verkligen inte kan gå med på..."

Där tog det slut. Deras långa samtal om hans skrivsätt. Berthold kom till samma slutsats som han, men på sitt eget sätt. På sitt eget krångliga sätt. Han såg säkert ut som ett frågetecken, men Berthold blev lättad. Det var ju tur att han förstod sig själv i alla fall. Faktiskt blev han så lättad att det halkade ur honom: "Så upp med hakan, gosse lilla. Jag tror du får ljuga som du vill härefter."