1.6.2

erthold slog upp mera vin åt sig. "Jag måste nog ha en till", sade han, "om jag skall våga säga något om dehär styckena. Sade jag verkligen allt detdär?" Med en djup suck sjönk han tillbaka ner i stolen.

"Det har jag ju sagt. Jag har inte hittat på något om dig." Han försökte sig på ett leende, men läpparna började darra igen. Själv skulle han minsann också ha behövt mera vin. Men kruset fick stå. Det var länge sedan han inbillade sig att han kunde dricka som Berthold gjorde. "Det behövdes ju inte. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte glömma dedär orden..."

"Ja, så är det med knölar", sade Berthold och tog en stor klunk. "Men glömmer dem inte så lätt."

"Så sant." Han log igen, redan säkrare. Det var Bertholds förtjänst, visste han. Nu hade han gjort det igen. Jämt skulle han säga något så att de inte skulle bli så känsosamma. Något oberört. Men denhär gången var han nästan tacksam. "Men kommer du inte själv ihåg någonting?"

"Inte vad jag själv sade. Men dig minns jag nog, i alla fall dedär knutna små nävarna..." Han drog på munnen. "Du hade visst glömt bort hur liten du var. Jag trodde ju nästan att du skulle flyga på mig..."

"Och vad skulle du då ha gjort?" Han borde väl inte ha frågat, men orden bara kom.

Berthold skrattade. "Behöver du fråga? Säkert skulle du ha fått ditt livs omgång, systerson..." Det blänkte till i ögonen på honom. Retsamt. "Synd att det inte blev av förresten. Om jag hade värmt upp ändan på dig ibland, skulle jag säkert inte ha haft så mycket besvär med dig..."

Han blev alldeles varm, både i ansiktet och undertill. Igen hade han dedär känslorna, fast han trodde att han hade kommit över dem. Det gjorde honom så arg, så besviken - och på Berthold också. För all del. Han borde inte ha frågat, men Berthold kunde väl också hålla mun någongång. Han hade inte behövt förödmjuka honom på detdär sättet.

"Fortfarande vill du bara straffa mig!" Igen talade han utan att tänka. Med ens trodde han att han förstod. "Det var därför som du sade det, eller hur? Innerst inne skyller du tydligen allt på mig..."

Men Berthold skakade på huvudet. "Skyller på...? Nu förstår jag inte alls hur du menar. Inte varför du blir så arg heller." Ändå såg han nästan rädd ut. "Jag skojade ju bara..."

"Visst inte!" avbröt han. "Du ville ge mig en omgång, erkänn bara! Det måste ha varit nu, för den gången skulle du minsann inte ha gjort det. Kanske skulle jag ha fått stryk, men inte av dig i alla fall. Så nära ville du inte ha mig. Det skulle väl ha fått dig att känna dig som min morbror på riktigt..."

Berthold bara stirrade. Nej, det var inte som han låtsades. Blicken var alldeles tom. Han förstod verkligen inte. Men det kunde han inte stå ut med. Fort sträckte han sig efter vinkruset. Åh, så han önskade att han hade kunnat tiga. Nu skulle Berthold förstås bara tycka att han var konstig. Händerna darrade på honom, när han slog upp mera vin.