1.6.6

an hade haft två planer, visade det sig. Den första stämde ganska bra med vad han själv hade kommit fram till. Ja, det var förstås Berthold som gjorde den bedömningen. "Det du skriver är väl inte så fel", började han. "Det var så jag först hade tänkt mig att det skulle bli. Om jag måste låta dig bli hochherre, skulle du bara bli det till namnet..."

Den verkliga makten... Den hade han förstås velat ha själv. Han hade inte trott att det skulle bli några svårigheter. Säkert var det det han menade, fast han lät så ovanligt osäker. Så ursäktande. "Du... du skulle ju stanna så många år i Berthburg. Under mitt tak..." Han ville se honom i ögonen. Han märkte att han försökte, men det gick bara inte. "Jag trodde ju att du var i mina händer. Att jag skulle ha gott om tid att.. att... forma dig..."

Han försökte nog förklara sig. När han bad om det, så vägrade han ju inte. Men visst blev det många omskrivningar. Det var väl därför som han inte kom ihåg. Han kunde inte minnas precis hur han hade sagt det. Men innebörden hade han inte glömt. Det hade handlat om rädsla, förstås. Berthold skulle lära honom att vara rädd. Sätta en sådan skräck i honom att han aldrig kunde glömma det. Inte senare heller, när han hade lämnat Bertburg. När han inte längre var någon skolpojke utan Adalheims hochherre. Också då skulle han springa ärenden åt honom.

Han försökte med ett skämt, ville väl lätta på stämningen. Det var något om Wiba. Om hur skönt det skulle ha varit att kunna komma åt henne. Att slippa hennes förhandlingar. Att se henne hjälplös också. Han bredde ut sig om det. Hur hon skulle ha känt det, när hon inte längre kunde hindra honom. När hon bara kunde stå bredvid och se på "...och kanske gnissla tänder om nätterna." Det blänkte till i ögonen på honom, men något skratt blev det ju inte. Så långt räckte inte hans humor. "Om något kunde ha fått mig att komma över dendär adoptionen, så var det väl just den tanken.

Men det var inte roligt. Båda tänkte väl på det som han inte hade sagt. Honom skulle han inte ha behövt förhandla med. Han skulle ändå ha fogat sig.

"Du får förlåta mig", sade han igen. "Men du ville ju veta hur jag tänkte..."

"Jaja", sade han. Men han hade en sådan obehaglig känsla. Det var inte Bertholds misslyckade skämt. Inte alls. Det brydde han sig inte om. Nej, det var något annat.

"Säkert skulle du ha lyckats också..." Kuva mig, menade han. Men inte heller han klarade av att säga det. Inte heller han ville se i ögonen. "Jag vet nog hur svag jag är. Att jag inte är mycket till hochherre..."

Precis som han sade det, förstod han. Med ens visste han vad det var. Detdär obehagliga. Han hade ju själv bestämt det. Han skulle inte bli någon hochherre. Det hade ju känts så rätt också. Men nu ångrade han sig. Just i den stunden ångrade han sig. Han borde ha ansträngt sig mera och lyckats också. Han borde ha blivit en bra hochherre. Kanske inte så mycket för sin egen skull, men för Bertholds. För att han hade ändrat sig. För att han skulle ha gjort rätt i att ändra sig...

"Det var inte så jag menade...!"

Han såg upp. Berthold verkade ju nästan arg. "Jag menade ju bara att det var så hopplöst...! Wiba hade ett visst stöd. Det är sant. Många var beroende av henne. Man ville i alla fall inte ha henne avsatt. Men dendär adoptionen...? Jag tror inte hon hade mycket stöd i den frågan. Inte många bertholdare kunde tänka sig en silvar i Adalheim. Inte då ännu. Det var för tidigt."

Men några år senare. Då hade ju det mesta ändrat sig. Då kunde han ha lyckats. "Då skulle du ha lyckats", ändrade han sig och spände ögonen i honom. Han kände igen dendär blicken. Våga inte säga emot mig... "Då var du ju precis rätt också. Nästan alla var beredda att stöda dig. Både bertholdare och silvarer. Till och med jag ville ju se dig som hochherre i Adalheim... Men vad hjälpte det? Som du stretade emot...!" Han skrattade, men det lät så ansträngt. Av någon orsak lät det ansträngt. "Så säg inte svag, Hariberth. Tjurskallig är nog ett mera passande ord."

"Skulle det vara ett beröm detdär?"

Det var bara något som han kastade ur sig. Men kanske kom han ganska nära sanningen? Ju längre de kom in i dethär samtalet, desto mera började han tro det.

Men detdär var ju innan", sade Berthold. Nog måste han ju ha hört vad han sade, men något svar fick han inte. Han hoppade bara över dendär frågan. "Sedan ändrade jag ju mig. Jag behövde ju bara träffa dig, för att förstå hur det var. Att det bara var inbillning, detdär som jag hade tänkt. Denhär pojken skulle inte bli något redskap för mig. Det var det jag kom fram till. Du var helt enkelt inte den sorten."

Berthold sökte honom med blicken. Igen gjorde han det. Han började förstå vad som skulle komma. Säkert skulle det bli mera smicker... "Jag tror det var dendär värdigheten som du hade. Fast du var rädd... Jo, det såg jag ju att du var. Men ändå så försökte du inte vara mig till lags. Inte det allra minsta... Du blev ju bara så sårad, Hariberth. Skulle ta till knytnävarna och allt..."

Där log han till och med. Bara som hastigast, men i alla fall. Han förstod inte hur han kunde... "Nå. Det gjorde du ju inte. Så mycket kunde du ändå behärska dig... Men ändå. Jag undrar verkligen vad Wiba skulle ha sagt. Om hon inte hade hoppats på något mera... Du var ju så öppen, Hariberth...! Fast du inte sade något, visste jag precis vad du tänkte. Hur du kände dig. Du var ju inte det minsta beräknande...

Dendär öppenheten..." Han stannade upp. Måste fundera litet. Hur skulle han säga det utan att såra...? "Det är ju en fin egenskap. Något som de flesta tycker om hos dig. Jag tror säkert att Wiba också gjorde det... Men... men... den måste ju ha skrämt henne också. Jag menar, hon kände ju mig. Visste vad jag tyckte om dendär adoptionen... Säkert ville hon gärna tro... Försökte väl intala sig... att du förstod att förställa dig - ja, i alla fall ibland. När det verkligen behövdes..."

Det skulle ha varit tryggare på det sättet. För dem alla, sade han faktiskt. Det lät nästan som om han trodde att hela historien kunde ha fått ett annat slut, om han bara hade kunnat hålla masken... "Jag var ju var ju omgiven av sådana mänskor", fortsatte han. "Som bockade och log, medan de hela tiden letade efter något slags ingång. Något sätt att komma åt mig. Att tvinga mig till eftergifter... Men det oroade mig inte så mycket. Jag var ju van med den sortens folk. Visste precis hur jag skulle handskas med dem...

Men du, Hariberth. Du gjorde mig verkligen osäker..."

Han ville bara lägga händerna för öronen. "Sluta, Berthold! Jag behöver inte att du tröstar mig!"

"Så du tror inte på vad jag säger?" Han lät så underligt len på rösten.

"Du sade ju att du nästan inte kommer ihåg något."

"Fel, Hariberth. Jag sade att jag inte kommer ihåg vad jag själv sade. Men dig kommer jag ihåg." Han sade det så lugnt - och ändå började han spänna sig. Det var något med dendär rösten. Han hade hört den förut. När Berthold talade på detdär sättet, brukade han egentligen vara arg. Nej, mera än så. Rasande.

"Kanske är det sant. Ja, detdär som du har Wiba att säga om mig. Att jag har en elak tunga..." Han log. Fast han var så upprörd, så visst log han. Det fick honom verkligen inte att känna sig lugnare. "Men säkert var jag inte lika elak mot alla. Det kan du väl inte tro. Det är väl inte ens möjligt. Jag menar, man måste ju sikta noga, om man skall lyckas med sina elakheter..." Han skrattade till. "Och det gjorde jag ju med dig, eller hur? Jag siktade och träffade visst också. Själv kan jag inte komma ihåg vad jag sade, men du minns ju, gossen min. Därför behöver du ju inte undra. Om du inte tror på mig, kan du ju läsa i din skrivbok. Då måste du ju märka det. Hur jag försöker komma åt dig. Läs vad du själv skriver, Hariberth, så förstår du nog hur osäker jag kände mig..."

Han visste inte. Fortfarande var det något som störde honom. Kanske hade Berthold känt sig osäker, men han förstod ju inte varför. Säkert skulle han ha gett vika, om dendär königen hade börjat pressa honom. Fort skulle det ha gått också. Det gick ju så hemska historier om vad Berthold kunde ta sig till... Säkert visste Berthold det också. Han visste nog att hans systerson inte var något hjälteämne - inte då och inte nu heller. Så vad var det för värdighet som han jamsade om? Var det bara något som han sade för att inte såra honom? Men det var ju ännu mera sårande...

"Du tror mig fortfarande inte?"

"Du försöker bara linda in det du måste säga." Han lät så tunn på rösten. Trodde väl att det skulle bryta ut nu, detdär raseriet som han hade inom sig. Nu när han inte hade fått trösta honom.

Men det hände inte. Ännu kunde han behärska sig, men visst undrade han. Hur länge till? Hur länge till skulle han klara det? Det tog verkligen på. Han kunde ju se det. Han blev så stel på något sätt. Rösten så klanglös. Ansiktet så orörligt. "Jag skall säga dig, Hariberth", sade han, "att jag hade en viss blick för folk. Kanske märkte jag inte så mycket annat, men jag kunde ändå säga om de skulle göra svårigheter för mig eller inte..." Hans skratt var kort och hårt. "Och jag tog ju inte fel på dig heller. Ända från början har det bara varit besvär med dig..."

"Jaha. Det var väl inte så snällt sagt." Han förstod inte varför han retade honom. Ville han att han skulle förlora behärskningen...? "Men så förvånad blev jag ju inte. Det är ju inte precis första gången som du säger det..."

Nej, han förstod inte. Han skulle i alla fall inte ha kunnat förklara sig. Men han minns en tanke som han hade. Egentligen är han inte rasande... Jo, han var det också. Men bakom dendär stela vreden fanns något annat. Kanske förtvivlan. Om Berthold skulle sluta att behärska sig, kom det för honom. Då skulle han kanske gråta istället... Nej, han visste inte om han ville se det. Det skulle verkligen vara en underlig syn. Hans store stöddige morbror - på det sättet.

Ändå kunde han inte hålla mun. "Men jag förstår inte, Berthold. Kanske är jag besvärlig, men ändå förstår jag inte. Vad var det som oroade dig just dendär gången? Jag var ju bara tretton år...! På vilket sätt kunde jag ha gjort dig osäker...? Du försöker väl inte säga att jag var ovanlig på något sätt? Modig, kanske...?"

Det tog. Vare sig han ville det eller inte, så tog det. Det blev en spricka i dendär stela masken. Inte kom det några tårar, men ändå. Något rann ändå ur honom som han inte hade tänkt. "Jag ljuger inte", sade han, "om det är det du tror. Men kanske ville jag inte säga allt. Kanske hoppades jag att du inte skulle fråga mera - fast det var ju fånigt av mig. Jag borde ju känna dig vid dethär laget. Att du aldrig kan ge dig..."

Han lät så bitter. Säkert hade han inte tänkt säga det följande heller. "Om du bara hade kunnat tåla blod också, skulle du ha passat utmärkt som tortyrmästare i mitt gamla Bertholia..."

Det blev tyst. Han visste inte vad han skulle säga. Kanske skulle han ha skrattat, men Berthold lät så bitter. Han hade inte försökt vara rolig. Själv skrattade han ju inte heller. Det enda han gjorde var att sluta ögonen. Han slöt ögonen, öppnade dem igen och på den korta tiden hände det. Masken kom tillbaka. Det var nästan som trolleri.

"Nej. Du har förstås rätt. Inte var det ditt mod som oroade mig. Inte var det därför som jag började tveka... " Kanske satt den till och med bättre nu? Tätare. Han hade en känsla av det. Denhär gången hade han snört till riktigt ordentligt. Det skulle inte bli några fler grodor. Han skulle inte staka sig eller darra på rösten. Det var det som var meningen. Nu skulle han kunna säga vad som helst utan att visa några känslor.

"Om jag skall vara ärlig - och det är ju det du vill, eller hur?" Jo, han kunde se i ögonen också. Jodå. Han var så lugn, så oberörd. Så kall. "Ja, då skulle jag väl säga att det var på det omvända sättet... Fast kanske ändå inte. Inte tror jag att jag tänkte att du var feg precis. Men... inte väntade jag ju mig något motstånd heller... Du var ju så... så känslig, Hariberth! Det är det som jag försöker säga. Om det var något ovanligt med dig, så var det denhär känsligheten. Du kunde ju inte stå ut med mina elakheter. Jag såg ju det. De gick rakt in i dig...

Nå, nu vet du. Du har fått ditt svar. Det var det som oroade mig. Denhär känsligheten. Vad jag skulle ta mig till med en pojke som var så känslig. Så sårbar. Du verkade ju inte kunna skydda dig det allra minsta. Fast du var så tyst, visste jag ändå precis var jag hade dig. Hur du kände dig. Att du var rädd. Att du hoppades på att bli älskad. Att du blev både ledsen och arg, när... när... jag inte ville veta av dig..."

Det var masken. Nu var den på väg av igen - fast inte alls som förra gången. Denhär gången skulle den inte spricka. Det såg han ju. Han skulle inte behöva vara rädd för något utbrott. Den höll på att lossna istället. Långsamt och försiktigt, men ändå. Redan lät han nästan som vanligt. "Det var kanske det som jag menade med värdighet", sade han. "Du verkade ju tro att du hade rätt. Att det var din rätt att bli älskad..." Där log han till och med. "Ja, inte vet jag hur det kunde komma sig. Fast du var tretton år, så verkade du fortfarande tro på det..."

Han förstod ju vad som hade hänt. Det var för att han hade lyckats. Igen hade han kommit på ett sätt att säga det på. Ett snällt sätt. Ett som inte var så sårande. Det var därför som han kunde låta masken falla. Han förstod, men han tyckte inte om det. Kunde inte stå ut med det. Det var otäckt med masken, men dethär var värre. Han visste inte vad det berodde på. Kanske var det detdär daltandet. Att han inte trodde att han kunde klara av att höra vad han hade att säga. Jo. Men det var något annat också. Något som satt i strupen på honom. Som gav honom kväljningar. Berthold hade inte varit någon snäll farbror. Han skulle inte ha sagt det på detdär sättet.

"Säkert tänkte du inte så vackert på dendär tiden", avbröt han. "Igen försöker du bara verka bättre än du var."

Det blev som han ville. Berthold gjorde inga fler försök att komma undan. I det ögonblicket gav han upp. Slutade dalta inte bara med honom utan med sig själv också... Jo, dalta var nog rätta ordet. Visst hade han daltat med sig själv också. Pysslat och pusslat så att han inte skulle behöva se sig själv. Inte behöva minnas hur han hade tänkt på dendär tiden.

Men nu gav han upp. Till slut sade han det ändå. Dedär orden som han så gärna hade velat hålla inne med... Jo, han förstod det. Det var just dehär orden som skulle komma, som han helat tiden hade väntat på. Det måste väl vara på det sättet. För hur skulle han annars ha kunnat veta att han var falsk förut...? Ändå blev han så överraskad. Säkert hade han inte väntat sig att han skulle säga dem just på det sättet... Hur skall han beskriva det? Han blev ju sådär kall igen. Kall, men ändå inte som förut. Det var inte så att han tog på sig masken igen. Nej, nu handlade det inte om att behärska sig. Att hålla känslorna tillbaka. Dethär var något annat än det.

Han kom att tänka början av deras samtal. När han hade frågat varför Berthold inte bara lät honom försvinna. På dendär känslan som han hade fått just då. Kanske var den ändå inte bara inbillning? För nu kom den ju igen. Igen hade han en känsla av att de hade fått besök. Det var dendär königen. Den man som Berthold en gång hade varit. För ett ögonblick var han där igen. Ett spöke från en svunnen tid. "Menar du det, systerson?" Han hade fått något släpigt i rösten. Något hånfullt. Jo, han lät precis som han mindes. Han kunde inte förstå det. Inte då och inte nu heller. Måste han bli dendär königen för att kunna säga det som han hade tänkt? Gick det inte att skilja mannen från orden...?

"Ja, jag minns ju inte så noga, så det kan ju hända att du har rätt. Kanske tänkte jag på silvarerna, på vilket hopplöst släkte de var... Jo, för nu måste jag ju ändra mig. Jag förstod ju det. För din skull måste jag ändra mig. För att du var som du var..." Han fnös till. "Vill du veta hur jag tänkte på dig? Vilka ord jag använde om dig? Säkert vill du veta det, fast jag säger att jag inte minns...! Vad säger du om oduglig? Eller svag? Antagligen var det något åt det hållet. Jag tänkte väl att du var så svag att du inte ens skulle duga som redskap för mig. Att du skulle gå sönder, om jag försökte använda dig. Därför, kom jag fram till, var det nog bäst... att låta dig försvinna.

Nå, Hariberth." Han spände ögonen i honom. Två isblå ögon. "Vad säger du nu? Var det hjärtlöst nog för att du skall kunna tro mig?"

Han nickade bara. Det var ju ungefär det som han hade väntat på. Så inte blev han ju sårad. Om det ändå var något som förvånade honom, var det detdär om att gå sönder. "Vad menade du med det?" ville han veta.

Men Berthold svarade inte. En lång stund satt han bara och såg på honom. Tom i blicken och med en skarp rynka mellan ögonbrynen. Det stack till i honom. Han undrade just vad han hade trott att han skulle ta sig till egentligen. Leta upp något träd att hänga sig i, kanske? - Han skulle väl ha sagt något, men han hann ju inte. Det var ju nu som Berthold började begripa också - och det kändes så bra. Uppvägde så mycket. Han kunde se hur han slappnade av. Hur axlarna sjönk ner. Dendär rynkan slätades ut. Han fick en hoppfull glimt i ögonen.

"Jag är inte säker, Hariberth. Det är ju bara stämningar som jag minns, så det är inte så lätt att förklara." Nu lät han precis som han brukade. Inte alls så ansträngd. Så han måste ju ha förstått. Det hade varit helt i onödan. Han hade inte behövt försöka med så mycket. Inte behövt leta efter omskrivningar. Inte behövt tvinga fram något heller. Han hade ju gjort så mycket våld på sig själv! Men nu förstod han nog. Han kunde ju bara ha sagt det. Enkelt och utan åthävor. Det skulle inte ha lett till någon stor olycka. Inte för systersonen. Inte för honom själv heller. Båda kunde de ha tålt det.

"Då skulle jag väl bara ha sagt att du var för svag", fortsatte han. "Jag skulle säkert inte ha haft några andra ord... Men om jag hade kunnat förklara mig, skulle jag kanske ha sagt att du var... så naken. Så skyddslös. Så ärlig. Så obarmhärtigt ärlig... Jag tror jag menar mot dig själv. Andra kunde du väl ha lurat, men inte dig själv. Antagligen inte ens i nödfall. Om jag skulle ha tvingat dig... Ja, tvingat dig till underkastelse. Då tror jag att du skulle ha varit ärlig om det också. Du skulle ha vetat om att du hade förlorat din värdighet..."

Igen detdär ordet. Värdighet. Men Berthold skakade på huvudet. "Nej, Hariberth. Jag försöker inte smickra dig. Inte denhär gången... Denhär värdigheten som jag talar om, som jag säger att du hade. Den går nog inte att skryta med... Kanske är det inte rätt ord heller, men jag tänker på något som jag tycker finns hos alla barn. Ja, alla småbarn. Innan de har lärt sig att mäta sitt värde med hur mycket de kan klara av..." Han skrattade till. Kanske tänkte han på sig själv. Han hade en känsla av det. "Det brukar ju gå ganska snabbt, i de flesta fall..."

Sedan såg han på honom. En road blick, men allvarlig på samma gång. Det var som om han inte kunde bestämma sig. Han tyckte nog att han hade varit en ovanligt oskuldsfull trettonåring. "Men du, Hariberth. Du hade visst inte så lätt att lära dig. Du var tretton år - och ändå tror jag inte att du hade förstått detdär. Fortfarande verkade du tro att du kunde bli älskad - utan någon särskild orsak. Utan att behöva förtjäna det..." Det fanns en liten utmaning i dendär blicken. Det märkte han ju nog. "Det skulle du kanske tänka på, nästa gång du vill klaga på Wiba. Du säger att hon använde dig, men det är nog inte hela sanningen."

Han nickade, men mest för att komma vidare. Han ville inte byta samtalsämne. Men kanske var det inte så klokt, för egentligen ville han ju tala om detdär. Han visste ju hur Berthold kände det. Hur sårad han var. Att han inte stod ut med att träffa henne. Men ändå skulle han jämt försvara henne. Han kunde inte förstå det. Säkert hade hon inte tänkt att hon skulle använda honom. Vem tänker nu på det sättet? Men hur hade hon kunnat ta så fel...? Hur hade hon kunnat inbilla sig att han skulle klara sig ensam i Berthburg...? Ibland kunde han inte se någon skillnad på dem. De hade varit precis lika förblindade...

Berthold envisades inte. Sällan hade han sett honom så medgörlig som den kvällen. Det är du som bestämmer, sade han med blicken och så fortsatte han att svara på hans fråga. "Inte minns jag hur jag tänkte", sade han. "Det får du inte glömma. Men jag undrar om jag inte förstod hur det skulle gå. Vad som skulle hända med dig... Om jag gjorde som jag hade tänkt... Om jag tog ifrån dig dendär värdigheten - eller vad jag nu skall kalla det. Då skulle det kanske ändå inte ha blivit som jag ville... Jag sade ju det redan - du var för ärlig. Andra skulle kanske ha kunnat blunda. Låtsas som om ingenting hade hänt. Men knappast du... Ja, jag trodde säkert att du skulle börja grubbla. Att du var den sorten. Att du skulle grubbla så mycket att det skulle göra dig... sjuk... Men det ville jag ju inte. Rädd skulle du vara, men inte sjuk. Inte ville jag ha någon grubblare i Adalheim. Jag måste ju kunna lita på dig. Att du hade tankarna på det du skulle. Att du verkligen fick något uträttat..."

Han suckade tungt. "Ja, och till slut skulle du kanske ha fått nog också. Nog av att grubbla. Nog av att vara rädd... Jag vet inte. Jag kan ha tänkt på det också. Kanske skulle du ha tagit livet av dig, men det kunde jag ju inte veta. I den sinnesstämningen tror jag du kunde ha gjort precis vad som helst. Lika gärna kunde du ha bestämt dig för att trotsa mig..."

Han märkte att han frös. Bertholds ord kom honom alldeles för nära.

"Du godtar detdär?" Han frågade ju inte ens om det stämde...! Bara om han gick med på det.

Han nickade, men utan att se upp. Berthold skulle inte känna sig uppmuntrad och kanske fråga något. Det fick räcka nu. Han hade redan förstått så mycket... Nej, han kunde inte förklara det. Han hade ju anat dethär, känt på sig vad som skulle komma - och ändå började han känna sig så skakig. Kanske hade han inte väntat sig att Berthold skulle säga det just på detdär sättet? Så klart. Så genomtänkt. Så utan tvekan. Kanske var det det som gjorde det. I alla fall fick det honom att undra. Hur länge hade det pågått egentligen? Hur länge hade Berthold gått omkring med dedär tankarna - och utan att säga något till honom...? Han fick en obehaglig känsla av att han inte alls kände den andre mannen.

Det blev tyst. Berthold började inte fråga något, men det hjälpte ju inte. Snart stod han inte ut med tystnaden heller. Han minns ju vad han tänkte. Han skulle inte sitta där och inte säga något. Vad tänkte han på egentligen? Vad mera höll han på att tänka ut? Så till sist tog han sig samman. Höjde blicken. Såg honom i ögonen. "Och sedan bestämde du dig för att låta mig försvinna?"

Berthold verkade inte märka något. "Ja", sade han bara. "Jag kom ju fram till det..." Så hade han väl lyckats då. Övertygat honom om att allt var som det skulle. Att han faktiskt kunde tåla dedär orden. Det var väl därför som han inte märkte något... Fast kanske var han inte så uppmärksam heller. Han hade ju lutat sig tillbaka nu. Nästan stängt ögonen. Kanske tänkte han mest på att sova.