1.4 Lyckliga Adalheim

anske var det inte helt sant detdär. Att det var bara då, för tjugo år sedan, som han hade tänkt på detdär sättet. Att hans liv hade blivit så... ynkligt. Fortfarande kunde han ju göra det. Inte med samma starka känsla, kanske. Men ändå. Hade han inte gjort det denhär kvällen också?

Ändå fick han den. När han hade hört Berthold tala om sina förödmjukelser, bestämde han sig. Han skulle ge honom den första skrivboken. Så det måste ju ha gjort intryck på honom, detdär som han hade sagt. Kanske fick det honom att känna sig litet mindre ensam. Men så trygg blev han ju inte. Kanske var han till och med lika rädd som förut. Det var väl bara det att det blev så klart för honom. Det måste bli Berthold. Antingen han eller ingen alls. Om inte Berthold förstod, då skulle nog ingen annan kunna göra det heller.

Han ville göra det genast. Redan när Berthold hade slutat tala, ville han ge honom skrivboken. Men det gick ju inte för sig. Inte kunde han tänka sig att vända upp och ner på dendär vasen, medan Berthold såg på. Men något senare på kvällen, när de kom upp från kvällsvarden, då hade han redan gjort det. Tagit fram skrivboken igen. Då behövde han bara be honom vänta ett ögonblick. "Ta den!" minns han att han sade. De stod i dörren till hans bostad. "Ta den fort, innan jag ångrar mig."

Men ändå släppte han inte taget. En stund höll de båda i skrivboken. Ända tills Berthold suckade och lät handen falla. "Ja?" sade han och väntade. Han ville vara tålmodig, men det kostade på. Det kunde han nog märka. Båda började bli trötta vid dethär laget. De hade ju talat så länge. Vågat sig in på detdär känsliga också. Särskilt Berthold, förstås. Det var ju han som hade sagt mest. Själv hade han mest oroat sig. Tänkt på vad han kanske skulle komma att berätta. Men det var ju tungt det också. Dessutom hade de just ätit. I alla fall han kände sig däst.

Ändå ville han förklara sig. Kände att han måste. "Det är ju inte precis någon vanlig dagbok", började han. "Jag skulle ju inte visa den för någon, så... ja, därför tänkte jag att jag kunde skriva... ja, mera som jag vill. Som en berättelse ungefär. Så att det står vad alla tänker..."

Berthold förstod inte. Han måste säga det flera gånger och ändå hjälpte det knappt. "Men det kan du ju inte veta", sade han till sist. "Du kan ju inte veta hur någon annan tänker..." Han visste inte vad han hade väntat sig. Kanske att han skulle bli upprörd. Kanske till och med börja skälla på honom. Men dethär var nästan värre. Han lät bara lam.

"Nej, det förstås. Det är ju bara som jag tror att de tänker. Men Berthold..." Han tvekade. Skulle han verkligen fortsätta? Berthold såg verkligen trött ut. Skulle kanske inte ens orka lyssna. Men han behövde ju få veta. Han måste ju säga det, innan han började läsa... "Jo, du förstår. Det är mera ännu. Faktiskt är det inte bara tankar som det gäller. Som jag försöker föreställa mig. Utan handlingar också. Ibland skriver jag som om något skulle ha hänt, men det vet jag ju inte. Det kan jag inte vara säker på. Du skulle nog tycka att det är troligare att det inte har hänt..."

Berthold bara stirrade. Blev inte upprörd nu heller, för han kunde ju inte ta emot det. Dethär var för mycket för honom. "Kanske förstår jag inte alls vad du talar om." Han satte handen mot dörrposten. Tog stöd, precis som om han var rädd för att ramla. "Säger du verkligen det som du verkar att säga? Att du hittar på historier - och om folk som du känner...?!"

Hittar på! Förstås måste han använda de orden. "Inte hittar jag på", försökte han försvara sig. "Inte brukar jag tänka ut vad jag skall skriva utan... utan... det kommer liksom av sig själv. Som i en dröm ungefär..." Det lät inte klokt. Han drog med fingrarna genom håret. Försökte tänka, men fingrarna fastnade ju bara. Stråna var så tunna att det jämt blev knutar. "Det kan väl finnas flera sätt", försökte han igen. Säkert lät han inte vettig nu heller. "Jag menar... Något måste väl inte ha hänt... för att det skall vara sant. Det skulle väl kunna vara sant... på något annat sätt också...?"

Han väntade och väntade, men inget hände. Det gick som han hade väntat. Berthold förstod inte. Dethär var inte något sådant som han kunde förstå sig på. Han var för noga. Trodde nog att allt gick att förklara, bara man tänkte efter ordentligt... "Kan du inte säga något?!" flög det ur honom. "Jag tror faktiskt inte att jag har hittat på något om dig..."

Det gick fram. Nu såg han i alla fall på honom. "Tror?! Vet du inte ens om, när du hittar på något...?" Faktiskt skrattade han också, men det lät så uppgivet. "Vad hade jag väntat mig egentligen? Att en tomte som du skulle kunna skriva så att vanligt folk kan läsa det?" Han skakade på huvudet. "Jag kommer nog inte att begripa ett ord av dethär..."

an var bekymrad då. Rädd att han inte skulle kunna förstå. Men inte precis upprörd. Inte arg i alla fall. Det blev han först senare. När han började läsa dendär skrivboken. Före det hade han väl inte kunnat förställa sig. Visste inte hur det skulle kännas att läsa något som var skrivet på detdär sättet. Så det hjälpte ju inte. Fast han försökte förbereda honom, blev han ändå upprörd...

Men kanske gick det ändå inte så illa. Han minns ju när han kom tillbaka. När de skulle börja tala om den första skrivboken. Jo, det var mycket buller och bång, men var det så farligt egentligen...? "Där har du den!" sade han och smällde skriboken i bordet. Just framför ögonen på honom.

Nåja, smällde gjorde han väl inte. Skrivboken var för tunn för det. Men det kändes på det sättet. Han mådde ju inte så bra. Ända sedan Berthold fick skrivboken, hade inte mått så bra. Faktiskt känt sig sjuk. Det var tre dagar sedan. Tre långa dagar. Han såg inte upp, satte bara händerna för öronen.

Men det hjälpte ju inte. Som han skrattade! Högt och rått. "Var glad att du inte fick den i huvudet", sade han. "Det skulle du ha förtjänat."

"Jag tycker inte heller om den", mumlade han. "Den ger mig bara kväljningar."

"För att du är rädd, ja."

Det visste han väl. Men inte mådde han bättre för det.

"Du är rädd för vad jag skall säga", fortsatte han, också helt i onödan."

Så slamrade det till igen, alldeles hemskt. Berthold satte sig. Visst var han bullrig av sig, av födsel och vana, men denhär gången bjöd han nog till också. Han var nästan säker på det.

Han hejdade sig i alla fall inte. "Tro inte att det är synd om dig, din lögnhals. Om du måste spotta ur dig en sådan smörja, skall du väl i alla fall inte vänta dig medlidande."

Konstigt nog började han ändå känna sig bättre. Om Berthold gormade åt honom, var det ju nästan som vanligt. Då var han inte sårad på allvar. Inte blev han sårad själv heller. Inte den gången i alla fall. Det var som om dendär bisterheten skyddade honom också.

Nu såg han upp. "Så du tycker att jag är orättvis, då?"

Han log. Inte något stort leende, men i alla fall. "Det har jag inte sagt. "

"Jag hoppades ju att du skulle tåla det."

Det ville han inte svara på. Fnös bara och så tog han tillbaka skrivboken. Öppnade den och hittade en papperslapp mellan sidorna. Det var Bertholds lapp. Bokstäverna var stora och ganska spretiga. Såg ovana ut. Han satt inte och skrev hela dagarna. "Nu skall vi se vad du tål, systerson", sade han. "Om du klarar av att höra mina tankar om det som du skriver."

Han sade det som på skoj, men ändå stelnade han till. Berthold märkte det också. Hejdade sig. Frågade med blicken, om han skulle fortsätta. Jo, han kunde vara känslig också. Ibland.

"Kommer du inte ihåg? Jag både vill och vill inte." Han log ostadigt. "Men nu är det försent. Nu kan jag inte säga nej längre. Nu skulle jag nog bli vansinnig, om du inte sade något. Nu när du har läst dendär skrivboken."

ar det länge sedan du skrev dethär?" började han. "Ibland kan jag knappt tro att det verkligen är du. Jag hade kanske väntat mig att du skulle låta... enklare, mera som när du pratar. Fast... det är kanske mest i början, som det blir sådär... uppstyltat. När du skriver om Adalheim, till exempel. Hör på dethär stycket:

Adalheim var väl det lyckligaste av Bertholias tolv hochherrskap. Det var beläget i königrikets sydvästra hörn, i ett leende landskap av mjuka bördiga kullar och lummiga lövskogsdungar, kringgärdat i väster och öster av tvillingfloderna Oth och Trud.

Silvarerna, som också här utgjorde merparten av befolkningen, undertrycktes visserligen, men av bertholdarnas minst tyranniska härskare, hochherrinnan Wiba, könig Bertholds IV mildare syster. Hon gjorde stora ansträngningar för att förbättra livsvillkoren för 'sina bönder', även om drivkraften bakom hennes handlande är oklar. Hon verkar ha sett på hochherrskapet som ett slags prydnadsföremål, vilket hade till uppgift att vara så vackert som möjligt och inte fick ha skönhetsfläckar som hungriga och smutsiga mänskor, fallfärdiga hus och skränande missnöjda folkmassor.

Om silvarerna anade någonting av dethär, så lät de sig inte bekomma. Så länge som hochherrinnan Wiba visade en sådan uppenbar omsorg om deras välfärd, betydde hennes motiv inte så mycket. Av samma skäl var det inte många som ville lyssna till de upproriska lockrop som kom från det övriga landet. Visst ville också Adalheims silvarer styra sig själva, men de framhärdade inte. Eftersom hochherrinnan Wiba fattade ungefär samma beslut som de själva skulle ha gjort, var det inte omöjligt att uthärda hennes egenmäktighet.

ara att höra honom läsa dendär texten var upprivande. Nu var den inte bara hans längre. Den fanns hos Berthold också. Han kunde också tänka på den och komma med synpunkter. Fast det var ju inte något konstigt som han sade. Detdär hade han nog tänkt själv också. "Jo, det är länge sedan. Kanske var jag bara femton eller sexton och jag trodde nog att jag måste skriva på det sättet..." Jo, han trodde det och det fick honom nästan att ge upp. När han skrev på detdär sättet, ville orden inte lyda. Kunde inte följa med hans tankar. Det kändes nästan som om orden själva ville bestämma. Ville bara dra iväg med honom någonstans. Säkert tog det veckor att skriva detdär lilla stycket. "Ja, och sedan ville jag inte ändra på det. Jag tänkte att det kunde få vara på detdär sättet. Så att jag skulle låta som en historiebok, ungefär..."

"Jaså, du började så tidigt. Nå, det förklarar ju en del. Du kände dig väl lite bunden av det som du hade lärt dig i skolan... Men dessutom vill du låta som en historiebok..." Han skrapar sig i nacken. På detdär stället där han fortfarande har några hårtestar kvar. "Jo, jag hade också den tanken, att det var det du försökte göra. Fast helt säker var jag inte. Stilen är ju rätt. Du skriver just så högtravande som bertholdska historiker brukar göra. Men ändå är det något som inte stämmer. Ingen bertholdare skulle skriva sådär... jämlikt..."

"Jämlikt...?" Först förstod han inget alls.

"Ja, om silvarerna. Först vill du veta varför Wiba behandlade dem så väl, om hon ändå inte såg dem som jämlikar och sedan måste du förklara varför de ändå höll sig så lugna. Jag kan inte tänka mig att någon bertholdsk historiker skulle skriva på det sättet..."

Nej, kanske inte. Det hade han inte tänkt på. Men varför hade han inte gjort det? Och varför ville han ha med dedär raderna? Med ens började han undra över det. Han hoppades att det inte bara var för att det hade varit så besvärligt att skriva dem... "Men jag är ju inte någon bertholdare heller...", sade han och han hörde ju hur det lät. Tafatt.

"Nej - och det märks ju. Det var bara det jag ville säga. Att det blir lite förvirrande. Du låter som en bertholdsk historiker, men skriver om silvarerna som jämlikar..."

Säkert hade han rätt. Om Berthold sade att han skrev om silvarerna som jämlikar, var det säkert på det sättet. En före detta könig skulle inte missta sig om det. Det var ju därför som han hade förlorat makten, för att det skulle bli mera jämlikt. Han kunde nog lukta sig till sådana tankar, precis som en blodhund.

Ändå var det något som kändes fel. "Men inte försökte jag sprida några åsikter", försökte han igen. "Inte var det därför som jag började med dehär skrivböckerna..." Han kände sig så konstig. Inte så rädd, kanske. De hade ju kommit igång nu. Men det kändes så overkligt. Satt de verkligen och talade om detdär? Han och Berthold...? "Du måste ju förstå..." Han försökte sig på ett leende. Försökte väl vädja till honom, fast det var så länge sedan. Fast han inte alls behövde... "Jag hade ju ändrat mig. När jag skrev detdär, tänkte jag ju inte på samma sätt längre. Inte alls på uppror..."

Kanske var det då han började begripa. Varför det ändå skulle vara med, detdär lilla stycket. Det hade väl med stilen att göra. Om han inte hade försökt att låta som en historiebok, skulle han säkert ha kommit på det tidigare. Så kanske var det ändå stilen som vann... "Du har förstås rätt i det", sade han till Berthold. Han lät redan mera bestämd. "Jag tar ställning för silvarerna. På det sättet har jag inte ändrat mig. Men inte är det ju någon historia som jag försöker skriva. Inte ens en silvarisk historia. Inte är det ju silvarerna som jag tänker på... utan... utan... " Längre kom han inte förrän han blev osäker igen. Inte på vad han skulle säga. Det visste han nog. Men han blev så torr i munnen. Orden fastnade ju nästan. "...mig själv. Egentligen är det ju... mig som det handlar om. Jag... jag... tror ju... att hon gjorde det... med mig också... Att jag också var ett slags... prydnadsföremål... för henne..."

Det blev tyst en stund. Berthold bytte ställning. Det gjorde han ju jämt, men denhär gången fick det honom ändå att undra. Försökte han dölja något? Kanske tyckte han att det lät roligt detdär. Prydnadsföremål. Han hoppades verkligen att han inte tänkte börja skratta... "Du menar väl att hon inte kunde se dig", sade han. "I alla fall inte på samma sätt som du själv gjorde det... Ja, och att det berodde på hochherrskapet. Att det var därför som hon inte kunde se dig. För att hon bara hade det för ögonen..."

Jo, han förstod. Han sade det så bra också. Med så mycket hänsyn som han bara kunde begära. Men ändå gick det inte. Han kunde inte se honom i ögonen. Han kom liksom inte ända fram. Det var precis som om det hade funnits en hinna emellan dem.

"Säkert har du rätt", fortsatte han. "Men Hariberth, kanske skulle du inte bry dig så mycket om detdär. Prydnadsföremål..." Jo, nu log han ändå. Fast inte på något elakt sätt. "... det är väl inte det sämsta? Jag menar, det är ju så vanligt, detdär. Hur många barn tror du har föräldrar som inte är på detdär sättet? Som sätter sina egna behov före barnens? Som ens kan skilja på vad de själva och vad barnen behöver. Säkert har du rätt, men är det så farligt? Hon tyckte ju om dig, Hariberth. Håller du inte med om det? Ja, älskade dig också. Det tycker jag att hon visade, när du... när du..." Han tvekade. Funderade på hur han skulle säga det. "Ja, när du blev tvungen att ge dig av... När det började se ut som om du aldrig skulle ärva Adalheim..." När hon inte längre hade någon nytta av dig, tänkte de väl båda. Men Berthold ville inte säga det. Han kunde vara finkänslig också. Ibland. "Ja, hon kunde ju... ha slutat att tänka på dig då. Slutat att bry sig om dig. Men det gjorde hon ju inte."

Han blev så glad. Med ens var den inte där längre, dendär hinnan emellan dem. Han kunde se honom i ögonen och le också. "Jo, jag vet", sade han. "Kanske har jag jämt vetat det, fast..." Han kände sig så glad, så tacksam också. Det var väl därför som det halkade ur honom "...det var ändå skönt att höra det. Från dig, menar jag väl..."

Detdär hade han inte väntat sig. Själv hade han försökt vara så försiktig och så fick han detdär tillbaka. Som en knytnäve i magen. Ja, nästan åtminstone. Han drog ju efter andan. Flera gånger också. Jo, han märkte det. Det tog på detdär. Han såg det och kanske tyckte han synd om honom också, men egentligen begrep han inte så mycket. Han var så förvirrad. Först senare, när han blev ensam, började det klarna. Vad han hade hasplat ur sig. Tycker du om mig som jag var då också? kunde han väl lika gärna ha frågat. När jag var dendär pojken som hatade dig så mycket. Tycker du om honom också eller vill du fortfarande att det skall gå illa för honom...?

Men Berthold verkade förstå. Det tog en stund, innan han hade hämtat sig, men han svarade så bra. "Jag försöker ju", sade han. "Jag vill ju förstå dig. Men nog kan det väl hända... att... att jag glömmer bort mig ibland. Att jag börjar tänka och känna som jag gjorde förr istället. Det går kanske inte att undvika, nu när vi börjar... tala om dendär tiden. När vi börjar komma ihåg..." Han stannade upp. Undrade väl om han skulle säga något mera om detdär. Vad de skulle kunna minnas för något. Han bestämde sig för att det inte behövdes. "Men Hariberth", sade han istället, "det går ju över." Han såg honom så rätt in i ögonen. Kanske var de kyliga, dedär ljusa ögonen, men blicken var så fast. "Inte kan jag tro att vår vänskap är i fara. Om jag hade trott det, skulle jag inte ha gått med på att läsa dina skrivböcker."

Jo, Berthold förstod nog. I nästa stund fick han den ju tillbaka, dendär frågan. "Men hur är det med dig själv, systerson? Jag undrar just om det inte är jag som har mera orsak att vara rädd. Vid denhär tiden... ja, när du ännu gick i skola i Berthburg, då var det väl bara du som hatade. Jag blev ju rasande, förstås. Jag menar, när jag fick veta att Wiba hade gjort dig till sin arvinge. Men det var ju på henne! Dig tänkte jag väl aldrig på..."

Han tystnade, förstod med ens vad han hade sagt. Nu var det han som hade talat utan att tänka. "Jag hade ju krig i tankarna", försökte han mildra. "Det var ju nu som jag började förbereda detdär andra kriget mot Lansinaa..."

Det gjorde ont. Ännu gjorde det ont. Fast det var så länge sedan och fast han ju måste ha anat. Nog hade han väl anat hur det förhöll sig? Att Berthold inte precis hade gått omkring och tänkt på honom. Men ändå gjorde det ont. Han hade ju tänkt så mycket på honom. Dendär mannen som verkade vara så långt borta och så nära på samma gång. Königen i Bertholia. Hans morbror, fast utan blodsband. Det var förstås inga vackra tankar. Berthold hade ju rätt. Han hade hatat honom. Men ändå. Det var så orättvist. Han hade tänkt så mycket på Berthold. Men Berthold, han hade bara tänkt på krig.