1.4.3

ar det länge sedan du skrev dethär?" började han. "Ibland kan jag knappt tro att det verkligen är du. Jag hade kanske väntat mig att du skulle låta... enklare, mera som när du pratar. Fast... det är kanske mest i början, som det blir sådär... uppstyltat. När du skriver om Adalheim, till exempel. Hör på dethär stycket:

Adalheim var väl det lyckligaste av Bertholias tolv hochherrskap. Det var beläget i königrikets sydvästra hörn, i ett leende landskap av mjuka bördiga kullar och lummiga lövskogsdungar, kringgärdat i väster och öster av tvillingfloderna Oth och Trud.

Silvarerna, som också här utgjorde merparten av befolkningen, undertrycktes visserligen, men av bertholdarnas minst tyranniska härskare, hochherrinnan Wiba, könig Bertholds IV mildare syster. Hon gjorde stora ansträngningar för att förbättra livsvillkoren för 'sina bönder', även om drivkraften bakom hennes handlande är oklar. Hon verkar ha sett på hochherrskapet som ett slags prydnadsföremål, vilket hade till uppgift att vara så vackert som möjligt och inte fick ha skönhetsfläckar som hungriga och smutsiga mänskor, fallfärdiga hus och skränande missnöjda folkmassor.

Om silvarerna anade någonting av dethär, så lät de sig inte bekomma. Så länge som hochherrinnan Wiba visade en sådan uppenbar omsorg om deras välfärd, betydde hennes motiv inte så mycket. Av samma skäl var det inte många som ville lyssna till de upproriska lockrop som kom från det övriga landet. Visst ville också Adalheims silvarer styra sig själva, men de framhärdade inte. Eftersom hochherrinnan Wiba fattade ungefär samma beslut som de själva skulle ha gjort, var det inte omöjligt att uthärda hennes egenmäktighet.