1.5 Hochherrinnan Wiba

et blev tyst. En besvärad tystnad, som det brukar heta. Den varade ända tills Berthold kom att tänka på skrivboken. Han kunde ju fortsätta att tala om den. Han höll den fortfarande i handen. "Nu blir det ju tydligt", sade han och bläddrade fram ett par sidor. "Ja, detdär som du kom fram till förut. Att du inte skriver historia utan berättar om dig själv istället. Nu börjar det ju handla mera om dig..."

Han tvekade igen. Kände sig väl litet skyldig fortfarande. Men han ville säga det. Han kunde visst inte låta bli. "Ja, det är väl så jag skall tänka det? Det handlar om Wiba, men egentligen är det väl om dig själv nu också..." Han lät så harmsen. Det hade verkligen inte hjälpt att förbereda honom. Fortfarande kunde han inte smälta detdär. Hans sätt att berätta.

Hochherrinnan Wiba suckade tungt. Hela förmiddagen hade hon granskat räkenskaperna för Adalia, hennes egen lantgård. Det gick bra för gården, så det var ingen ledsam sysselsättning, men hon började ändå bli trött. Det skulle vara skönt att sträcka på benen ett tag. När hon blev klar, skulle hon nog söka upp gamle Uodalrik och be honom visa henne de nya hroderankorna. Kanske fanns det inte så mycket att se ännu, men med trädgårdsmästaren kunde hon alltid drömma en stund. Hon visste inte riktigt vad Uodalrik såg framför sig, men i hennes dröm var det fest och gästerna drack av det nya hrodevinet. De log och sade att 'Adeliana' var det bästa hrodevin de någonsin hade smakat.

Hon behövde få drömma en stund, för på eftermiddagen skulle hon ha ett möte med Gerwald Arn, överbefälhavaren för Adalheims styrkor, och det skulle nog inte bli så roligt. Säkert skulle han igen försöka övertyga henne om att just hans verksamhet behövde mera resurser. När hon tänkte på Gerwald Arn, önskade hon nästan att hon bara hade Adalia att ta hand om. Här fick hon ställa som hon ville, men inom hochherrskapet fanns det alltid så många viljor att ta hänsyn till. Det var tungt att jämka, även om hon egentligen var bra på det. Efter sjutton år som hochherrinna visste hon oftast när hon skulle pressa på och när hon skulle ge efter litet grann.

Men för det mesta trivdes hon som hochherrinna. Hon var gärna den som höll i trådarna, även om hon inte ville tro att hon var lika maktlysten som brodern, Bertholias könig. Kanske var det inte makten i sig som hon gladde sig åt utan mera de stora möjligheter som den öppnade. Genom sitt ämbete kunde hon verkligen åstadkomma något. Hon ville förändra livet för sina undersåtar, men göra det lättare för dem och inte som Berthold gjorde. Han tänkte bara på krig och verkade inte ens märka vilka umbäranden han utsatte befolkningen för. Redan hade han börjat drömma om ett nytt krig, fastän landet ännu inte hade hämtat sig från det förra.

Hon hade fått sitt ämbete på det enda sätt som den bertholdska lagen kände till att kvinnor kunde få det, nämligen genom att bli änka till en hochherre som inte hade några andra arvingar... Nog var det märkligt hur allt hade vänt sig till det bästa. Hon hade inte kunnat tänka sig något värre än att gifta sig med Ehewald av Adalheim, men ändå hade deras förening lett till så mycket gott. I efterhand var hon nästan beredd att tacka Berthold för att han hade tvingat henne att gifta sig med den snart sextioårige hochherren. Men så hade det minsann inte känts den gången. Då hade hon gjort allt för att få Berthold att ändra sig, men varken hennes tårar eller hotelser om självmord hade gjort något intryck på honom. Han hade bara sagt att det var hennes plikt som bertholdare att sätta landets nytta främst. Genom att gifta sig med Ehewald kunde hon föra Adalheim närmare tronen.

Dessbättre hade den gamle hochherren inte varit så svår att leva med som hon hade trott. Han hade inte propsat på att hon skulle dela säng med honom utan bara sagt att han hoppades att hon skulle ändra sig så småningom. Så hade han sagt, men numera misstänkte hon att det bara hade varit en artighet. Antagligen hade han varit lika lättad som hon över att slippa det intima umgänget. Kanske kände han sig svag, för bara några veckor senare hade han ju fått detdär slaganfallet som gjorde honom förlamad. Han hade förlorat talet också och det hade hon tagit som skäl för att börja undvika honom. De kunde ju ändå aldrig komma nära varandra, hade hon sagt till sig själv. När han hade dött, just före årsdagen av deras bröllop, hade hon inte känt någon sorg, men däremot ett sting i samvetet. Så ensam han måste ha känt sig dendär sista tiden.

Men sedan hade hon fått annat att tänka på. Redan under Ehewalds sjukdomstid hade hon börjat förbereda sig för att ta över hochherrskapet och efter begravningen hade brådskan bara ökat. Hon hade ju inte fått någon skolning för sitt ämbete, så hon hade tvingats sätta sig in i många nya ämnesområden på samma gång, Men så småningom, när den värsta osäkerheten lagt sig, hade hon känt en oväntad tillfredsställelse. Hon hade börjat ana att hon inte bara skulle klara av att styra Adalheim utan också tycka om att göra det. Hon hade fått någonting att bry sig om, det var väl det som hade känts så bra. Först då hade hon förstått hur tomt hennes liv hade varit förut, innan hon blev hochherrinna.

Hochherrskapet hade blivit hennes livsverk, men därmed också någonting att oroa sig för. Framför allt hade hon tänkt på att hon inte hade någon arvinge. När hon dog, måste Adalheim gå tillbaka till königen. Antagligen skulle han heta Rabe vid den tidpunkten, men det gjorde ingen skillnad. Jungkönigen lovade att bli precis som sin far. Han skulle slösa alla tillgångar på vettlösa krig och säkert inte ge sig förrän Adalheim var alldeles barskrapat. Den tanken hade hon inte kunnat stå ut med. Men hon kunde inte gifta om sig heller. Om hon fick en son, skulle han ärva hochherrskapet, men inte efter henne...! Giftermålet skulle göra maken till hochherre och själv skulle hon bara vara hochherrfrau igen. Hon skulle inte längre vara den som styrde i Adalheim.

Den tanken hade hon inte heller uthärdat. Men igen hade hon haft lyckan med sig. En tredje valmöjlighet hade uppenbarat sig, alldeles oväntat. En morgon för tretton år sedan hade en tjänstekvinna kommit med ett spädbarn till henne, en pojke som bara hade varit någon månad gammal. Tjänstekvinnan hade hittat barnet i en korg utanför sin dörr tillsammans med ett brev med påskriften "Till Hochherrinnan av Adalheim". Wiba mindes den ovana spretiga handstilen och de klumpigt vädjande orden. 'Höga dam, dethär barnet har inga föräldrar eller släktingar som kan ta hand om det. Kan ni som är rik och mäktig hjälpa det att få ett hem?'

Pojken hade tagit hennes finger i ett hårt grepp. Hon hade nog vetat att spädbarn kunde göra på det sättet, men ändå hade det berört henne. Det var som om han hade sagt till henne att de behövde varandra, han lika väl som hon. Först några år senare hade hon adopterat honom, men beslutet hade hon kanske fattat redan i dendär stunden.

ast inte var det ju bara Berthold som blev upprörd. Om han skall vara ärlig, blev han det själv också. Kanske ännu mera än morbrodern. I alla fall visade han det mera. Han var ju nära att börja skrika åt honom, fast han nästan inte hade sagt något alls. Vad hade han sagt egentligen? Att detdär var hans egna tankar och inte Wibas. Men det var ju sant. Det visste han själv också - och ändå blev han så upprörd. "Säg det bara!" sade han, när Berthold hade tystnat. "Du kan lika gärna säga att jag ljuger, för det är ju ändå det som du tänker. Erkänn det bara!"

Berthold ville säga något lugnande, det syntes på honom. Men så ändrade han sig, förstod kanske att det inte skulle hjälpa. Att han inte ville ha någon meningslös klapp på axeln. Det var väl därför som han började förklara istället. "Inte menar jag att du ljuger, Hariberth. Kanske har jag sagt något åt det hållet, men det var ju mest på skoj. Men det kan jag inte förneka, att det känns konstigt dethär. Du skriver som om du visste allt om henne, men det gör du ju inte. Hur skulle du kunna göra det? Du är hennes adoptivson, det är på det sättet som du känner henne. Men jag är ju hennes bror. Om jag skulle sätta mig ner och skriva om henne, skulle det säkert bli en helt annan historia. Håller du inte med om det?"

Jo, han höll med. Men det var ju så självklart! Han behövde inte få det förklarat för sig. Han försökte säga det, men Berthold fortsatte bara. "Om Wiba skrev om sig själv, skulle det också bli en annan historia, säkert sannare än både din eller min. Ja, det antar jag i alla fall. Hon måste ju vara den som bäst känner till sitt eget liv. Men inte vet jag om jag skulle vilja säga sann. Också hon kan väl bara se från ett enda håll..."

Igen ville han komma emellan. Denhär gången märkte han det, men bad med blicken om att få fortsätta. Så han försökte tåla sig. "Men när jag läser din historia, Hariberth, då glömmer jag ju bort detdär. Fast jag vet att det är bara dina åsikter, så börjar jag tro på det du skriver. Att det är hela sanningen. Och det beror på detdär sättet som du skriver på. Du skriver ju som om du var där, som om du visste precis allt... Jag antar att du kommer ihåg något. Att Wiba har sagt något om dedär samtalen med Gerwald Arn. Men det är ju inte det du skriver. Istället talar du om hur hon känner sig just före ett sådant där samtal. Precis som om du skulle kunna ha reda på det."

"Jag vet detdär!" Nu kunde han inte hålla sig längre. Han tyckte att Berthold slösade bort deras tid. "Jag försökte ju tala om det för dig också. Förbereda dig på hur jag skriver. Men du hörde tydligen inte på." Hans röst blev gällare och fingertopparna slog mot bordsytan. Tapp tapp tapp. "Jag visste väl det. Jag visste väl att du inte skulle kunna förstå. Vi skulle aldrig ha börjat tala om dethär..."

Med ens kände han Bertholds hand över sin. Över sina rastlösa fingrar. Han slet genast åt sig handen. Skulle han börja nu igen?! tänkte han. Varför kunde han inte låta honom vara ifred? Han kunde väl hålla inne med det, i alla fall denhär gången. När han visste hur rädd han var.

Men han tog fel. Han behövde bara se på Berthold för att bli säker på det. Han hade inte tänkt... uppfostra honom. Faktiskt var det ganska länge sedan sist. Det måste han ju medge. Berthold hade blivit försiktigare. Men när han först kom till Adalia, då kunde kunde han verkligen få höra. Jo, han kunde tänka sig att bli hans morbror, men bara på vissa villkor. Nej, det sade han förstås inte. Men han förstod det ändå. Plötsligt var det så viktigt att han var Adalheims hochherre och att han gjorde väl ifrån sig också. Och Berthold visste förstås precis hur ett hochherrskap skulle skötas.

Men det var då, för tjugo år sedan. Nu såg han bara gammal ut. Gammal och grå. Han såg ut som aska i ansiktet. "Om du inte lugnar ner dig", sade han, "så vet jag inte vad jag gör. Jag vågar nog inte säga ett enda ord till." Det var inte något hot. Han sade det så lågt att han knappt kunde höra det. Faktiskt lät det mest som en bön. Gör inte dethär mot mig, mot oss...!

Han försökte ta sig samman. "Kanske har du rätt. Kanske är det orättvist att skriva som jag gör, som om jag visste precis allt. Men det hjälper ju inte. Jag är ju redan nästan färdig och det blev ju på dethär sättet. Inte någon dagbok utan en historia istället. Jag vet inte varför. Kanske kunde jag inte skriva på något annat sätt..."

Han såg på Berthold, men fick inget stöd. Han var fortfarande grå i ansiktet. "Men du känner ju henne", försökte han säga. "Om det var en främmande mänska, då skulle jag kanske förstå dig. Men det är ju Wiba, din egen syster. Då behöver du väl inte tro på allt? Säkert kommer du att märka, om jag skriver något fel. Något som du inte kan gå med på..."

Då svarade han i alla fall. "Var inte så säker. Kanske känner jag henne inte alls så bra.. Fast hon är min syster och vi båda växte upp i Berthburg, så tror jag inte att vi sågs så mycket. Jag har i alla fall inte så många minnen av henne. Hon var ju flicka och tre år yngre också och jag, jag skulle ju bli könig. Jag har ju berättat om det. Om hur det var. Att det var så mycket ståhej omkring mig... Och senare, när vi blev vuxna, kom vi ännu längre ifrån varandra. Wiba flyttade ju bort... Ja, det ville hon förstås inte. Det var jag som tvingade henne, precis som du skriver. Det tänker jag inte förneka. Jag tvingade henne att gifta sig med gamle Ehewald - så att hon kunde börja husera i Adalheim istället..."

Han skakade på huvudet och skrattade. Men så glad lät han ju inte. "Dumt nog gjorde jag det. Tvingade henne till Adalheim. Jag trodde ju att det skulle ge mig ett övertag i denhär delen av landet. En hochherre som börjar bli gammal och så min egen syster. Men så blev det ju inte..." Han skrattade igen. Lika glädjelöst. Ännu ett misstag, kunde han nästan höra honom tänka. "Jag borde väl ha kunnat gissa. Ja, som vi grälade om detdär giftermålet... Inte kommer jag ihåg så mycket av Wiba, inte från dendär tiden. Men detdär kan jag ju inte glömma. Då visade hon verkligen vad hon gick för...! Du beskriver det så bra. Inte har jag något att invända här heller. Hon försökte ju med allt. Precis allt. Du kan inte ana hur nära jag var att ge efter... Vilket förstås är precis vad jag borde ha gjort. En klok karl skulle inte ens ha låtit henne komma i närheten av Adalheim...

Men är det något som stöter dig då?" skyndade han sig att säga. Han var väl litet orolig för att de skulle komma av sig.

"Egentligen inte", sade Berthold. Men han lät så vresig, när han sade det. "Det finns inget som jag kan sätta fingret på och säga att dethär är fel. Men vad har det för betydelse? Jag menar, när jag nästan inte kommer ihåg något. Om jag bara har några få egna hågkomster och de inte går emot det som du berättar, ändrar det väl inte på så mycket? Din historia blir ju inte sann för det. Den bara verkar sann..." Han skruvade på sig. Olustigt. "Jag tror att det är det som stör mig. Jag vet inte hur jag skall försvara mig mot det som du skriver. Det går in i mig och tar över, blir den enda sanningen för mig också..."

Kanske var det först då som han började förstå. Hur det kunde kännas att läsa det han skrev. Hur det kändes för Berthold. Varför han blev så upprörd. Men det hjälpte ju inte. Det var ändå på det sättet som han hade skrivit.

Det satt tysta en lång stund. Han försökte tänka, men inte kom han på något. "Du måste väl sluta bara", sade han till sist. "Det finns ju ingen annan lösning. Glöm bort skrivböckerna och så fortsätter vi som vi gjorde förut..." Han försökte säga det lätt. Som om de bara behövde ta ett steg tillbaka. Men inte var det ju så han kände sig.

Berthold såg upp. Ett ögonblick verkade han överlägga med sig själv. Men sedan skakade han på huvudet. "Ha inte så bråttom nu, Hariberth. Kanske behövde vi bara reda ut dethär...?" Men han lät inte så säker. Kanske sade han det mest för att vinna tid. Ändå var det som om något skulle ha förändrats mellan dem. Han lät redan lugnare.

En stund senare var det ännu tydligare. "Var inte orolig", sade han. "Jag tror nog att jag kan klara av dethär."

Han ville förstås veta varför. "Ja...", sade han tveksamt. "Hur skall jag säga det? Kanske kom jag fram till att det inte gör så mycket. Vad du än hittar på om Wiba, så kan det kanske ändå inte rubba mig. Jag tror att det var det som jag var rädd för. Att jag skulle bli tvungen att börja tänka som du. Att det skulle hända utan att jag ville det och framför allt utan att jag märkte det. Att din historia skulle bli min - och min egen skulle gå förlorad. Men när jag tänker efter, så tror jag inte att det är möjligt. Min historia är ju inte bara det som jag kommer ihåg. Den är ju så mycket mera än det. Den är väl allt som har gjort mig till den jag är idag...

Han log. "Kanske kan du lura mig lite grann, Hariberth. Men inte så mycket. Antagligen har du rätt i detdär som du sade förut. Jag kommer nog att känna av det, om du skriver något som jag verkligen inte kan gå med på..."

Där tog det slut. Deras långa samtal om hans skrivsätt. Berthold kom till samma slutsats som han, men på sitt eget sätt. På sitt eget krångliga sätt. Han såg säkert ut som ett frågetecken, men Berthold blev lättad. Det var ju tur att han förstod sig själv i alla fall. Faktiskt blev han så lättad att det halkade ur honom: "Så upp med hakan, gosse lilla. Jag tror du får ljuga som du vill härefter."

edan gick det lättare. Ganska lätt i alla fall.

"Nu kommer du själv in i berättelsen", sade Berthold. "Fast du släpper ju inte taget om Wiba heller. Det är fortfarande hon som berättar. Du har ju henne att tala om hurudan du är..." Han skrapade sig i nacken igen. "Det begriper jag ju inte heller. Varför du måste göra på det sättet..."

"Jag tycker det blev ganska bra", vågade han säga. "Att jag kom henne närmare på detdär sättet. Jag menar, när det är hon som tänker om mig och inte tvärtom. Ja, egentligen handlar det ju fortfarande mest om Wiba..."

Berthold harklade sig. "Det gör det inte, systerson. Det är ju dig det handlar om. Hela tiden. Vad du tror att hon tänkte om att vara hochherrinna. Vad du tror att hon tänkte om dig... Jag trodde faktiskt vi var överens om det...?"

Jo, de var överens. När han tänkte efter, visste han att Berthold hade rätt. Han kunde inte veta vad Wiba tänkte. Inte egentligen. Det var bara vad han trodde att hon tänkte. Han förstod det - och ändå glömde han sig hela tiden. Varför kunde han inte hålla reda på vem det var som tyckte något...?

Det tog en stund, innan han märkte att Berthold hade börjat läsa.

Steg i korridoren fick henne att lägga ner pennan och bara lyssna. Det var Hariberth, visste hon nästan genast. Det var bara han som rörde sig på detdär tysta sättet. Fast idag var han visst ännu försiktigare. Stegen kom så dröjande, som om han inte riktigt visste vart han var på väg. Men i nästa ögonblick hördes en knackning och sedan såg hon hans mörklockiga huvud i dörröppningen.

"Mor", sade han tveksamt, "får jag komma in?"

Säkert såg hon undrande ut. "Behöver du fråga det?" sade hon tillbaka. "Brukar jag kanske köra ut dig, när du kommer?"

Hariberth skakade på huvudet. "Nej, men... det är något viktigt jag skulle vilja prata om..." Han tog några osäkra steg in i rummet, men vände sedan och slog sig ner i detdär soffhörnet han brukade sitta i som liten. Två eller tre år gammal hade han kunnat sitta där i timmar och bara titta på henne med sina stora mörkbruna ögon. Först hade det gjort henne ängslig. Hon hade inte kunnat begripa vad som sysselsatte honom så länge och hade till och med misstänkt att det kunde vara något fel med hans förstånd. Men så småningom hade hon lugnat ner sig. I andra avseenden hade pojken utvecklats normalt, så hon antog att han bara var ett ovanligt stillsamt barn, ett som gav sig tid att tänka och känna efter ordentligt. Hon hade förstått det, men ändå hade oron aldrig lämnat henne helt. Fortfarande önskade hon sig ibland att Hariberth hade varit litet mera framfusig, bara så att han lättare skulle smälta in i det bertholdska samhället.

Wiba satte sig bredvid honom i soffan. Det var säkert viktigare att hon lyssnade på Hariberth än att hon blev klar med räkenskaperna, men ändå tog det emot. Hennes röst lät litet ansträngd, när hon frågade: "Vad är det med dig idag, Hari? Har det hänt något tråkigt?"

Just som hon sade det, insåg hon att Hariberth hade varit nedstämd länge. Faktiskt kunde hon inte komma ihåg, när hon sist hade sett honom le. Han hade blivit mera sluten också. Även om han alltid hade levt mycket i sin egen värld, hade hon ändå kunnat besöka honom där. Men på sistone hade han inte velat släppa in henne. Han hade inte sagt det rent ut, men varit så fåordig att hon till sist hade lämnat honom i fred. Hon hade tänkt att dendär slutenheten hörde till åldern. Fastän han ännu såg ut som ett barn, skulle han snart fylla fjorton och tänkte säkert mycket på vad det skulle innebära att bli man. Det var knappast något som han ville tala med henne om...

Men nu var det väl inte det han grubblade över. Han hade ju ändå vänt sig till henne och dessutom mindes hon något annat. Han hade inte varit sig själv den första dagen heller. Nästan med detsamma hade han dragit sig undan henne och alla andra som ville hälsa honom välkommen. Så det verkade som om han hade tagit med sig dendär nedstämdheten från Berthburg. Ja, så förhöll det sig säkert. Hon hade bara inte velat tänka på det förut. Säkert hade berthburgarna låtit Hariberth få känna att han bara var adopterad. Att han inte var någon riktig bertholdare. De vuxna hade kanske inte sagt så mycket, men barnen. De vågade ju alltid mer...

e skulle inte tala mera om hans skrivsätt, men ändå kunde de liksom inte komma ifrån det. "Kommer du ihåg detdär?" var det första som Berthold frågade. "Har hon talat om för dig att hon trodde att du var... efterbliven?"

Han skakade på huvudet. "Nej, det kan jag inte minnas. Men jag tror ju ändå att det kan ha varit på det sättet..."

Berthold suckade. Tungt. "Men besöket på hennes arbetsrum då. Är det ett verkligt minne?"

Kanske suckade han själv också. Trött kände han sig i alla fall. Skulle han fråga på samma sätt om allt som han hade skrivit...? "Jag vet inte. Jag minns inte så noga. Inte vet jag om det var just där som vi hade dethär samtalet... och kanske var det flera samtal också. Fast inte så många. Det kan jag inte tro. Hon ville ju inte tala om detdär - om hur jag hade det i Berthburg. Så mycket är i alla fall sant..." Sedan trodde han att han kom på det. Hur han skulle säga det... ja, så att Berthold skulle bli nöjd. "Det är en sammanfattning", sade han. "Tänk på det som en sammanfattning. Det var ungefär sådär det var mellan mig och Wiba dendär sommaren... Och arbetsrummet verkade ju rätt. Det var Wibas värld. Där kände hon sig hemma. Men jag passade ju inte in där..."

Men han misstog sig. Berthold blev bara tyst. Han ville ju inte ens se på honom.

"Vad är det?" frågade han till sist.

Då såg han upp, men blicken var mörk. "Ja, det är väl lika bra att jag talar om det. Jag var där idag, Hariberth. Jag gick upp och tittade på Wibas gamla arbetsrum. Tittade på skrivbordet där hon satt och arbetade. På soffan som du brukade krypa upp i..."

Han trodde ju att han hade förstått. Men när Berthold sade detdär, fick han igen samma känsla. Att det var först nu som han förstod. Hur han fick Berthold att känna sig. "Men jag tror inte att jag hittade på... just detdär", försökte han. Han var inte säker på varför han sade det. Om han ville försvara sig själv eller få Berthold att känna sig bättre till mods. "Det kan ju ha varit... sant."

"Jaja", sade Berthold. Han lät redan som vanligt. Det hjälpte väl, när han märkte att han förstod. Att han äntligen gjorde det. "Jag förstår nog hur du menar... Men Hariberth." Han hade något mera att säga också. "Jag hade en så konstig känsla däruppe. Jag var ju aldrig här, när du var liten. Hälsade ju aldrig på er. Men när jag kom ut ur detdär rummet, då hade jag ändå den känslan. Det kändes nästan som om jag skulle ha besökt er... Allt är ju så oförändrat där. Jag antar att det var därför..."

Wibas arbetsrum. Han vill inte använda det, fast det rätteligen är hans nu. Det är precis som Berthold säger. Wiba finns kvar där fortfarande. Hon och hennes duktighet. Hela rummet berättar om den. Varje liten enskildhet. Se på mig! säger skrivbordsstolen. Jag vet hur man gör för att komma dit man vill... Det är länge sedan han gick dit. Han kunde inte sitta i dendär stolen, när han faktiskt var Adalheims hochherre och ännu mindre kan han det nu. När han bara håller på och skriver... Han skulle förstås kunna göra om rummet. Berthold har föreslagit det. Men kanske vill han inte det heller. Han kan väl inte bara göra sig av med henne? Det skulle kännas så fegt.

Men Berthold gick in där. Säkert var det inte så lätt för honom heller. Han trodde nog att de kände ganska lika i förhållande till Wiba. Nej, kanske inte till henne själv, men till hennes framgångar. Berthold själv hade mest haft motgångar, men hans syster - hon gick från seger till seger... Men ändå gjorde han det. För hans skull gick han ändå in i detdär rummet. Han ville känna efter hur de kunde ha haft det...

"Hariberth?" Berthold lät orolig. "Säg någonting då! Jag visste inte om jag skulle berätta detdär, men inte trodde jag att du skulle ta illa upp..."

"Det... det... gjorde jag inte heller." Plötsligt kunde han nästan inte tala. Han blev så rörd. Så löjligt rörd. "Antagligen blev jag... glad..." Han såg inte upp, men Berthold märkte det ju ändå. Han hörde ju hur han lät. Hur tjock han var på rösten. Kanske förstod han att han måste kämpa mot tårarna också. Jo, det gjorde han. Han visste ju vad Berthold tyckte. Hans systerson fick inte bli för känslosam.

"Jaha", sade han, i sin mest torra ton. "Det är väl bäst vi slutar för ikväll. Vi verkar visst inte tåla mera glädje just nu."